semester?

Jag var hemma hos en medelålders man som drabbats av en lättare hjärnskada. Han var ute i något ärende och jag skulle bädda hans säng.

Där stod jag, slätade och sträckte, skakade i täcken och jag måste väl så här i efterhand erkänna att jag förundrades litet över att hans säng var exakt likadan som min. Så hittade jag min son bland kuddarna och nu blev jag riktigt orolig, hade jag verkligen varit så trött att jag hade glömt att lämna av honom på dagis?
Jag började peta på honom, jag kunde ju inte ha honom med på jobbet och verkligen inte låta honom ligga och sova i en vilt främmande människas säng. Det var till och med äckligt.
Han vände bara på sig, pep litet och kramade en kudde, omöjlig att väcka.

Precis då gick det upp för mig att jag var naken. Helt naken.

Så jag började förtvivlat leta efter något att ta på mig och irrade ut i hallen där jag fann en nystruken sommarklänning. Sedan satte jag mig i soffan där jag långsamt började komma till sans och insikt om att jag hade all rätt i världen att vara naken i mitt eget hem, att klockan var strax efter två och att den hjärnskadade mannen antagligen låg och sov i sin säng på andra sidan av stan.

mysteriet närmar sig en lösning

I går eftermiddag ringde det. Jag svarade och i andra änden fanns en tant. Hon frågade om hon kommit rätt och jag undrade vart hon skulle.
Hon sa att hon skulle till xx-xxxxxxx (precis överensstämmande med mitt hemtelefonnummer) och jag svarade, något förvånad och litet orolig, att då hade hon ju faktiskt kommit rätt.

-Ok, sa hon och nu lät hon mycket lättad, det är alltid så svårt att komma rätt (nu började jag undra om hon verkligen hade alla koppar i skåpet) är Åke hemma?

-Nej, någon Åke har vi inte, inte alls, inte vad jag vet. Så då hade hon ringt fel ändå. Vi lade på.
Fem minuter senare ringde hon igen.

-Nej, nej, nu har jag visst kommit till dig igen.

Jag frågade återigen vilken nummer hon skulle till och när hon ännu en gång uppgav mitt sa jag att hon måste ha fått fel.
Men hon hävdade bestämt att så kunde det inte vara, hon visste att det nummer hon hade var till Åke som hon hade ringt så många gånger förr. Så sent som för en vecka sedan hade hon faktiskt kommit fram på det numret, så hon måste helt enkelt ha råkat slå fel.
Sedan bad hon så hemskt mycket om ursäkt och vi lade på igen.

Den här gången tog det en halvtimme och nu var hon riktigt bekymrad (och jag något irriterad)
Så jag sa: Har du papper och penna? Det hade hon och jag bad henne skriva xx-xxxxxxx (mitt nummer) och sedan sa jag: så vet vilket nummer du inte ska ringa till.

Då hävdade hon (eftersom det nummer hon fått av mig överensstämde med det hon redan hade på sin lapp) att det var just dit hon skulle och att det var jag som hade fel. Jag bad genast om ursäkt för att jag svarade på fel nummer.
Nu lät hon litet osäker och jag tog tillfället i akt att komma med förslaget att det att jag bestämt hävdade att det nummer som fanns på hennes lapp var mitt, tillsammans med det faktum att jag svarade på detta nummer, skulle kunna vara ett tecken på att det i själva verket var jag som hade rätt.
Nej, så var det inte!

-Nähä, sa jag, då får jag väl ringa till telia då och be dem att spärra samtal från ditt nummer (jag har ingen aning om huruvida det skulle vara möjligt), så kan du ju försöka bäst du vill. Sedan lade jag på.


Jag har inte hört av henne igen, men framåt kvällen slog det mig att Åke kanske bor här i alla fall, när jag inte är hemma. Det kanske är så det funkar när man hyr av Stockholmshem, att de hyr ut dubbelt. När jag inte är hemma bor Åke här och tanten ringde inte fel, utan bara på fel tid

Då kanske det inte är en hippie i avloppet utan en andra hyresgäst?
Det kanske är Åke!

Kanske går Åke omkring här, hemma hos mig när jag är i skolan eller på jobbet, han passar på att få sova i min säng och torkar sig på mina badlakan efter att han har tagit ett bad. Eller så städar han undan alla mina saker och tar fram sina egna. Jag tror inte att han har så mycket, kanske bara en skivspelare (en gammal) som han tar fram. Sedan sitter han på golvet och lyssnar på gamla Incredible String Band skivor och dricker te.

den ständiga jakten på det som luktar

Det bor någon i mitt avlopp. Det är en hippie och han groddar. I fredags var jag hemma på lunchen och hällde kaustiksoda på honom. Egentligen hade jag hoppats på att få ta honom på bar gärning när han smugit sig ut, förvissad om att jag inte var hemma. Men han var väldigt snabb och hade hunnit ner i avloppet igen innan jag kom in i rummet. Första gången han gav sig tillkänna var i mitten av juni. Då hällde jag rengöringsmedel (den starka sorten) på honom och spolade med riktigt mycket hett vatten. Han försvann en tid, men nu är han tillbaka, jag har känt av honom och hans verksamhet i någon vecka nu. Det luktar precis som böngroddar som inte fått tillräckligt med uppmärksamhet (sköljningar) och jag var först helt säker på att det rörde sig om något snusk som ansamlats i avloppet. Så jag drog på mig handskarna och tog fram hink och renskrok. Men när jag var där nere och krafsade hittade jag...ingenting. Det är mycket mystiskt för kaustiksodan fick bort det för någon dag, men i morse kände jag det igen. Det lutar allt mer mot att jag blir tvungen att ringa Stockholmshem och be dem förhandla.

hemsktjänst

Jag fick vitlök på pekfingret hemma hos gubben med potatismoset. Det måste ha blivit ett hål i plasthandsken och nu kan jag inte ta i någonting hemma. Lukten i sig stör mig inte, det är det att den kommer från hans vitlök, från hans hem och att precis vad som helst kan ha smugit sig in genom det där hålet. Jag känner mig besudlad.


Mina arbetskamrater har sagt att jag inte ska ta åt mig om någon är elak och det gör jag inte heller. Jag tar inte åt mig, jag förstår, jag förstår att de är elaka, jag förstår varför, jag förstår hur de känner och det är det som gör så ont. Ja, jag vet att jag hjälper dem, men det kommer för nära inpå, det känns som om det lika gärna kunde vara jag och jag kan föreställa mig hur det känns att en dag veta att nu går jag inte upp igen, att släppa greppet och ge upp.


När jag värmer min mat på kvällen, när jag snabbt släpper broccolin i vattnet då ser jag den finska kvinnans magra händer när hon för sin kaffekopp till läpparna och dricker. Hon är inte gammal, något yngre än B, hon var gift, hade barn, hon var älskad, det vet hon inte längre. Hon kunde vara vem som helst för det krävs så jävla lite för att man ska falla. Det kunde lika gärna vara jag.