Grannen under mig, hon som nästan aldrig är hemma och som steker fläsk till frukost, blev plötsligt sjuk. Jag hade precis satt mig i ett hörn med min pluggpärm och ett glas glögg när jag hörde ett svagt rop på hjälp från våningen under. Ambulansen kom snabbt, de konstaterade att det var bråttom och så försvann de.
Kvar stod jag med två hundar, en stor kungspudel och en liten oidentifierbar, rufsig sak. Jag kan ingenting om hundar. Den enda erfarenhet jag har av hundar är de där som, när man minst anar det, sniffar upp en bakifrån i trängseln på bussen.
Nu hade jag blivit tvungen att släpa, dra och knuffa in en jättepudel, som helt uppenbart bara ville skydda sin matte, i matrummet för att ambulanspersonalen över huvud taget skulle sätta sin fot i lägenheten. Ok, det finns de som hävdar att pudlar är pudlar- inte hundar. Men de har faktiskt tänder och det är det som räknas.
När ambulansen hade åkt gick jag tillbaka in i lägenheten och nu var hundarna som förbytta, eller pudeln var det i alla fall, den lilla hunden gick runt i cirklar i vardagsrummet och jag misstänker att det är vad den skulle ha gjort tidigare också om den bara hade fått plats. Den verkade inte ha något vidare grepp om vad som pågick. Den större hunden däremot hade klämt sig in under skostället i hallen, där den egentligen inte fick plats, och där låg den nu och försökte rulla över på rygg. Eftersom den egentligen inte fick plats där under lyftes hela skostället upp och det enda man såg av hunden var fyra hjälplöst viftande ben under ett gungande skoställ.
Jag gick ut i vardagsrummet och lockade på den lilla hunden som verkade göra sitt bästa för att försöka kravla sig upp i soffan, men den var fullständigt okontaktbar, jag misstänker att den är döv eller kanske autistisk. Nu hade det blivit lugnare ute i hallen och jag gick ut för att försöka locka fram pudeln, omedelbart började skostället att gunga och benen att vifta. Till slut gav jag upp, lyfte upp den lilla hunden i soffan, satte på radion och skulle precis gå hem till mig då pudeln anfaller mig bakifrån och ska hoppa och slicka. Isch!
När jag säger ifrån lägger den sig i en hög på golvet och gnyr och så fort jag vänder ryggen till ska den hoppa och slicka. Vad gör man?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
15 kommentarer:
Hur gick det för tanten?
Hon verkar klara sig, men de vet inte hur länge hon måste stanna och när hon kan ta hand om hundarna igen.
Jag har aldrig gillat pudlar. Särskillt svårt har jag för svarta pudlar. Själv har jag haft en svart hund, dock inte pudel, och den hunden var min bästa vän i vått och torrt. Så varför jag är rädd för svarta pudlar vet jag inte...
Bea: Vad är grejen med hoppandet och slickandet? När den gör det säger jag ifrån och då lägger den sig platt på marken och gnyr, men två sekunder senare ska den slicka igen. Andedräkten är inte den trevligaste.
Goethe låter ju Djävulen ta skepnad av en svart pudel, i Faust, så du är inte ensam. Den här pudeln är grå, den ser ut precis som ett får.
Vissa hundar är ju dåligt uppfostrade precis som vissa barn, men jag tror att hunden vill hälsa och precis som katter så hälsar hundar genom att nosa i arslet...
Bea: Inget rumpnosande därifrån, ännu.
Vi har varit på långpromenad och jag har ansträngt mig för att säga ifrån när hon hoppar, jag säger "sitt" och håller upp handen, och nu sätter hon sig och så berömmer jag henne. Det funkar bättre och vi börjar nog komma överens.
Den andra hunden är som ett tåg, den bara går, rakt framåt eller i cirklar.
Hoppandet har sannolikt belönats på ett eller annat sätt - iaf i hundens ögon. (Ivriga rop och tjut och yviga gester (även om de är av karaktären "nej, nej, sluta") tolkar hunden gärna som "åh, skoj, det här uppskattades ju!") Att istället sätta hunden och berömma det lugna är precis rätt sätt att hantera!
Den andra hunden är väl antingen bara knäpp, eller sjukligt orolig för sin tant.
Icky: Det fungerar, så länge vi inte möter en annan hund. Eller barn. Eller andra människor som tittar på dem.
Måste säga att granndramatiken tycks vara av osedvanligt hög kaliber för din kontinuerliga del.
Kreti: okej, men testa att, när det kommer andra, sätta den och dessutom ge den fler kommandon så att den får för mycket att tänka på. Alltså, om man möter folk/hundar så låtsas man som att de inte finns och så sätter man hunden och övar på något helt annat, gärna komplicerat.
Fast nu var det ju inte en total-dog-makeover vi skulle göra. Men OM :)
Fö håller jag med Louise, verkligen high action!
Louise: Ja! Nästan så att jag börjar undra om det är jag som har otur med grannar eller om det de som har otur med mig ;)
Icky: Kommandon? Jag har praktiskt taget fått introducera kommandot "sitt". "Nej" har reducerats till ett ljud för att fånga hennes uppmärksamhet och distrahera henne.
Hahaha, då kanske man inte ska introducera så mycket mer, annars kommer väl tanten inte känna igen sin hund. Men allvarligt alltså, hur kan man ha hund utan att träna den?
Icky: Jag fattar inte! För det är ju liten hund heller, pudeln, och den har vassa, läskiga klor. Jag skulle inte stå ut.
Kreti: Du vet väl att man ska klippa klorna på hundarna.
Men nu menar jag inte att du ska göra allt åt tanten, men för att minimera risken att bli riven...
Bea: Det vågar jag inte ens försöka :(
Hundarna får flytta till hennes ex-man på landet tills hon är på benen igen.
Skicka en kommentar