bara galningar skämtar

Återigen.

Jag stod i kön på daglivs för att köpa vatten till min pappa, som nu plötsligt har fått för sig att han inte kan dricka kranvatten. Bakom mig ställde sig en medelålders kvinna tillsammans med sin kanske tio-åriga dotter. De hade bytt kö från kassan bredvid och jag hörde henne säga något om ”gamla tanter som ska leta i portmonän och bråka om minsta femtioöring”.

Så jag vände mig om och sa, litet skämtsamt, till henne att jag hade för avsikt att betala enbart med femtiöringar.

Hon började omedelbart att rafsa ihop sina saker, som hon precis hade hunnit lägga upp på bandet, för att byta kassa. När jag sa att jag skämtade såg hon smått nervös ut, skrattade ansträngt och sa något om att hon då inte hade valt fel kassa i alla fall. Sedan stod både hon och dottern helt tysta och studerade tuggummipaketen vid kassan mycket ingående.


Det blir ju alltid såhär.


Länge trodde jag att det var mig det var något fel på, på min humor. Och att de jag umgås med hade lärt känna mig och var överseende.
Men sedan slog det mig, så sent som häromdagen, att även de jag visserligen känner, men kanske inte särskilt väl, oftast förstår vad jag menar och att det, i de fall de inte gör det direkt, brukar räcka med att jag förklarar mig eller bara säger att jag skämtar.

Det skulle alltså kunna vara som så att det handlar om förväntningar.

Som när man jobbar som spärrvakt och väktarna går runt och kollar att allt är som det ska.
Det följer ett perfekt, nästan rituellt mönster:

Väktaren kommer antingen in i kuren eller så lutar sig vederbörande, lätt nonchalant, mot spärren utanför luckan och säger: ”Allt lugnt?”

Då ska man svara: ”Ja vars...”

– ”Som det ska, då!”

– ”Japp!”

Sedan avslutas det med något slags skämt som absolut inte är roligt på något sätt, men som båda skrattar artigt åt.

Om man på något sätt avviker från, de i situationen normala, förväntningarna får de något panikartat i blicken och flyr så fort de bara kan.

Det är alltid så, överallt, nästan som någon slags väldigt komplicerad dans med bestämda regler som måste följas för att folk inte ska springa in i varandra med fullständigt katastrofala följder.
Vi är japaner.

kundvagnar

De allra flesta större butiker har satt sådana där myntlås på sina kundvagnar, men inte daglivs. De har istället ett system där vagnens hjul låses om vagnen lämnar butiken.

När jag handlade idag, det var vid den där tiden då alla andra också handlar och de allra flesta beter sig som råttor, så var det fullständigt kaos utanför kassorna. Det stod så många övergivna kundvagnar där att det nästan kändes litet fånigt att ställa tillbaka sin egen.

Så, om man bortser ifrån dem som lämnar kundvagnen utan att reflektera över ens möjligheten att ställa tillbaka den, antingen av ren tankspriddhet, eller för att de överhuvudtaget inte bryr sig eller tycker att det är någon annans jobb.
Finns det någon period mellan att man lämnar sin kundvagn för att en enda vagn inte gör något och att man lämnar den för att det redan står så många vagnar där att det känns fånigt att ställa tillbaka sin vagn?

Går det någon slags gräns, i antal kundvagnar, eller är det en tidsperiod under vilken bara de som inte bryr sig lämnar sina vagnar och alla andra ställer tillbaka sina?