Vet ni hur man vet att man är en curling-förälder?

När man med fara för sitt liv har klättrat över bråten i vindsförådet för att sedan, hängande på mage över en halvfull, mjuk flyttlåda, sträcka sig längre än vad som är fysiskt möjligt för att lyfta en snowracer på pek- och långfingret och sedan backa ut med den utan att fastna i tidigare nämnda bråte och det första ungen gör är att peka på draglinan och fråga: "Vad är det där snöret till för?"

Tror ni att han fick dra sin pulka själv efter det? Nja, till mitt försvar kan jag väl säga att jag hade frusit ihjäl om jag bara hade stått still i pulkabacken och att springa upp och ned för skojs skull var inte tillräckligt lockande. De andra föräldrarna hade tyckt ännu mindre om mig än de redan gör om jag hade visat mig så hurtig och jag misstänker att det är en sådan sak som folk i allmänhet tycker är lite för konstig.

Tanken är att vi ska baka i helgen, jag har nog råkat lova honom det. Julpynta ska vi också.
Lägenheten ser ut som sju svåra år, förutom mina små pluggstationer (högar med böcker, anteckningar och tekoppar), två för varje kurs, har jag två veckors tvätt stående i hallen och vardagsrummet, jag har inte hunnit tvätta på två veckor. Jag hade i och för sig kunnat tvätta i helgen om jag bara hade haft framförhållning nog att boka en tvättid, men nu hade jag inte det. Jag har en tvättid på lördag, 13-16, med litet viljestyrka kan jag säkert baka under tiden. Och fålla gardinerna. Och städa. Eller så städar jag natten till söndag, men då skulle jag ju plugga och jag hade lovat mig själv att inte bli en sådan där mamma som städar på natten för att hinna.