den plankande kontrollanten

SL:s kontrollgrupp börjar som vanligt dagen vid Thorildsplan, där en av mina spärrvakter för ovanlighetens skull har blivit placerad.

De tre första kontrollanterna drar sina kort och hälsar diskret, som seden bjuder, med en lätt nickning mot spärrvakten. Den fjärde kontrollanten knäpper med fingrarna, gruffar något ohörbart och pekar på grinden.

Spärrvakt: ”Ursäkta?”

Kontrollant: ”Öppna!”

Spärrvakt: ”Har du kort?”

De ser på varandra i iskall tystnad. Kontrollanten bara gapar.

Kontrollant: ”VA?! Släpp in mig för fan!”

Spärrvakt: ”Ingen åker på uniform, det borde väl du veta.”

Kontrollanten går en bit bort, men kommer snabbt tillbaka, han har fortfarande inte passerat spärrlinjen och hans kollegor har lämnat honom.

Kontrollant: ”Nu får du fan öppna grinden och släppa in mig!”

Spärrvakt: ”Det vet du att jag inte får, det är mot reglerna. Dessutom är du oförskämd.”

Kontrollant: ”Jag ska anmäla dig!”

Spärrvakten bara tittar på honom.

Kontrollant: ”Vad har du för anställningsnummer?”

Spärrvakt: ”Vi vet båda att du inte behöver mitt anställningsnummer. HAR du inget kort?”

Kontrollanten PLANKAR in och försvinner morrande upp mot plattformen.

barnfri frukost

must is less

Plötsligt har jag nintendospelet upptryckt precis under näsan (det avstånd som barn verkar tro är optimalt läsavstånd).

-"Kan du läsa det här för mig?"

Det står, på engelska, att man ska göra någonting som jag inte förstår (jag är rätt säker på att det inte är ett riktigt ord) för att någonting som jag vet inte är ett ord ska leda till att något annat, som verkar vara någon slags variant av ett faktiskt existerande ord, ska uppnås.

Så jag läser det som det står och han säger: "Jaha! Ja, men då fattar jag." Och fortsätter att spela.

kattannons

"Bast
Goddess of joy and the rising sun. The Sanctuaries own very special egyptian temple cat / turtoise shell kitten are looking for new temple homes with gardens. If you are a cat lover - these love-cats will love you and you will love them. Fed with only organic cat food and fresh fish these royal cats are ready for kings and queens to host them. Expand your kingdom with the spirit of joyful sensuality and playful meditation. The healing sound vibration of their purr transforms all negativity and creates a sanctuary in your home."

container-fynd

Hörnet Falugatan/Rödabergsgatan.

Det hade inträffat en olycka vid station Thorildsplan och redan på långt håll såg vi polis- och brandbilar.
De stod parkerade vid sidan av vägen så vi hade stationen till vänster och bilarna till höger när vi åkte förbi, så jag gjorde mitt bästa för bara titta rakt fram.

Då var den bara där, precis framför oss, politibilen. De saktade ner och svängde upp på trottoaren vid nedgången, precis framför brandbilarna.

Det kändes som att återse en gammal bekant, på samma sätt som när man inser att man ännu en gång befinner sig i en återkommande mardröm.

Jag fortfarande är lika fånigt rädd för den.
Visst, det ÄR både äckligt och skrämmande, men så rädd att man bara vill skrika och springa därifrån vet jag inte om man får bli.
Jag försökte att tänka på föraren som nog gärna hade velat skrika och springa därifrån, helst redan vid stationen innan om det hade gått, och vars liv på bråkdelen av en sekund kanske hade fått ett före och ett efter.

Likt förbaskat känns det som om det absolut största hotet i min vardag är en mörkblå VW transport med vit takventil.

studentsommar

Det är rätt illa när man inte vågar följa med till Myrorna för att man vet att man kommer att hitta något som man inte har råd med.

I’ll wear my leather mask for you

Tycker ni inte att duvorna har något ovanligt tomt i blicken?

Det kanske är årstiden, det finns gott om mat, vårens ungar har vuxit till sig, de har hamnat i något slags vakuum mellan första och andra kullen.
Allt är lugnt.

Det enda som stör är hundar och osnutna ungar. Och den, vem det nu är, som skjuter av några stycken varannan söndagsmorgon.


Jag drabbades av cohen-abstinens.
Jättefånigt egentligen, men det kändes som när man har kommer hem efter att ha varit utomlands och först efter några dagar inser att man är i Sverige igen.

Konserten var riktigt bra. Den var inte mäktig (ja, jag hatar när folk säger så) som Philip Glass-spelningen, men den var underbar, på ett mer försiktigt, litet smygande, kanske kärleksfullt sätt.

Jag sa någon gång innan att jag skulle gå, mest för att det var sista chansen att se Cohen på riktigt och jag utgick ifrån att han skulle verka trött. Men han gav inget trött intryck, inget hest läspande eller otydligt sludder, och det märktes knappt att det här är någonting han måste göra.

Det var litet osmakligt, med skämten i början, i kön utanför och då Cohen dröjde, om att han skulle ha ”trillat av pinn” precis före konserten, för det var ju precis det alla tänkte, det och att det här är sista gången. Det var inte så mycket skämten i sig som var obehagliga, utan mer det osäkra sätt som de lades fram på. Trevande först, som för att känna av stämningen, och sedan, då man fått bekräftat att det var ok, överdrivet tydliga som för att visa att man tillhörde gruppen.


Annars börjar det bli något av en vana, mer eller mindre långa resor på kort tid. Den här gången åkte vi hemifrån halv sex och var framme i Helsingborg vid tolvtiden. Riktigt varför vi gick upp så okristligt tidigt vet jag inte, jag minns inte vem av oss som bokade biljetterna, men parken öppnade först framåt kvällen så dagen fördrevs på stan. S anslöt under eftermiddagen och förgyllde tillvaron med synnerligen icke pk-kommentarer om omgivningen.

Efter konserten åkte vi tillbaka till Stockholm med S, som körde hela sträckan med knappt en halvtimmes paus. Jag vet inte hur lång tid det tog, men vi var framme i gryningen, mindre än ett dygn efter att vi hade åkt.

Och som vanligt kändes det som om tiden hade stått stilla.