hundvecka

Det är en sak när undervisningen är så dålig att man skulle få ut mer av att läsa själv, det är illa nog. Men undervisningen på den här kursen är så dålig att jag skulle få ut mer av att fika med kursarna eller till och med av att ta en promenad. Dessutom är den obligatorisk. Lektionerna går i princip ut på att läraren berättar om någon spännande rättsprocess han är inblandad i och om hur idiotiskt fel motparten resonerar, sedan drar han några anekdoter som inte har någonting alls med ämnet att göra, men som framhäver hans förträfflighet. Efter det ställer han en fråga som han oftast själv besvarar genom att redogöra för vad hans kollegor tycker och hur fel de har. Skulle någon student drista sig till att svara på frågan ägnas resten att lektionen åt att se till att vederbörande verkligen har förstått hur korkat svaret var. Det bästa är nästan när han går igenom lagtexten, paragraf för paragraf, och berättar vad det är för fel på den och hur mycket bättre han skulle ha skrivit den.
Värdelöst och frustrerande.

Hundarna åkte igår morse, till min stora lättnad.
De ska bo hos tantens föredetta man tills hon är på benen igen.
På vår sista promenad rök de ihop med varandra. Den lilla hunden hade vaknat till, tittat på mig och viftat glatt på sin lilla svans. Jag satte mig på huk framför henne och hon blev helt till sig av glädje. Man kunde säga att vi hade ett ögonblick där.
Tyvärr fick pudeln fnatt, av svartsjuka misstänker jag, och attackerade den lilla hunden med ett blixtsnabbt bett över ryggen. Båda morrade och skällde, den stora hunden hoppade upp och ned och den lilla snurrade runt och bet omkring sig. När jag har lugnat ner dem fortsätter vi vår promenad, pudeln går framför mig och drar i kopplet, den lilla hunden går bakom mig, jag drar i kopplet. De nosar runt var för sig när jag märker att pudeln har hittat något... spännande. Något hon äter på. Jag drar in henne och inspekterar bytet. Det är bajs. Hundeländet äter bajs. Plötsligt har det blivit än mer angeläget att se till att hon inte hoppar och slickar.

När jag kom hem igår kväll, lättad över att inte ha några hundar att tänka på eller ta hand om, ser jag att det lyser i grannens lägenhet. Hennes väninna, som var där tidigare i veckan, hade sagt att hon nog kulle åka till sin dotter i Lund när hon blev utskriven och jag tänkte att det nog måste vara dottern som var där och packade. När jag ringde på var det tanten själv som öppnade. Hon har blivit utskriven, men mår helt uppenbart inte alls bra. Om hon åker till sin dotter, och i så fall när, vet jag inte och nu går jag som på nålar hemma, jag lyssnar efter minsta lilla andetag från hennes lägenhet. Tänk om hon ramlar eller får svårt att andas igen, eller bara slutar att andas. Tänk om hon dör därnere!