grannen

Han var en obehaglig person, inställsam och sliskig, närgången på ett krypande, personligt sätt.
Träffade man på honom när han hade druckit var han fyllesentimental, hade han inte hunnit var han butter, men pratade gärna om sin höftprotes. Han var mager och alltid propert klädd, med skräddarsydda skjortor och raka syntetbyxor. Håret vattenkammade han bakåt, det var mörkt med grånade inslag, litet långt för någon i hans ålder. Man såg att han var stolt över det, man såg att han en gång hade vant sig vid att vara ett kap.
Hans hy var askgrå och ögonen blå, lätt insjunkna, men bara lätt. Han hade fortfarande något i blicken även om den var dämpad, det där busigt spjuveraktiga som så många tycker om.Han log nästan alltid och det sprang alltid folk hos honom. Ofta blev det bråk, man hörde hur de skrek därnere, och de kvällar då hans gäster gick hem fortsatte han att slå på vattenledningarna och i taket med en käpp. Ibland skrek han bara.
Sedan dog han och det blev tyst. Veckan innan hade kvinnan på våningen ovanför ringt till Stockholmshem och klagat. De sa att de skulle skicka ett brev och vi trodde att det var därför det hade blivit så lugnt.
I vanliga fall ringde hans telefon i ett, en gammal med hög, ringande signal, efter klockan nio var det alltid någon som ropade efter portnyckeln. Från en dag till nästa slutade de att komma.