åh, men tack själv

mitt vita hem

Det ska en riktigt trälig bok till för att jag ska upptäcka sådant här.
Nu blir jag tvungen att hämta en trasa och torka bort det, annars blir det aldrig gjort, men när jag gör det kommer jag oundvikligen att hitta någonting ytterligare att torka och så blir det ingenting läst istället.

post tenta-depression

Ett typiskt jag-jag-jag-inlägg.
Smått motsägelsefullt eftersom jag är så förbaskat trött på mig själv.

Det känns inte riktigt bra, inte riktigt som det borde.
Jag hade verkligen planerat den lättnad jag skulle känna när just de här två tentorna var gjorda. Och så uteblir den!

På måndag börjar jag min sjätte specialkurs. Man får "ta med" maximalt tre i sin examen. Nu har jag ju nytta av att ha läst dem ändå, även om de inte höjer mitt avgångsbetyg, men... det känns inte riktigt som jag tycker att det borde kännas.

En bidragande orsak kan vara att jag misstänker att jag kommer att få Ba på den senaste kursen, skattejuridisk metodkurs, och jag tycker att jag borde ha fått AB. Inte så att jag tycker att jag borde få ett betyg som jag egentligen inte är värd bara för att jag har slitit för det, men frågan är om jag tycker att det var värt allt slit om jag inte får AB.

Eller, jo, kursen var värd allt slit. Den var, definitivt och oöverträffat, den mest givande kurs jag någonsin har läst. Men den har tagit så mycket plats.
Vi har grupparbetat i tre hela veckor, fått en uppgift på måndagen, skrivit ett* pm till på torsdagen, förberett en presentation till fredagen, redovisat och blivit betygsatta, för att sedan börja om på måndagen. Och, ja jag vet att det här är vardagsmat för riktiga jurister, men vi är inte riktiga jurister de har viss vana och det här var svåra uppgifter.
Vår grupp fick ett öknamn också, "rullväskan och marathonmonologen". Jag tänker inte gå in på varför, men det var väl, på sätt och vis, rätt skönt att få utmärka sig som "en av de normala".

Efter tre veckors grupparbetande var det dags för hemtentan.
Jag oroade mig litet för att det skulle bli en lika svår uppgift som dem vi hade fått under grupparbetesveckorna, men det var det inte.
Det var två.
Två uppgifter som var minst lika svåra som grupparbetesuppgifterna, men som vi nu skulle lösa individuellt och på 48 timmar. På detta följde även en muntlig tentamen.

Nu gör det dessutom infernaliskt ont i vänster vadmuskel, sådant gör mig alltid extra gnällig, och det är helg efter lön så grannarna har sex.
Det känns verkligen inte så bra.

*(jo, det heter ETT pm, även om så gott som alla lärare hävdar motsatsen. När jag har fått min examen tänker jag skriva ett pm om just det och sprida det till dem.)

besynnerligheter

Visst är det väl litet märkligt, att allt det där som verkar så lockande när man sitter med en hemtenta upp över öronen kan vara så ointressant när man äntligen är fri att göra vad man vill?

årets första

Ja, jag vet att bilden suger.

åh, herregud, NEJ!

Jag träffade en gammal granne från Blackeberg.
Vi bodde på samma gård och brukade växla ett par ord emellanåt. Han var alltid mycket trevlig och vänlig, men samtidigt närgången på något odefinierbart och försiktigt sätt. Jag insåg ofta först sekunden för sent att det han hade sagt kanske inte var helt ok.
Nu träffade jag honom utanför apoteket vid Fridhemsplan. Efter de vanliga artighetsfraserna och "hur trivs ni i nya lägenheten" berättade han att hans mamma, som han hade bott hos och vårdat de senaste tio åren, nu hade gått bort. Det kändes mest tomt, berättade han, att inte ha någon att ta hand om.

-"Så nu kan jag komma och ta hand om dig..."

Jag skrattade nervöst och visste inte riktigt vad jag skulle säga, vad man förväntas svara på en sådan sak.

-"Jo, nu kan jag komma och ta hand om dig. Du behöver en man."

Jag bara tittade på honom.

-"Du är ju ensam med grabben och du tycker om att stå i köket..."

Plötsligt insåg jag att han menade allvar, att det inte var ett tafatt försök att lätta upp stämningen, han menade verkligen allvar. Jag letade febrilt efter precis rätt sak att säga, någonting tydligt avvisande, men inte elakt. Men jag kom inte på något. Istället kastade jag ett demonstrativt öga på klockan och pep någonting om att "Oj, så mycket den var, men det var trevligt att springa på varandra". Och så flydde jag.

Med litet tur springer jag inte på honom på ett par år igen.

mina planer för kvällen

Grupparbetesveckorna är över!
Nu är det bara hemtentan kvar och vi vet ju vad man brukar göra då...

jag sa ju att han var tysk

De har en hemsida, Radler & Ruf , med en massa, både stora och små, ömkansvärda snabelmaskiner.

Radler & Ruf

Visst måste man tycka synd om den?
Jag hittade den på T-Centralen, på Hässelbyplattformen. Man håller på att restaurera bänkarna där och jag tror att det är någon slags sandblästringssak. Den står där, ensam, framför ett berg av skräp, med sin lilla snabel eller nos eller vad det nu är. Och namnet, Radler und Ruf (han bara måste vara tysk), är det inte nästan litet sött?

precis vad jag behövde

Min pappa ringer.
Klockan 05.35, ringer han, och det första han säger är: "Ska du sitta ting idag?"

- Nej, det ska jag inte, svarar jag, och tror att han syftar på förra veckans rättegångsspel.

- Varför inte det då, halvt ryter han, måste man inte sitta ting för att bli advokat?

Nu går det upp för mig vad han menar och jag svarar, lugnt och förklarande, att ting sitter man efter examen, att det inte är säkert att jag kommer att göra det, eftersom mina betyg kanske inte räcker för en plats i Stockholm, och att det inte är absolut nödvändigt för att bli just advokat.

- När blir du advokat då?!

- Det tar minst fem år efter examen, förenklar jag, och jag pluggar fortfarande.

Jag hör en tyst suck från min pappa.

- Vad läser du nu då?

- Skatterätt.

- VA?! Skatterätt? Nu när alla avgår från Skatteverket.

Klockan 05:41 är hela samtalet över.
Dagens peppning.

mer fåglar

Koltrasten sjöng i natt.
Jag tror att han gjorde det, men jag kan ha inbillat mig.
Det är när koltrasten börjar sjunga igen som allting vänder.

Han har suttit inne på gården sedan ett par veckor tillbaka, men han har inte sagt någonting. Inte ens då man gått förbi och skrämt upp honom ur buskarna har han sagt någonting. Bara flugit upp och flugit undan.
Men när jag stod i köket i går morse och diskade, med fönstret öppet för att inte behöva ta ner brandvarnaren, då hörde jag honom skrika. Han flög lågt och snabbt, tvärs över gården och skrek.

åh

Ni vet det där man tänker inför föredrag och presentationer, för att lugna ner sig själv, att det värsta som kan hända är att man gör bort sig och det dör man inte av.

Man tänker inte att värsta som kan hända är att ens grupp överger en, genom att sluta svara på frågor, så att man plötsligt står ensam framför en panel av EG-domstolsdomare och regeringsråd som ansätter en med frågor man inte kan svara på och använder all sin skicklighet för att leda en in i argumentativa återvändsgränder. Det tänker man inte, för gjorde man det skulle man gå under.

Igår såg jag precis det hända.

fåglar

Småparvarna bygger bo under stuprännorna, precis ovanför våra fönster och på båda sidorna av huset. Där sitter de och sparvtjattrar, ni vet ju hur det låter, mellan klockan halv fem och sex, så gott som varje morgon. Stereotjatter som väcker både mig och L.

Inne på gården bygger skatorna bo i rönnen i år igen och i går, när  jag åkte förbi Thorildsplan, såg jag ett förälskat kråkpar på en tv-antenn. Jag tror i alla fall att de var förälskade, det kan vara svårt att avgöra när det gäller kråkfåglar som bara sitter, de kan ju ha suttit på  samma pinne enbart för jämviktens skull.

Man vet aldrig, de kanske skulle bli riktigt förnärmade om de visste att jag utgick ifrån att de var ett par.

ynk

Kanske var det stretandet uppför den glashala, snömoddiga Abrahamsbergsvägen som tog all livsglädje ifrån mig imorse. Eller så var det halkandet nedför, ömsom glidande ömsom stapplande, med snömodden skvättande kring fötterna och med MacBebis i ett krampaktigt famntag.

Eller så är det grupparbetandet  som bara inte vill ta slut, som aldrig kommer att ta slut. Det känns som om det har pågått hela terminen, men vi är bara inne på andra veckan av tre. Vi är inte ens halvvägs.

Jag tror att det är vädret. 

Allt som hindrar en från att orka gå uppför rulltrapporna vid Universitetet är sådant som kan komma att förstöra ens dag.

De där trapporna måste helt enkelt gås uppför. Man måste få upp viss fart och värme för att ta sig förbi orkanvinden och iskylan vid entrén utan att det känns som om de finns där av en anledning. Det blåser alltid där och det r nästan alltid kallt, en felkonstruktion av biljetthallen och nedgången i förhållande till tunnlarna, det är allmänt känt. Men tar man sig inte förbi tillräckligt snabbt känns det som om någon vill säga att här är du inte välkommen, här hör du inte hemma, du är liten och svag, ner med dig i tunnlarna igen.

gamla minnen

R och M bakade den och tog den med sig till mig och L.

Jag hade köpt laktosfri mjölk som visade sig vara filmjölk och granen var alldeles för stor för vårt vardagsrum. Men det var en av de allra bästa dagarna i den gamla lägenheten.

Kanske borde tillägga att den går att äta. Och att den är gjord av choklad.

bildbevis!

Jag har äntligen hävt bakdelen ur vagnen och kollat igenom bilderna i gamla mac:en (som märkligt nog tickar på, sin ålder till trots). Det var inte det lättaste, bilderna låg på alla möjliga konstiga ställen, i mappar där de inte alls hörde hemma, och många av dem hade samma namn. Så jag sökte på den del av filnamnet som identifierade de kameror vi använde vid den här tiden (jajaja, ni får skratta, det finns säkert långt mycket enklare lösningar), filerna dök upp i bokstavsordning och så kunde jag pyttsa upp dem i numrerade mappar. Peka och klicka.

Det tog ett tag, kan man lugnt säga. Tretusentvåhundra jävla bilder. Peka och klicka. Peka och klicka. Med en svårstyrd och slirig mus som sett sina bästa dagar långt innan den kopplades till MacGubbe.

Till slut låg alla filer i sina nya mappar och jag kunde peta in dem på usb-minnen (stort tack till MSA). Det visade sig också ta ett tag. Ganska snabbt, för att inte säga omgående, märkte jag att MacGubbe inte orkade kopiera mer än cirka femtio filer åt gången. Återigen, peka och klicka.

När jag äntligen var klar, när alla bilder låg i sina respektive mappar på sina respektive usb-minnen kunde jag titta igenom dem på nya mac:en, MacBebis. Vilken skillnad!
Det var bara att sätta i minnet, markera alla filer och öppna dem, sedan kunde jag bläddra bland bilderna och var det någon jag ville spara var det bara att dra bilden till iphoto, så låg den där.

Hela projektet visade sig resultera i etthundrafemtiofyra sparade bilder.
Det vill säga, knappa fem procent av totalt antal tagna bilder.

Men bland dessa etthundrafemtiofyra bilder hittade jag äntligen den på ekorren! ← "Peka och klicka"

tjat

Jo, men det är klart att jag, liksom de flesta andra, rent spontant och utan att egentligen mena det, tänkte, typ: "Ja, men frys ihjäl då gubbjävel, bara du går härifrån".

På något plan gör man ju det, men det som stör mig var att ingen verkade se att det var fel. De verkade tycka att det var, inte bara naturligt, utan fullt berättigat. De betedde sig som hundar, som smått störda hundar. I flock.

människor

Folk ser verkligen inte glada ut just nu.

Särskilt inte på tunnelbanan och särskilt inte i eftermiddags när jag åkte hem. Det var en hemlös man, illaluktande med smutsiga händer, som försökte sälja Situation Stockholm till eftermiddagsstressade trafikanter. Han var litet för lång och ovanligt ovårdad, han såg ut att vara i 70-årsåldern, men var säkert yngre.

De flesta vet numera att Situation Stockholm-försäljarna inte får sälja sina tidningar i tunnelbanan, annat än på stationerna och då bara på bestämda platser. Det var antagligen detta, i kombination med det att han vädjade till dem i en situation där de inte kunde komma undan, som gjorde att de reagerade med sådan avsky. De var fångna mellan en ovårdad och illaluktande man och sitt eget dåliga samvete. Vad väljer man då?

Att vältra över det dåliga samvetet på honom så klart, det var ju han som gav sig till att bryta överenskommelsen från början, och man ger sig själv rätt att snäsa av honom eller se rakt igenom honom för att sedan prata om honom med trafikanten bredvid, innan han ens hunnit utom hörhåll.

På ett sätt kan jag förstå dem, Situation Stockholm kan vara en väldigt jobbig tidning, den är en av de få saker som man inte får tacka nej till enbart av den anledningen att man inte är intresserad. Få personer får väl dåligt samvete över att säga nej till närgångna mobil abonnemang säljare? Och vem vill betala timlönen för avhoppade gymnasieelever som tigger pengar till Greenpeace?


Det var mycket folk och trångt i vagnen, men han arbetade sig framåt, modul för modul, klämde sig fram mellan illa berörda trafikanter. Då och då stannade han upp och såg vädjande på någon närmast gången och om ingen ville köpa tidningen höll han ett kort tal om hur många hemlösa det finns i Stockholm och att den insatts man gör när man köper tidningen kan rädda liv. Var det någon som ville rädda hans liv, undrade han. Det var uppenbart att detta ogillades och han var faktiskt väldigt jobbig. Han vädjade till folk på ett gnälligt och uppgivet vis och det är inte alls vad man vill ha av en uteliggare. De ska vara godlynta och strävsamma på ett hoppfullt sätt. Dessutom fick man en känsla av att han kanske var lätt utvecklingsstörd.

När han kom till modulen framför mig var det en kvinna som först tackade nej, men som, då mannen höll sitt tal om att hon kunde rädda en medmänniska från att frysa ihjäl i natt, tog upp sin plånbok och frågade hur mycket tidningen kostade.

Man kunde se föraktet i ögonen hos trafikanterna omkring henne. Och nu var det riktat mot henne, som om hon, genom att köpa hans tidning, hade släppt in honom i deras gemenskap, där han inte hörde hemma, och därmed begått en större överträdelse än den illaluktande mannen själv. När hon sedan tog fram sin femtiolapp och frågande om han hade växel, och när han inte hittade någon tiokrona och hon sa att det var jämnt, då var det ett par trafikanter, till synes okända för varandra, som log och himlade med ögonen, i samförstånd. Som för att visa att de båda minsann var smarta nog att inse att han bara spelade på deras samvete och att han givetvis hade växel på femtiolappen, säkert helt lättillgängligt också, men ville ha den där extra tiokronan.

Jag undrar vad de skulle tänka om de kunde se sig själva utifrån.

smolk i min bägare

Tentacool utvecklas till tentacruel.