Anna-klara skrev om det här och det får mig att undra, inte så mycket hur det känns att meddela det beslutet för liknande beslut meddelas det dagligen och ofta på rutin, utan hur så många av de helt vanliga människor som fattar besluten lyckas rättfärdiga dem för sig själva.

När man läser rättsfall på området, framförallt sådana där sökanden till slut har fått rätt, ser man skrämmande ofta hur handläggaren verkar ha fört en nästintill personlig kamp mot sökanden, som om de var utsedda försvarare av våra allmänna medel snarare än tillsatta att göra sakliga biståndsbedömningar. En gång pratade jag med en socialsekreterare som faktiskt såg det som sin uppgift att göra sitt yttersta för att minimera samhällets utgifter genom att så långt det bara var möjligt neka sökande försörjningsstöd. Hon tyckte att hon gjorde helt rätt och såg varje meddelat avslag som en seger.

Jag har också träffat på en ekonomihandläggare som på fullaste allvar tyckte att en socialbidragstagare kunde och hade avtalat bort möjligheten att (av läkare!) bli sjukskriven från sin praktikplats. Detta trots att det var uppenbart för vem som helst att socialbidragstagaren i fråga inte var i stånd att sköta de arbetsuppgifter som ingick i praktiken. Men nej, enligt handläggaren rörde det sig om ett muntligt löfte(!) som hade brutits och därför skulle ansökan avslås. Efter ett samtal med enhetschefen tog det mindre än tio minuter innan handläggaren ringde upp mig och meddelade att beslutet hade ändrats, men han tyckte fortfarande att han egentligen hade rätt.

För ett par år sedan fick jag höra en inspelning av ett samtal till en handläggare på migrationsverket, det gällde en ansökan om svenskt medborgarskap. Sökanden hade bott i Sverige i 12 år, förvärvsarbetat hela tiden och var ostraffad, det fanns ingenting som talade för att ansökan borde avslås, men handläggningen hade pågått i närmare tio månader. På inspelningen hör man hur personen ringer upp, presenterar sig och förklarar vad saken gäller. Handläggare säger åt honom att vänta och lägger ifrån sig luren. Sedan hör man handläggaren säga till en kollega att han ska "gå och ta sig en kopp". Han är borta en stund och när han kommer tillbaka hör man hur han släpper två sockerbitar, en i taget, i kaffe koppen och rör om med en sked, man hör prassel från en papperspåse och att han tuggar på något. Efter ett tydligt kaffesörpel med efterföljande "aah" lyfter han luren och meddelar att ärendet fortfarande handläggs och att man får återkomma "om ett par veckor".

Nu är det här tre enskilda ärenden och tre enskilda personer som inte ens är särskilt representativa för sin yrkesgrupp, men gemensamt för dem och för många andra är att de till varje pris verkar vilja försvara sina beslut och att de lyckas rätt bra med det, frågar man dem skulle de nog säga att de anser sig vara högst medmänskliga.
Hur gör de?