tisdag, maj 19, 2009

kommentarproblem

Jag har tröttnat på att kommentarerna roar sig med att inte fungera, att jag själv inte kunde kommentera, eller ens ta bort en kommentar, trots att jag var inloggad, blev droppen. Så jag har helt sonika flyttat hela bloggeländet.
Nu finns den här istället.

söndag, maj 17, 2009

Katten



Den absolut finaste lilla katt jag har känt, katten som värmde sina kalla tassar på elementet, Ocean, blev påkörd igår. Jag strök med handen över hans mjuka päls och det kändes som om han skulle börja spinna, som om det inte var någon idé att känna efter om han andades, det skulle ändå inte kännas när han spann. Han borde ha börjat spinna.

söndag, maj 10, 2009

ytterligare en mormordröm

I drömmen befann vi oss plötsligt utanför min mormors hus.
Vi satt på kanten av ryggstödet på en bänk, med fötterna på bänken, min pappa och jag. Vi väntade på någon, jag tror att det var Asta, min mormors granne och vän. Med oss hade vi åtskilliga staplar av sådana där färgglada ikea-plastmuggar som min pappa är så förtjust i. Jag hällde upp coca-cola medan min pappa bröt en pistaschlängd i stora bitar. Luften var varm och det doftade från tallarna.

Så svängde en bil upp på gatan bakom oss, jag såg den i ögonvrån, en stor lådaktig skåpbil. Den var silverfärgad, inte silverlackerad, utan mer som om den var klädd i aluminium. Jag förstod direkt att det var politibilen.

Jag stod som förstenad och såg hur två unga män i skyddskläder steg ur bilen och öppnade bakdörrarna. Inne i bilen var det tomt, ett helt tomt, rektangulärt rum med golv i rostfritt stål. Väggarna täcktes av grafittimålningar, mycket vackra, och längst nere vid golvet satt en gummilist med hälsningar skriva med svart spritpenna.

Jag hörde min pappas röst bakom mig: ”Jag hatar politibilen”, sade han.
Då vände jag mig om och vi sprang, bort mot skogen och ner i en gångtunnel. Den tog aldrig slut.
De konformade lamporna satt i axelhöjd och lyste upp tunneln i ett grönt sken, i taket satt det stora sjok av asbest.

Vi sprang sida vid sida och bakom mig hörde jag min mormors röst, det var hennes röst, så verklig. Ett minne som jag har lagrat, men inte kan komma åt själv, annat än i personliga uttryck och kortare fraser. Det var HENNES röst.
Hon stapplade, släpade sig fram bakom oss, hon hade ont och hon svor. Hon förbannade mig, vräkte ur sig än det ena än det andra om hur hemsk och otäck jag var. Otäcka unge.

Så tog tunneln slut, vi klämde oss genom en halvöppen dörr och jag snavade uppför trappan utanför. Där lyste solen så starkt att jag inte kunde lyfta blicken, men ändå var det kallt. Vi stod båda två högst upp i trappan och jag hörde hur hon närmade sig dörren, jag såg att det rörde sig i mörkret innanför, snart var hon framme.

Jag ville fly, men min pappa höll mig kvar. ”Vänta”, hörde jag honom viska.

När hon kom ut genom dörröppningen förvandlades hon, bit för bit, till halvdecimeterstora kuber av grå sten. Det gick så snabbt att jag inte hann se henne. Jag såg förvandlingen, men jag såg aldrig hennes kropp. Stenarna lades på varandra, staplades och gav vika under vikten av nästa sten, de pulvriserades och det som fanns kvar var en hög av damm med några få intakta stenar ovanpå.

Jag väcktes av min egen röst när jag halvt skrek, halvt mumlade: ”Nej, du är död.”

Sekunden senare hörde jag grannen jämra sig svagt på andra sidan av väggen.

lördag, maj 09, 2009

människor

Jag tog 2:ans buss från Stureplan i går eftermiddag. Vid stadsbibliotekets hållplats var det en kvinna med barnvagn, en klassisk Emmaljunga-sulky, som kom springande från andra sidan gatan, över övergångsstället, och hann trycka på barnvagnsknappen precis när bussen började åka. Föraren var snäll, han stannade och öppnade dörrarna, trots att han redan hade svängt ut en bit från hållplatsen och hade 4:ans buss i rumpan.
Det stod redan en barnvagn på barnvagnsplatsen, också den en sulky så det fanns plats för båda, men på det nedfällbara sätet satt två kvinnor, sådana där tanter i min ålder. När kvinnan med barnvagnen tryckte på knappen hade de båda hajat till och när bussföraren stannade hade de suckat fram ett "åh nej". När dörrarna öppnades pekade de båda, exakt samtidigt, och meddelade, unisont, att det var helt ledigt på den främre barnvagnsplatsen. Kvinnan med barnvagnen backade ut igen och började springa mot de främre dörrparet och föraren väntade, trots att han nu hade ytterligare en buss i kö bakom sig.
De båda vagnarna hade utan problem fått plats och när bussen stannade vid Odenplan fick de ändå flytta på sig för att lämna plats åt en betydligt större barnvagn.

söndag, maj 03, 2009

duvorna


Nu sitter han en bit bort på dagarna, ibland flyger han iväg och är borta någon timme eller två. På morgnarna sitter han bredvid den döda duvan och kuttrar tyst. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan han slutar att komma tillbaka och om det vore bra att ta bort den döda duvan?

nattens händelser

Halvvägs genom frukostlatten fick jag en plötslig minnesbild av att jag någon gång under natten hade hängt ut genom fönstret och firat ner en nyckelknippa och att min syster hade stått nedanför, iklädd en vit studentklänning. Ju mer jag tänkte på det desto säkrare blev jag på att det inte var någonting jag hade drömt och jag försökte febrilt komma på vad det var som hade hänt och hur det hade börjat, varför jag hade hängt i fönstret och vad som hade hänt sedan.

Så fick jag en minnesbild av att telefonen hade ringt och att jag hade stängt av ljudet och, medan jag höll den i handen, synat den och konstaterat att "sådär ser ju inte min telefon ut" för att sedan komma på att den fortfarande ringde. Allt gick mycket långsamt. Tiden, från det att jag funderat över vad det var för någonting jag höll i till dess att jag förstod att det var en telefon och lyckades svara, kändes som en evighet. Inte så mycket det att mina tankar var långsamma eller att händelseförloppet var utdraget, men det var som om jag hela tiden började om, som om varje påbörjad tanke eller handling, sekunden efter att den hade påbörjats, startade på nytt. Och på nytt. En ständigt pågående serie av identiska tankar och händelser som flätades in i varandra.

Så såg jag framför mig hur M drog en gigantisk väska på hjul längs vår gata medan min syster småsprang sådär fånigt som man gör i högklackade skor, fram emot vår port. Då började det klarna.

Jag hade hennes nycklar sedan jag matade katten och hon hade ringt, första gången vid 23-tiden, och frågat om hon kunde komma strax efter tolv och hämta dem. Jag hade just somnat och svarade vresigt att det kunde hon, men jag tänkte (fan) inte komma ner med dem. Det var lugnt, jag kunde kasta ut dem genom fönstret. Jag gick och lade mig igen och innan jag somnade hann jag tänka att jag aldrig skulle hinna somna om innan hon var här.

När telefonen sedan ringde var jag så borta att jag knappt förstod att det var en telefon, jag stapplade upp och letade rätt på en rulle knapptråd (det var därför symaskinen stod mitt på golvet i morse) och så började jag fira ner nyckelknippan. Då hörde jag ett litet tjut. Det var min syster som befann sig cirka tjugo meter från vår port, hon började springa och vifta och hojtade: "Vänta, jag måste se var de landar!". Jag minns att jag tyckte att det var otroligt fånigt, de satt ju i ett snöre. Det var då jag såg M.

Nycklarna landade säkert i min systers hand, jag hade aktat mig för att låta dem passera rakt framför grannens fönster, jag tror att det är en sådan sak man helst vill slippa. Frågan som återstår är; hade jag haft sinnesnärvaro nog att ta på mig en tröja?

torsdag, april 30, 2009



Sent i går eftermiddag landade ett duvpar på hustaket på andra sidan gatan.
Den ena duvan verkade trött och den andra pickade och putsade på den, nästa gång jag gick förbi fönstret hade den trötta duvan dött och dess partner satt intill och pickade då och då på den döda kroppen. Den blev kvar där hela natten och höll mig vaken med sitt ensamma kuttrande. På morgonen hade den tystnat, men den satt kvar, den sitter där ännu. Ibland går den ett varv på hustaket, sedan kommer den tillbaka och pickar litet på sin partner, men den flyger inte därifrån. Det är så hjärtskärande och samtidigt så vackert.

onsdag, april 29, 2009

mer humlor



Jag vet inte riktigt vad den höll på med, men den hängde i frambenen inne i blomman och viftade febrilt med bakbenen medan den åt.

tisdag, april 28, 2009

humlor!





Den första plockade vi upp från övergångsstället nere vid tunnelbanestationen, den andra damp in genom köksfönstret och ner på golvet i precis samma ögonblick som jag släppte salladskålen (kål, inte skål) i woken. Jag såg någonting i ögonvrån, men trodde att det var en sparv som störtdök utanför fönstret och fräsandet från den heta oljan gjorde att jag missade humlesurret på golvet och var mycket nära att trampa på den.
Det var en typisk hushumla så jag gissar att den var nyvaken och kom uppifrån vinden (det finns en glipa mellan tegelväggen och taket där allt möjligt verkar flytta in). Den var på riktigt dåligt humör, spretade med sina små ben och surrade hotfullt när jag bar den nedför trapporna, när vi kom ut genom porten gjorde den ett par försök att lyfta, men orkade inte. Jag lade den på fatet och den slutade omedelbart att surra och började suga (slicka?) i sig av sockervattnet. Efter ett par minuter lyfte den och flög sin väg.

Jag läste någonstans att humlor använder sig av doftsignaler för att visa de andra humlorna i samhället var det finns mat. I somras matade vi en humla som hade irrat sig in i lägenheten utan att vi märkte det och antagligen varit där ganska länge innan jag hittade den längst in bakom elementet i badrummet. Jag lade den på fönsterblecket, i ett gammalt burklock med honungsvatten och där låg den i åtminstone en timme. Sedan försvann den och jag tog in locket.
Tidigt nästa morgon vaknade jag av ett starkt surrande. På myggnätet i det fönster där vi hade satt ut humlan satt det nu två stycken, likadana jordhumlor. Och så fortsatte det ett par dagar så jag köpte en "humleholk" som jag satte fast på fönsterblecket. En vecka senare bodde det getingar i den.

måndag, april 27, 2009

container-"fynd"



Skulle någon, eventuellt, vara intresserad av väskan?
Det kommer från mitt soprum och jag lovade min pappa att jag skulle hitta ett hem åt den.

lördag, april 25, 2009

kommunalrand

Det där med kommunalranden är faktiskt litet spännande.

Jag gjorde mitt bästa för att slippa den inför renoveringen av badrummet i Blackeberg, mest för att färgerna som fanns att välja på var vedervärdiga, men det gick inte. Hantverkarna hänvisade mig till Stockholmshems arkitekt, som hänvisade mig till Stockholmshems förvaltningsavdelning, som hänvisade mig till en annan arkitekt, som hänvisade mig till någon slags förvaltningschef, en snipig kvinnan i övre medelåldern som "aldrig hade hört talas om" att någon inte ville ha randen i badrummet. Gissningsvis berodde detta på att ingen tidigare hade varit envis nog att ta sig så långt som till henne.

I vilket fall gick det inte att slippa randen, verkligen inte, den var ju "standard i alla badrum" och det var "inte upp till henne" att ändra standarden. Hon sa till och med att det var viktigt att ha den där.

Eftersom det var hon som bestämde, men inte hade någonting att säga till om bestämde jag mig för att det var lönlöst, jag skulle få dras med en landstingsblå rand i badrummet. Men det hela fick mig att undra på vilket sätt den kan anses vara viktig.

Är man rädd att man inte skulle känna igen badrummet som badrum utan den? Eller finns den där som orienteringshjälp? Kanske är man rädd att folk, utan kommunalranden, skulle komma bort sig i badrummet, inte förstå vad som var vägg och vad som var golv, och bara irra planlöst tills de dog av svält eller, snarare, törst eftersom man i detta förvirrade tillstånd knappast kan hålla reda på åt vilket håll kranen ska vridas. Har man dessutom lagt ifrån sig duschslangen på golvet vet man ju inte heller vad som är upp och vad som är ner och spolar man vatten då lär man ju dö av pur förvåning.

fredag, april 24, 2009

ungen

Här var jag sprudlande (ja, det är något fel på mig) glad över att slippa kommunalranden och så säger L: "Vaddå? Den där olikfärgade randen i badrummet? Jag tycker den är fin. Vi borde ha pistaschgrönt".

Jag vet inte om han menar allvar eller om han driver med mig.

torsdag, april 23, 2009

sväckchen

Som jag har dragit mig för att gå och titta på Stockholmshems visningslägenhet. Och för att plugga och prata med folk som måste pratas med, ringa samtal som måste ringas, raka benen och (det här är sant!) deklarera. Jag har dragit mig för att deklarera. Jag ska ju vara bra på sådant där och jag har liksom inte ens någonting att deklarera.

Mycket av huttlandet har berott enbart osäkerheten inför renoveringen. Men nu är det klart; matrummet blir kvar. Det är helt säkert! Jag har ritningen i min hand uppmagnetad på säkerhetsdörren.

Vi gick dit idag och jag måste erkänna att det var rätt fint. Till och med tapeterna var helt ok och de hade inte våldfört sig alltför mycket på snickerierna. Tyvärr blir det, med största sannolikhet, nya köksluckor. Jag fick numret till deras "varsamhetsansvarige", men den på plats varande arkitekten gav mig inte mycket hopp. Liten tröst i någon mån är att jag får ha kvar gasmätaren (det var fler som hade frågat!,) trots att gasen stängs av och vi får elspis, och jag får måla den röd om jag vill (gasmätaren, inte elspisen). Dessutom får jag trägolv i både vardagssovrummet och matsovrummet, och klinkers i alla andra rum, om jag vill det.
Och, tro det eller ej, jag slipper kommunalranden i badrummet!
När jag frågade förra gången fanns det inte en sportslig chans att komma undan. Nu får jag välja själv.

Ok, det var nog inte bara renoveringen som gjorde mig modstulen. Jag har försökt att planera mina sista studentveckor så bra som möjligt och i precis samma ögonblick som jag insåg att det inte blir någon semester var det som om min hjärna packade sin lilla väska och gav sig av på egen hand. Som om den bara gav upp och lämnade mig i sticket. Jag har nog aldrig någonsin känt mig så trög som nu, så trög och så tråkig, och ju mer jag läser desto tråkigare blir jag. Jag vet att det blir så ibland, att det är en helt vanlig svacka, men nu är jag nästan klar med min utbildning. En utbildning som, om jag anstränger mig och har tur, förväntas leda till en karriär som, åtminstone periodvis, kan komma att ta i princip all min vakna tid i anspråk. Och nu frågar jag mig om det är det jag vill.

tisdag, april 21, 2009





Jag vet att det är meningen att man när man klistrar in ett youtube-klipp med en låt i bloggen helst också ska förklara varför man gör det, hur bra man tycker att låten är, hur mycket den betyder för en och... ja, varför.
När jag gör sådant blir det, oundvikligen, bara fånigt. Så istället tänker jag bara klistra in dem, helt utan förklaring eller sammanhang. Splaff.

lördag, april 18, 2009

årets bild




Ingvar Skeberg fotograferad genom en glasdörr med amf-dekal. Blicken och texten, som visar leendet han döljer . Mer att leva för. Helt fantastiskt.

torsdag, april 16, 2009

dagens besvikelse


"Mintbit" smakar knappt mint. Alls.
En liten sklatt på toppen, men jag hade förväntat mig en mintupplevelse..
Istället smakar den meningslöst och tantigt, den var mäktig och torr på samma gång och det bruna runt om smakade bara flottigt.
Satan.
När man unnar sig någonting också.
Jävla Lindquists.

söndag, april 12, 2009

det här med spindlar

Allvarlig. Växer de medan man tittar på dem?
Jag fick syn på en liten jäkel i morse när jag stod i duschen. Den stretade och krälade under myggnätet jag har fäst över ventilen, just för att det inte ska komma in småkryp, och jag skrattade litet, tyst för mig själv, och tänkte: "Ha! Jag visste väl det, det är den vägen ni tar er in. Tji fick du!".
Sedan insåg jag att den var på min sida av myggnätet. Då var den inte så liten längre.

Jag stängde av vattnet och gick ut i köket efter ett glas och ett vykort. Sedan ställde jag mig på toalettlocket och sträckte mig efter spindeln, men jag nådde inte. Jag lät saken bero och fortsatte istället mitt duschande, med blicken stadigt fäst på spindeln. Den var stor som en enkrona.

När jag var klar gick jag och hämtade en högre pall, men när jag kom tillbaka hade kräket flyttat på sig och nu räckte det att jag ställde mig på tå och sträckte litet på mig så kunde jag sätta glaset över den. Duralexglaset. Fasa!

Ett duralexglas, med dess inbuktningar och vinklar, är inte det bästa alternativet för infångandet av läskiga djur som rör sig snabbt, spindeln gick som i vågor inne i glaset, den ökade och minskade i storlek, och det var omöjligt att avgöra precis var den befann sig. Tack och lov satte den sig snart i botten av glaset och blev sittande där tills vykortet var på plats. Då smög jag mig upp på vinden och släppte ut den. I hundgrannens förråd.

måndag, april 06, 2009

renoveringsobjekt





De är urgamla och måste lämnas in för omklackning och... ja, totalrenovering, men skinnet är, så när som på ett pyttelitet skrap på vänsterskons tåovansida, helt perfekt.

lördag, april 04, 2009

måste bara berätta

Ni vet den där känslan, när någon säger eller gör något dumt och man inte kommer på vad man ska säga förrän det är för sent.

Igår satt jag på tunnelbanan, mittemot en välklädd kvinna i fyrtioårsåldern. Hon åt en banan.
När hon var klar med den vek hon, mycket prydligt, ihop skalet och lade det på golvet under sitt säte och gick över till att peta naglarna. Helt oberört och ogenerat.

Jag ville verkligen säga något, men jag visste inte vad. Det känns faktiskt väldigt obekvämt, på gränsen till gnällkärringaktigt, att försöka uppfostra vuxna. Men bananskalet låg där, fullt synligt och lysande gult, under sättet, det liksom stack i ögonen och skavde i "rätt ska vara rätt"-nerven. Men jag visste inte hur jag skulle bete mig.
Skulle jag, vänligt, men med den myndiga rösten, säga åt henne att ta upp det? Skulle jag se på henne med min mest föraktfulla min och berätta precis hur ociviliserat lågtstående jag tyckte att beteendet var? Eller skulle jag i stället slå an en gnälligare ton och dra till med ett: "Du glömmer väl inte den där när du går av" (med ett inbyggt och underförstått "lilla vän" på slutet)?

Så reste hon sig upp och skulle gå av. Nu hade man kunnat tro att det var för sent.
Men precis då hon gick ut genom dörrarna reste jag mig upp och hojtade: "Vänta! Du glömde!"
Hon kastade sig tillbaka in i vagnen.

-"Ditt bananskal..."

Hon gav mig en nästintill bestört blick som på en sekund förändrades till att bli isande kall, hon öppnade munnen litet, som om hon ville säga något, men inte visste vad. I samma ögonblick, för allt detta utspelade sig under några få, korta sekunder, ljöd dörrstängningssignalen och hon snodde runt igen.

Hon klämdes litet i dörrarna, men hann tyvärr av. Vem vet, det kanske var tur att hon gjorde det, i vilket fall gjorde det där min dag.

onsdag, april 01, 2009

äckligheter

Idag såg jag en tant som snöt sig.

Jag åt frukost med R, på Centralbadet, och jag såg tanten genom fönstret. Hon parkerade sin cykel borta vid dammen och gick sedan med snabba steg mot badets entré, hon var välklädd och bar på en portfölj.
Jag vet inte om det heter något speciellt, det där sättet att snyta sig, men hon stannade till och lutade sig ut över en rabatt, sedan liksom förslöt hon höger näsborre med höger pekfinger och fräste till. En rejäl snorskvätt for ut bland krokusarna. Och så gjorde hon samma sak på vänster sida, vände bara huvudet lätt åt höger.
Bilden, av henne när hon lutar sig framåt, bara genom att lyfta lätt på den motsatta sidans ben, och av snoret som far, i en perfekt sammanhållen klump, ut i rabatten, fastnade och jag kan fortfarande se det framför mig. Det var så oväntat och så oestetiskt.
Sekunden senare kom hon in genom dörrarna och hon gick raka vägen ut i köket.

svt2 18.00

söndag, mars 29, 2009

mitt vita hem



Det ska en riktigt trälig bok till för att jag ska upptäcka sådant här.
Nu blir jag tvungen att hämta en trasa och torka bort det, annars blir det aldrig gjort, men när jag gör det kommer jag oundvikligen att hitta någonting ytterligare att torka och så blir det ingenting läst istället.

fredag, mars 27, 2009

post tenta-depression

Ett typiskt jag-jag-jag-inlägg.
Smått motsägelsefullt eftersom jag är så förbaskat trött på mig själv.

Det känns inte riktigt bra, inte riktigt som det borde.
Jag hade verkligen planerat den lättnad jag skulle känna när just de här två tentorna var gjorda. Och så uteblir den!

På måndag börjar jag min sjätte specialkurs. Man får "ta med" maximalt tre i sin examen. Nu har jag ju nytta av att ha läst dem ändå, även om de inte höjer mitt avgångsbetyg, men... det känns inte riktigt som jag tycker att det borde kännas.

En bidragande orsak kan vara att jag misstänker att jag kommer att få Ba på den senaste kursen, skattejuridisk metodkurs, och jag tycker att jag borde ha fått AB. Inte så att jag tycker att jag borde få ett betyg som jag egentligen inte är värd bara för att jag har slitit för det, men frågan är om jag tycker att det var värt allt slit om jag inte får AB.

Eller, jo, kursen var värd allt slit. Den var, definitivt och oöverträffat, den mest givande kurs jag någonsin har läst. Men den har tagit så mycket plats.
Vi har grupparbetat i tre hela veckor, fått en uppgift på måndagen, skrivit ett* pm till på torsdagen, förberett en presentation till fredagen, redovisat och blivit betygsatta, för att sedan börja om på måndagen. Och, ja jag vet att det här är vardagsmat för riktiga jurister, men vi är inte riktiga jurister de har viss vana och det här var svåra uppgifter.
Vår grupp fick ett öknamn också, "rullväskan och marathonmonologen". Jag tänker inte gå in på varför, men det var väl, på sätt och vis, rätt skönt att få utmärka sig som "en av de normala".

Efter tre veckors grupparbetande var det dags för hemtentan.
Jag oroade mig litet för att det skulle bli en lika svår uppgift som dem vi hade fått under grupparbetesveckorna, men det var det inte.
Det var två.
Två uppgifter som var minst lika svåra som grupparbetesuppgifterna, men som vi nu skulle lösa individuellt och på 48 timmar. På detta följde även en muntlig tentamen.

Nu gör det dessutom infernaliskt ont i vänster vadmuskel, sådant gör mig alltid extra gnällig, och det är helg efter lön så grannarna har sex.
Det känns verkligen inte så bra.

*(jo, det heter ETT pm, även om så gott som alla lärare hävdar motsatsen. När jag har fått min examen tänker jag skriva ett pm om just det och sprida det till dem.)

onsdag, mars 25, 2009

besynnerligheter

Visst är det väl litet märkligt, att allt det där som verkar så lockande när man sitter med en hemtenta upp över öronen kan vara så ointressant när man äntligen är fri att göra vad man vill?

söndag, mars 22, 2009

årets första


Ja, jag vet att bilden suger.

lördag, mars 21, 2009

åh, herregud, NEJ!

Jag träffade en gammal granne från Blackeberg.
Vi bodde på samma gård och brukade växla ett par ord emellanåt. Han var alltid mycket trevlig och vänlig, men samtidigt närgången på något odefinierbart och försiktigt sätt. Jag insåg ofta först sekunden för sent att det han hade sagt kanske inte var helt ok.
Nu träffade jag honom utanför apoteket vid Fridhemsplan. Efter de vanliga artighetsfraserna och "hur trivs ni i nya lägenheten" berättade han att hans mamma, som han hade bott hos och vårdat de senaste tio åren, nu hade gått bort. Det kändes mest tomt, berättade han, att inte ha någon att ta hand om.

-"Så nu kan jag komma och ta hand om dig..."

Jag skrattade nervöst och visste inte riktigt vad jag skulle säga, vad man förväntas svara på en sådan sak.

-"Jo, nu kan jag komma och ta hand om dig. Du behöver en man."

Jag bara tittade på honom.

-"Du är ju ensam med grabben och du tycker om att stå i köket..."

Plötsligt insåg jag att han menade allvar, att det inte var ett tafatt försök att lätta upp stämningen, han menade verkligen allvar. Jag letade febrilt efter precis rätt sak att säga, någonting tydligt avvisande, men inte elakt. Men jag kom inte på något. Istället kastade jag ett demonstrativt öga på klockan och pep någonting om att "Oj, så mycket den var, men det var trevligt att springa på varandra". Och så flydde jag.

Med litet tur springer jag inte på honom på ett par år igen.

fredag, mars 20, 2009

mina planer för kvällen



Grupparbetesveckorna är över!
Nu är det bara hemtentan kvar och vi vet ju vad man brukar göra då...

onsdag, mars 18, 2009

jag sa ju att han var tysk

De har en hemsida, Radler & Ruf , med en massa, både stora och små, ömkansvärda snabelmaskiner.

tisdag, mars 17, 2009

Radler & Ruf



Visst måste man tycka synd om den?
Jag hittade den på T-Centralen, på Hässelbyplattformen. Man håller på att restaurera bänkarna där och jag tror att det är någon slags sandblästringssak. Den står där, ensam, framför ett berg av skräp, med sin lilla snabel eller nos eller vad det nu är. Och namnet, Radler und Ruf (han bara måste vara tysk), är det inte nästan litet sött?

precis vad jag behövde

Min pappa ringer.
Klockan 05.35, ringer han, och det första han säger är: "Ska du sitta ting idag?"

- Nej, det ska jag inte, svarar jag, och tror att han syftar på förra veckans rättegångsspel.

- Varför inte det då, halvt ryter han, måste man inte sitta ting för att bli advokat?

Nu går det upp för mig vad han menar och jag svarar, lugnt och förklarande, att ting sitter man efter examen, att det inte är säkert att jag kommer att göra det, eftersom mina betyg kanske inte räcker för en plats i Stockholm, och att det inte är absolut nödvändigt för att bli just advokat.

- När blir du advokat då?!

- Det tar minst fem år efter examen, förenklar jag, och jag pluggar fortfarande.

Jag hör en tyst suck från min pappa.

- Vad läser du nu då?

- Skatterätt.

- VA?! Skatterätt? Nu när alla avgår från Skatteverket.

Klockan 05:41 är hela samtalet över.
Dagens peppning.

söndag, mars 15, 2009

mer fåglar

Koltrasten sjöng i natt.
Jag tror att han gjorde det, men jag kan ha inbillat mig.
Det är när koltrasten börjar sjunga igen som allting vänder.

Han har suttit inne på gården sedan ett par veckor tillbaka, men han har inte sagt någonting. Inte ens då man gått förbi och skrämt upp honom ur buskarna har han sagt någonting. Bara flugit upp och flugit undan.
Men när jag stod i köket i går morse och diskade, med fönstret öppet för att inte behöva ta ner brandvarnaren, då hörde jag honom skrika. Han flög lågt och snabbt, tvärs över gården och skrek.

lördag, mars 14, 2009

åh

Ni vet det där man tänker inför föredrag och presentationer, för att lugna ner sig själv, att det värsta som kan hända är att man gör bort sig och det dör man inte av.

Man tänker inte att värsta som kan hända är att ens grupp överger en, genom att sluta svara på frågor, så att man plötsligt står ensam framför en panel av EG-domstolsdomare och regeringsråd som ansätter en med frågor man inte kan svara på och använder all sin skicklighet för att leda en in i argumentativa återvändsgränder. Det tänker man inte, för gjorde man det skulle man gå under.

Igår såg jag precis det hända.

fåglar

Småparvarna bygger bo under stuprännorna, precis ovanför våra fönster och på båda sidorna av huset. Där sitter de och sparvtjattrar, ni vet ju hur det låter, mellan klockan halv fem och sex, så gott som varje morgon. Stereotjatter som väcker både mig och L.

Inne på gården bygger skatorna bo i rönnen i år igen och i går, när  jag åkte förbi Thorildsplan, såg jag ett förälskat kråkpar på en tv-antenn. Jag tror i alla fall att de var förälskade, det kan vara svårt att avgöra när det gäller kråkfåglar som bara sitter, de kan ju ha suttit på  samma pinne enbart för jämviktens skull.

Man vet aldrig, de kanske skulle bli riktigt förnärmade om de visste att jag utgick ifrån att de var ett par.


tisdag, mars 10, 2009

ynk

Kanske var det stretandet uppför den glashala, snömoddiga Abrahamsbergsvägen som tog all livsglädje ifrån mig imorse. Eller så var det halkandet nedför, ömsom glidande ömsom stapplande, med snömodden skvättande kring fötterna och med MacBebis i ett krampaktigt famntag.
Eller så är det grupparbetandet  som bara inte vill ta slut, som aldrig kommer att ta slut. Det känns som om det har pågått hela terminen, men vi är bara inne på andra veckan av tre. Vi är inte ens halvvägs.
Jag tror att det är vädret. 
Allt som hindrar en från att orka gå uppför rulltrapporna vid Universitetet är sådant som kan komma att förstöra ens dag.

De där trapporna måste helt enkelt gås uppför. Man måste få upp viss fart och värme för att ta sig förbi orkanvinden och iskylan vid entrén utan att det känns som om de finns där av en anledning. Det blåser alltid där och det r nästan alltid kallt, en felkonstruktion av biljetthallen och nedgången i förhållande till tunnlarna, det är allmänt känt. Men tar man sig inte förbi tillräckligt snabbt känns det som om någon vill säga att här är du inte välkommen, här hör du inte hemma, du är liten och svag, ner med dig i tunnlarna igen.

måndag, mars 09, 2009

gamla minnen

R och M bakade den och tog den med sig till mig och L.
Jag hade köpt laktosfri mjölk som visade sig vara filmjölk och granen var alldeles för stor för vårt vardagsrum. Men det var en av de allra bästa dagarna i den gamla lägenheten.


Kanske borde tillägga att den går att äta. Och att den är gjord av choklad.

söndag, mars 08, 2009

bildbevis!



Jag har äntligen hävt bakdelen ur vagnen och kollat igenom bilderna i gamla mac:en (som märkligt nog tickar på, sin ålder till trots). Det var inte det lättaste, bilderna låg på alla möjliga konstiga ställen, i mappar där de inte alls hörde hemma, och många av dem hade samma namn. Så jag sökte på den del av filnamnet som identifierade de kameror vi använde vid den här tiden (jajaja, ni får skratta, det finns säkert långt mycket enklare lösningar), filerna dök upp i bokstavsordning och så kunde jag pyttsa upp dem i numrerade mappar. Peka och klicka.

Det tog ett tag, kan man lugnt säga. Tretusentvåhundra jävla bilder. Peka och klicka. Peka och klicka. Med en svårstyrd och slirig mus som sett sina bästa dagar långt innan den kopplades till MacGubbe.

Till slut låg alla filer i sina nya mappar och jag kunde peta in dem på usb-minnen (stort tack till MSA). Det visade sig också ta ett tag. Ganska snabbt, för att inte säga omgående, märkte jag att MacGubbe inte orkade kopiera mer än cirka femtio filer åt gången. Återigen, peka och klicka.

När jag äntligen var klar, när alla bilder låg i sina respektive mappar på sina respektive usb-minnen kunde jag titta igenom dem på nya mac:en, MacBebis. Vilken skillnad!
Det var bara att sätta i minnet, markera alla filer och öppna dem, sedan kunde jag bläddra bland bilderna och var det någon jag ville spara var det bara att dra bilden till iphoto, så låg den där.

Hela projektet visade sig resultera i etthundrafemtiofyra sparade bilder.
Det vill säga, knappa fem procent av totalt antal tagna bilder.

Men bland dessa etthundrafemtiofyra bilder hittade jag äntligen den på ekorren! ← "Peka och klicka"

tisdag, mars 03, 2009

tjat

Jo, men det är klart att jag, liksom de flesta andra, rent spontant och utan att egentligen mena det, tänkte, typ: "Ja, men frys ihjäl då gubbjävel, bara du går härifrån".

På något plan gör man ju det, men det som stör mig var att ingen verkade se att det var fel. De verkade tycka att det var, inte bara naturligt, utan fullt berättigat. De betedde sig som hundar, som smått störda hundar. I flock.

måndag, mars 02, 2009

människor

Folk ser verkligen inte glada ut just nu.

Särskilt inte på tunnelbanan och särskilt inte i eftermiddags när jag åkte hem. Det var en hemlös man, illaluktande med smutsiga händer, som försökte sälja Situation Stockholm till eftermiddagsstressade trafikanter. Han var litet för lång och ovanligt ovårdad, han såg ut att vara i 70-årsåldern, men var säkert yngre.

De flesta vet numera att Situation Stockholm-försäljarna inte får sälja sina tidningar i tunnelbanan, annat än på stationerna och då bara på bestämda platser. Det var antagligen detta, i kombination med det att han vädjade till dem i en situation där de inte kunde komma undan, som gjorde att de reagerade med sådan avsky. De var fångna mellan en ovårdad och illaluktande man och sitt eget dåliga samvete. Vad väljer man då?

Att vältra över det dåliga samvetet på honom så klart, det var ju han som gav sig till att bryta överenskommelsen från början, och man ger sig själv rätt att snäsa av honom eller se rakt igenom honom för att sedan prata om honom med trafikanten bredvid, innan han ens hunnit utom hörhåll.

På ett sätt kan jag förstå dem, Situation Stockholm kan vara en väldigt jobbig tidning, den är en av de få saker som man inte får tacka nej till enbart av den anledningen att man inte är intresserad. Få personer får väl dåligt samvete över att säga nej till närgångna mobil abonnemang säljare? Och vem vill betala timlönen för avhoppade gymnasieelever som tigger pengar till Greenpeace?


Det var mycket folk och trångt i vagnen, men han arbetade sig framåt, modul för modul, klämde sig fram mellan illa berörda trafikanter. Då och då stannade han upp och såg vädjande på någon närmast gången och om ingen ville köpa tidningen höll han ett kort tal om hur många hemlösa det finns i Stockholm och att den insatts man gör när man köper tidningen kan rädda liv. Var det någon som ville rädda hans liv, undrade han. Det var uppenbart att detta ogillades och han var faktiskt väldigt jobbig. Han vädjade till folk på ett gnälligt och uppgivet vis och det är inte alls vad man vill ha av en uteliggare. De ska vara godlynta och strävsamma på ett hoppfullt sätt. Dessutom fick man en känsla av att han kanske var lätt utvecklingsstörd.

När han kom till modulen framför mig var det en kvinna som först tackade nej, men som, då mannen höll sitt tal om att hon kunde rädda en medmänniska från att frysa ihjäl i natt, tog upp sin plånbok och frågade hur mycket tidningen kostade.

Man kunde se föraktet i ögonen hos trafikanterna omkring henne. Och nu var det riktat mot henne, som om hon, genom att köpa hans tidning, hade släppt in honom i deras gemenskap, där han inte hörde hemma, och därmed begått en större överträdelse än den illaluktande mannen själv. När hon sedan tog fram sin femtiolapp och frågande om han hade växel, och när han inte hittade någon tiokrona och hon sa att det var jämnt, då var det ett par trafikanter, till synes okända för varandra, som log och himlade med ögonen, i samförstånd. Som för att visa att de båda minsann var smarta nog att inse att han bara spelade på deras samvete och att han givetvis hade växel på femtiolappen, säkert helt lättillgängligt också, men ville ha den där extra tiokronan.

Jag undrar vad de skulle tänka om de kunde se sig själva utifrån.

söndag, mars 01, 2009

smolk i min bägare


Tentacool utvecklas till tentacruel.

lördag, februari 28, 2009

torsdag, februari 26, 2009

tentan

Det kan ha gått bra. 
Det kan ha gått mindre bra. 
Leasingavtalsfrågan var mig så främmande att det kändes som om jag stod inför en hund med två rumpor.

onsdag, februari 25, 2009

spel

I natt drömde jag om tentan.
Jag drömde att jag satt vid min bänk och läste frågorna, noggrant, mycket noggrant. Sedan gick jag tillbaka och analyserade dem en och en, mycket ingående, och så tänkte jag ut mina svar.
Efter tre timmar och femtio minuter, alltså med tio minuter kvar av skrivtiden, började jag skriva.
D stod vid min bänk och sa att han minsann var klar och skulle gå nu och att jag verkligen borde skynda mig på för nu var det bara tio minuter kvar. Och jag skrev och skrev, stort och oläsligt, och så kom jag att tänka på en kursare från första terminen som blev underkänd för att examinatorn inte kunde se vad hon hade skrivit. Så jag suddade ut allt, pappret skrynklade sig och gick sönder och D stod och hoppade vid dörren och paniken bara växte.
Då vaknade jag.
Klockan var halv fyra och lägenheten var fortfarande behagligt mörk. Men oron ville inte släppa. Jag låg kvar en stund och försökte komma på någonting verkligt som jag kunde oroa mig över, någonting som fanns på riktigt och gick att åtgärda.
Gasen! Jag kom på att jag hade glömt att vrida om gaskranen kvällen innan så jag gick ut i köket och stängde den. Sedan kunde jag sova.
Härom natten gick jag upp och luftade ett element.

måndag, februari 23, 2009

Nu ska jag:

1, Läsa Kleinemans artiklar en gång till.

2, Göra alla gamla tentor jag inte har hunnit med ännu.

3, Läsa sammanfattningen av Goode.

Jag hann/hinner inte:

1, Göra alla gamla tentor två gånger.

2, Läsa Hellners bok tre gånger.

3, Göra en lista över samtliga på kursen förekommande rättsfall och läsa dem.

När det här är över ska jag:

1, Gråta av lättnad Sova (så farligt är det faktiskt inte, men det kan vara min allra sista salstenta).

2, Tvätta.

3, Fika med min pappa.

4, Träffa Michaela.

5, Återuppta kontakten med alla försummade vänner omvärlden.

söndag, februari 22, 2009

jaha, varför sa du inte det direkt?



L: Du kan åka två gånger till, sen måste vi gå hem.

Jag: Varför då?

L: Jag gömde honung i ett träd innan vi gick hemifrån och någon kanske har hittat dit nu.

tenta-sur


Bilden är från i går eftermiddag.
Inte nog med att de lämnade kransaten vänd mot oss, alltså in över vår gård, när de gick i fredags, eländet har nu dessutom vridit sig något under natten. Visserligen bort ifrån oss, men det måste ju innebära att den står och snurrar bäst den vill. Det har ju inte blåst nämnvärt under natten heller.

fredag, februari 20, 2009

tentaplugg

Det enda som har hindrat mig från att hasa omkring utan byxor och äta konstiga saker hela dagen är att jag har varit på universitetet. Det första jag gjorde när jag kom hem var att ta av mig byxorna.
Sedan gjorde jag i ordning tre små skålar med rostade nötter, saltgurka och rädisor. Jag satte mig i tentaplugg-stationen, det vill säga övre vänstra hörnet av sängen, och bläddrade förstrött i "Goode" medan jag åt nötterna, metodiskt. När nötterna var slut gick jag över till saltgurkan.

Tyvärr var gurkans sälta väldigt lik den hos tårar och gurkorna gjorde mig lätt deprimerad. Det kändes inte som något bra läge för rädisor så jag lade boken åt sidan och gick över till att studera mina gardiner. När jag var klar med det hämtade jag fler nötter som jag sedan åt, metodiskt, medan jag läste ytterligare några sidor ur "Goode".

torsdag, februari 19, 2009

löpsedel



Jo, men faktiskt, detta måste vara höjden av orättvisa.

tisdag, februari 17, 2009

överpluggad

Idag har jag, under sex timmar och på inte mindre än etthundranittio sidor plågsamt liten, fotokopierad text, bevittnat födelsen av 36 § avtalslagen i dess nuvarande lydelse. Där har vi något som är få förunnat.

söndag, februari 15, 2009

kverulans

Jag förstår inte hur man kan bli på så här dåligt humör.

Bara ljudet av datorns nätsladd mot kanten av soffan när jag rör på mig får mig att vilja slå någon. Det lätt gnisslande ljudet av plast mot lättavtorkbar moccaimitationliknande vad det nu är för nåt. Det får mig att vilja mörda. Eller åtminstone överföra lite av det här till någon annan. Som när man har sett eller hört något riktigt äckligt och berättar det för någon annan, eller pratar om det, med hög röst, på tunnelbanan, bara för att lämpa över det. För att slippa vara ensam om det.

Modemet, det mobila "bredbandet", har bestämt sig för att bara komma åt gsm-nätet. Det innebär att allt tar ungefär tre gånger så lång tid som vanligt. Under förutsättning, givetvis, att det inte är några bilder inblandade, då kan det ta precis hur lång tid som helst. Och den där jävla lampan! På modemet alltså, den lyser infernaliskt grönt bara för att påminna mig om att det går långsammare än vanligt, som om jag inte skulle märka det själv.

Hårets risighet har slagit nya rekord de senaste dagarna, det står åt alla jävla håll, med antenner och tentakler som sträcker sig efter allt med minsta lilla laddning. Torrt och risigt är det. Och min deodorant är slut.

Och så grannarna! De i trappuppgången bredvid, som bor vägg i vägg med mig. De är sällan hemma, men när de är det har de fest. Eller högljudda sexlekar.

Det stör mig inte, jag kan sova mig igenom nästan vad som helst och det gäller L också, har han väl somnat skulle jag kunna ställa till med fest hemma i lägenheten utan att han vaknade. Sexlekarna kunde jag vara utan, men faktum är att jag tycker att det är litet trevligt när de har fest, att somna till musik och stilla festsorl kan vara rätt behagligt.
Men akustisk gitarr. Och Pata Pata. Vägg i vägg, klockan halv tolv på natten! När man dessutom redan var på dåligt humör.
Jag trodde att jag skulle explodera.

Nu är jag inte den som knackar i väggen, men jag hade verkligen ingen lust att springa över vinden (spökvinden) vid den här tiden på natten och att gå utevägen var helt otänkbart. Så jag bestämde mig för att härda ut. Det dröjde inte någon lång stund innan grannarna under dem började banka i taket och, när det inte hjälpte, gick upp och ringde på. jag hörde dem genom väggen, inte ordagrant vad de sa, men det var lätt att uppfatta den eskalerande konflikten. Så blev det tyst.
I tio, kanske femton minuter. Sedan åkte gitarrhelvetet fram igen och nu var det dags för gamla Oasis-låtar. Vid halv två var störningsjouren på plats, sedan blev det tyst.

Dagens ljuspunkt var att grannarna under störgrannarna bestämde sig för att lyssna på Wagner klockan halv nio i morse.

fredag, februari 13, 2009

marknadsföring



"All inclusive"?! Allvarligt, vem vill bli bjuden på "all inclusive" i det här sammanhanget? Jag undrar om inte "all inclusive" är det mest oromantiska begrepp jag överhuvudtaget kan tänka mig, så fullständigt utan tanke och eget engagemang.

Och låter det inte, dessutom, smått oanständigt? Som en sådan där utökad "spabehandling" eller en riktigt trevlig alla stjärtars dag.

Och i Söderhallarna hittade jag detta! En hjärtformad biff!

torsdag, februari 12, 2009

i tenta-gulag

Jag tror att jag håller på att bli galen. På riktigt.

I natt drömde jag att jag gick bakom Stig von Bahr och sköt honom i rumpan med en luftpistol, en sådan där med små runda, gula pelletar.
Vi gick genom korridorerna på Stockholms Universitet, han före och jag tre, kanske fyra, meter efter. Varje gång jag träffade tog han ett litet skutt och ropade: "Aj!".

äckliga saker jag tagit i idag

Grannens hundar, mest pudeln, gud vet vad på tunnelbanan, tangentbord och mus tillhörande bibliotekets dator, och, i viss mån, även bordsytan de vilar på.
Och ändå var det alla andras händer jag tänkte på när jag valde äpplena längst ned i kartongen på Konsum.

Har ni förresten testat de där nya "snabbkassorna" på Konsum vid Odenplan?
De finns säkert på andra ställen också. Där får man numera slå in sina varor själv. De som har streckkod drar man förbi en streckkodsläsare av ungefär samma sort som de som sitter i vanliga kassor, viktvaror söker man efter bland bilder på en skärm, med de mest köpta varorna på första sidan och möjlighet till fritextsökning.

När man har slagit in en vara ska man placera den på den viktkänsliga hyllan intill, där ska man, innan man inleder sitt varuhanterande, ha fäst en plastpåse att lägga varorna i. Många missar detta med resultatet att de, efter avslutat inköp måste packa om alla varor, något som tar ytterligare mer tid.

Dessutom är själva anledningen till att den viktkänsliga hyllan är viktkänslig att förhindra fusk. Därför säger kassan, med hög röst, ifrån om man råkar lägga en så kallad "oväntad vara" på viktkänsliga hyllan. Tyvärr sker detta även man lägger tillbaka en icke oväntad vara som, på grund av frånvaron av plastpåse, rullat av viktkänsliga hyllan.

Ni kan ju gissa hur lång tid det här tar för en genomsnittlig trafikant kund.

Jag har använt kassorna rätt så många gånger tidigare, men det var först idag, när jag betalade mina stackars äpplen som jag fick sedlar i växel. När man får det kommer sedlarna ut i ett särskilt, väl dolt fack, under kassans våg. För att man inte ska missa sina sedlar börjar en lampa att blinka i detta fack samtidigt som kassan piper. Jag tog min växel och min frukt och när jag lämnade butiken pep kassaeländet fortfarande.

måndag, februari 09, 2009

familjegraven

Vi fick en rökt ål till förrförra julen.
Först fick R den av en vän som någon slags present.
R tyckte att ålen var äcklig, ovanligt äcklig, men han tyckte att det var synd att slänga den. Det var nog inget fel på den, tänkte han, den var bara fet och konstig i smaken. Så han frågade om vi ville ha den.
Och vi testade, och tyckte att den var otroligt äcklig. Fast det var ju synd att slänga den, ett levande djur som hade fått sätta livet till, helt i onödan, och som det antagligen inte var något som helst fel på. Så jag gav den till min mamma.
Hon tyckte att den var helt otroligt och osannolikt äcklig, men att det inte vore rätt att slänga den. Så hon begravde ålen i skogspartiet bakom sitt hus. Hon hackade upp en grav åt den och höll en kort ceremoni där i vintermörkret innan hon gick hem.

Så tänk på det, om ni någon gång åker pulka i backen i Abrahamsberg, att uppe på krönet finns det sju små gravar. Där vilar tre små möss, tre älskade undulater och så julålen som ingen ville ha.

lördag, februari 07, 2009

fredag, februari 06, 2009

idioti

Vi tog en öl idag, det är inte ofta man gör det längre, på "Patrick's Bar", uppe på Götgatan. Nu gjorde man väl inte det särskilt ofta tidigare heller, men det har blivit ännu mer sällan de senaste åren. Det var var helt spontant, vi gick förbi och tyckte att det kunde vara trevligt att sitta där i fönstret, med en Guinness, och titta på folk.

Men vi fick inte sitta på de mysiga fönsterplatserna, vi beställde och betalade, men hänvisades sedan till platserna i den andra delen av lokalen. Det var så gott som tomt, men de mysiga fönsterplatserna var reserverade för de så kallade matgästerna, det vill säga de som äter där, som är något (enligt mig marginellt) viktigare.

Jag undrar om de själva inser hur otroligt korkat det är. Åtminstone under den tid på eftermiddagen då knappast någon äter.

Det är som när man beställer en tårtbit på ett kafé och personen bakom disken ger en den minsta biten. Precis lika korkat.
Ingen blir ju glad över att få den minsta tårtbiten. Den som får den största biten däremot, särskilt om det är tydligt att personen bakom disken aktivt väljer den bit som är störst, den känner sig betydelsefull och är mer benägen att komma tillbaka. Och, det bästa av allt, den som kommer därnäst kan bli lika glad, för den kan också få den största biten.

Och även om nu matgästerna är viktigare än de som bara "tar en öl", är det verkligen någon som avstår från att äta på Patricks Bar enkom av den anledningen att fönsterplatserna är upptagna? Är det någon presumtiv matgäst som tar illa vid sig för att de attraktiva fönsterplatserna är upptagna av gäster som bara tar en öl?

Jag kan tänka mig oändlig många skäl att inte äta på Patricks Bar, att fönsterplatserna är upptagna är inte ett av dem. Och jag tror faktiskt inte heller att någon, ingen hyfsat normal person i alla fall, skulle ta illa vid sig för att någon annan hade hunnit före till de bästa platserna, inte så till den grad att vederbörande, av den anledningen, valde att inte komma tillbaka.

Däremot kan jag tänka mig att rätt så många som bara ska ta en öl väljer att inte komma tillbaka när de, trots att lokalen är tom, hänvisas till de mer sunkiga platserna i mörkret, precis under en högtalare. När det dessutom är nästintill tomt i lokalen, vore det inte bättre att sätta åtminstone lite gäster i fönstret i stället för att skylta med tomma platser?

onsdag, februari 04, 2009

underbart

Hej! Får jag ta en bild på din tekanna?
Jo, jag frågade faktiskt!

Det var vid husgerådshyllan på Röda Korset vid Skanstull, hon hade precis fått syn på tekannan och böjde sig ner för att plocka upp den. När hon reste sig upp såg hon lyckligt på sitt fynd och sa, halvhögt, men för sig själv: "Äntligen!"

Äntligen? Har hon letat länge efter just den där tekannan? Visste hon att de fanns?
I så fall hade hon en helvetes tur.

tisdag, februari 03, 2009

konspirationsteorianmodan

Med risk för att låta mer paranoid än jag egentligen tror att jag är; på tunnelbanan hamnade jag mittemot en ung man med asiatiskt utseende. Han var inte välklädd, verkligen inte, men han såg inte heller störd ut. Han hade en sådan där avancerad mobiltelefonliknande historia och för varje stationsutrop upprepade han stationens namn i sin telefon.
Mellan Fridhemsplan och S:t Eriksplan möttes våra blickar, jag log försiktigt, men han såg bara utråkat på mig, lyfte telefonen till munnen upprepade stationens namn.
Det hela var mycket skumt.

söndag, februari 01, 2009

känsliga varnas!

Till att börja med; om det står 12.90/kg vid den giftiga broccolin och om den ekologiska broccolin saknar prisuppgift. Fråga i så fall hur mycket den ekologiska broccolin kostar. Det gjorde inte jag. Den kostade 180 kr/kg.



Jag delade broccolin i bitar och tvättade av dem för att sedan blanda dem i en sallad. När jag hade delat ungefär hälften upptäckte jag något brunaktigt, bläckliknande kladd på vänster ringfinger. Jag sköljde bort det och tänkte inte mer på det.

Men så upptäckte jag något brunt på en broccolibukett, som ett skal med något i, en puppa.
Jag skar bort området omkring, tvättade all broccoli igen och synade den noggrant. Inga fler äckligheter. Sedan blandade jag broccolin i salladen och ställde skålen åt sidan.

När jag gjorde det upptäckte jag ytterligare ett brunt skal, den här gången på skärbrädan, trasigt i en liten pöl av brunaktigt, bläckliknande kladd. Någon decimeter därifrån låg dess innehåll.


Bilden är inte den bästa, men är det någon som vet vad det där är?

fredag, januari 30, 2009

Det var jag och en typisk friluftsfarbror som väntade på bussen vid Johannes Skola.
Han såg helt normal ut, faktiskt riktigt trevlig, men när bussen svängde in vid hållplatsen fick bussförarens ansiktsuttryck mig att tro att det helt säkert måste vara en efterlyst massmördare som stod bredvid mig. Jag undrar om friluftsfarbrorn kanske tänkte detsamma om mig, för ganska snabbt insåg jag att bussförarens ondskefullt misstänksamma och, på samma gång, skräckslagna ansiktsuttryck var hans normala. Kanske det han alltid använder.

Tänk vilket hinder det måste vara, att alltid se arg, eller elak, eller misstänksam ut, vilket bemötande man måste få från andra människor. För att inte tala om vilket bemötande man måste få från trafikanter.

Granen var förövrigt ett alldeles ypperligt insynsskydd.

torsdag, januari 29, 2009

granen är slaktad

Det var verkligen hög tid.

Nog för att den fortfarande var rätt så intakt, men den hade börjat släppa kulor omkring sig. Glaskulorna plockades visserligen bort redan för ett par veckor sedan, strax efter att den första plåtkulan åkt i golvet, men det är nog så störande även med plastkulor som faller. Först det karaktäristiska, litet sprakande ljudet av sytråd som glider längs med en gren medan barren sprätter åt alla håll, sedan ett ihåligt klonk följt av några mindre och avtagande diton. Gärna mitt i natten så att skrapljuden väcker en och klonket får ens hjärta att stanna.

Det bästa sättet, hade jag fått höra, var att knipsa grenarna med en tång, för att på så sätt slippa bära barrspektaklet nedför trapporna och därmed inte heller behöva använda sin, hyfsat rena, sopborste i den äckliga, äckliga trappuppgången.

Det var inte så lätt som man kanske hade kunnat tro.
De mindre grenarna gick bra att knipsa, men de kraftigare var för sega, så där tog jag till sågen. Oavsett vilket verktyg jag använde släppte samtliga grenar precis alla sina barr och hade jag fått en krona för varje jävla barr som låg på golvet så hade jag antagligen kunnat köpa mig en större bostad. Fick jag en krona för varje barr som ligger på golvet i detta nu så skulle månadens knaperhet vara som bortblåst.

Jag har sett barr sprätta förr och närmade mig därför gransaten med skyddsglasögon. Vad jag däremot inte hade räknat med var den kraft med vilken barren sprätte. Redan vid knipsandet av den första grenen fick jag ett barr i fingret. Riktigt ordentligt djupt in i fingret.

Eftersom jag slutade att vattna granen vid ungefär den tidpunkt då jag, egentligen, borde ha slängt ut den så vägde den i vart fall ingenting och L och jag lyckades bära den till soprummet utan några större missöden. Nu har vi bara adventsstjärnorna kvar, men dem använder man väl åtminstone januari månad ut?

som poesi

9 kap 5 § handelsbalken

Haver någon av samma man fått flera lån, än ett, och förbundit sig, att för det ena giva större ränta, och för det andra mindre, eller ingen; där må skuldenär avräkna det, som betalas, å vilketdera lån han helst vill; dock ej förr, än förfallodagen inne är. Ej må något på huvudstolen avräknas förr än räntan gulden är.

söndag, januari 25, 2009

lördag, januari 24, 2009

Nu sitter jag på ett coffeehouse by someone som nästan säkert garanterat saknar utskänkningstillstånd, men som serverar mariestads export till överförfriskade fylltanter och tonårstjejer. Klockan är tjugo i sex och en fylltant vinglade just in bakom disken och försvann ut i köket.

L är på herrmiddag (hahaha) och jag hade tänkt ta en sojalatte bara för att köpa mig någonstans att sitta med macbebis. Jag skulle ha sett mig omkring innan jag beställde.

Tanten bredvid mig är liten och tjock på det där konstiga, nästan magra sättet som jag tror är typiskt för alkoholister, med magra armar och ben och mest bara löst hull som lägger sig i lager på varandra runt buken. Bröstkorgen ser stor och omtålig ut, som om den var utspänd av bara luft. Hennes hår är lockigt och man kan se att det är klippt i en kort frisyr som har fått växa, hela hon påminner om en uggla där hon sitter ihopsjunken i sitt hörn.

Hon pratar i telefon med någon som verkar försöka resonera med henne, det handlar om en person som hon vill besöka. Orden psyket och kärring återkommer.

fredag, januari 23, 2009

bakelser?


(Klicka på bilden, klicka på den!)


Efter en att ha suttit, praktiskt taget fången, i min lilla lägenhet i nästan en veckas tid, varav fyra hela dagar utan internet, och bara väntat på att, trots vaccination, insjukna i influensa, fick jag idag äntligen komma ut. Min mamma passade L, som egentligen är frisk igen, och jag passade på att gästspela på universitetet. På väg hem slank jag in på Hötorgshallen för att stjäla litet kroppskontakt, eller för att köpa någonting, ni kan själva gissa vilket. I fiskdisken utmed väggen, till höger om rulltrapporna pågick ett febrilt arbete med att förbereda olika färdigrätter, bland annat dessa... jag vet inte riktigt vad det är, men det verkade vara någon slags stabbigare romsås, utan räkor, med någon slags oidentifierbar vit fisk i skivor som lindades runt såsklickarnahögarna.
Jag köpte ingen.

torsdag, januari 22, 2009

hahaha

Från TV4:s nyheter, ett inslag om kvällskurser:

"Medan kvinnorna oftast valde italienska föredrog männen thailändska".

onsdag, januari 21, 2009

fåflänga

En enda gång i mitt liv har jag solat i solarium. Eller nästan solat i solarium.
Jag tycker att det blå ljuset är väldigt obehagligt, varför vet jag inte, men jag drabbas av i det närmaste panikartade obehagskänslor av det.

I somras hade jag fått en inbjudan till ett bröllop, en kär vän skulle gifta sig och den påbjudna klädseln var: "Upp till tänderna".
Jag hittade en perfekt, knappt knälång, femtiotalsinspirerad klänning vars aprikosrosa färg krävde en mycket lätt solbränna.

Att skaffa en sådan är inte det lättaste och efter ett antal gråmulna och kyliga sommarveckor bestämde jag mig för att testa solariet på sats vid Odenplan. Jag frågade den läderbrända tjejen i receptionen hur mycket det kostade att sola i fyra, kanske fem, minuter. Hon såg föraktfullt på mig och svarade att det kostade tjugo kronor för tio minuter och att det var den kortaste tid man kunde ställa in. Jag plockade upp en tjugolapp och skulle betala, men hon suckade och sa att man betalade faktiskt med mynt, direkt i solariet. I vilket fall behöver jag ett par solarieglasögon, svarade jag, med illa dold irritation, jag fick ett par små, fåniga, lila plastkåpor som man håller på plats själv medelst ögonknipande.

Väl inne i solariehytten läste jag instruktionerna noggrant, kollade att dörren var låst och desinficerade solariebritsen, sedan läste jag instruktionerna igen, noggrant, och kollade att dörren verkligen var låst.

Enligt instruktionerna skulle det fungera som så att man lade i sina tiokronor i myntboxen, en för fem minuter (HA!), två för tio minuter och tre för tjugo minuter. När man hade gjort det skulle man lägga sig i solariet, dra ner locket över sig och vänta, det skulle ta fyrtiofem sekunder från det att man lagt i mynten till dess att solariet startade.

Jag förberedde mig in i minsta detalj, gick igenom, steg för steg, vad som skulle hända, hur jag skulle göra. Sedan provlade jag mig, långsamt och försiktigt, på solariebritsen och drog ner det tunga, kvävande varma locket. Det kändes som att krypa ner i en likkista och stänga locket över sig, men jag låg kvar en stund. När jag tyckte att jag hade vant mig, någorlunda i alla fall, klättrade jag ut ur solariet och så tog jag ett djupt andetag och lade min tiokrona i myntboxen.
Det skramlade till och jag kastade mig in i solariet, drog igen locket över mig och väntade, med ögonen ihopknipta om mina små plastkåpor. Och väntade. Fyrtiofem sekunder känns lätt som en evighet när man väntar på sin egen avrättning.

Så drog solariet igång, luften blev varm och ljuset intensivt blått. Jag kastade mig ut i rummet och slog igen locket efter mig. Där blev jag stående, riktigt hur länge vet jag inte. Efter en stund insåg jag hur outsägligt fånig jag var och jag bestämde mig för att krypa in i solariet igen. Eftersom jag, på grund av plastkåporna, inte lyckades hitta knappen som skulle stänga av lysrören vid ansiktet tänkte jag att jag skulle lägga mig på mage istället. Jag ställde mig som om jag skulle lägga mig på rygg och greppade locket med min högra hand, sedan vände jag mig ett halvt varv och hasade, försiktigt, med ihopknipta ögon och utan att släppa locket, in på britsen. Locket var fortfarande halvöppet och det var ganska tungt, men jag gjorde mitt bästa för att stänga det stegvist, så att det inte skulle slå igen över mig. Till slut gick det igen med ett försiktigt klickljud och jag kunde låta armen vila mot britsen. Så blev jag liggande, helt lugnt, i ungefär trettio sekunder innan solariet stängdes av.

tisdag, januari 20, 2009

myrornafynd



I innerfacket låg det en liten dubbelsidig spegel och en finsk mark från 1969.
Det är konstigt, men jag hade föreställt mig en liten, permanentad tant som dess förra ägare och när jag upptäckte det finska myntet blev den lilla tanten större och mycket mer än bara sitt permanentade hår.

internätet

Som min mamma skulle säga. Det är tillbaka!
Precis som L:s feber.
Mitt i natten satte han sig upp och sa att han tyckte att det var obehagligt att titta för att det "var så många personer i rummet" och, något senare, att "de" inte ville släppa fram mig.
"Vilka då?", frågade jag.
"De som står i en ring", blev svaret.

måndag, januari 19, 2009

utan internet sedan fjorton dagar

Och nu är L förkyld också.
Detta sker, som vanligt och oundvikligen, precis, PRECIS samma dag som jag tänkt att om jag bara lägger på ett extra kol, och bara om jag verkligen gör det, så fixar jag det här, med extra dubbellästa specialkurser och allt. Som vanligt.

På onsdag kommer mitt nya simkort.

L är förresten riktigt underhållande när han har feber.
Han vaknade härom natten och såg fjärrskådande på mig.
Sedan sa han: "Ska jag berätta något om potatisar?"
-"Javisst", hade jag tänkt svara, men hann inte innan han började berätta.

-"Har du någonsin sett en potatis med näsa? Det kan bero på att någon har knäckt en rot. För potatisplantans rötter sträcker sprider ut sig och om någon går på stigen intill kan den råka trampa på en rot så att den knäcks. Då blir det en näsa på potatisen. Ibland."

Sedan var han tyst och såg på mig en stund.

-"Ska jag berätta något mer?"

-"Ok."

-"Vad ska jag berätta om?"

-"Kan du berätta något om morötter?"

-"Nej, morötter är inte min familj."

Sedan sov han igen.

lördag, januari 17, 2009

på väg till ikea

(Obs! Notera de prickiga bokstäverna.)
Riktigt gott faktiskt.

fredag, januari 16, 2009

källartrappan



Husen på vår sida av gatan står i en sluttning, så kallade souterränghus, de har alla en källare under källaren. Det nedersta, synliga, våningsplanet har små fönster ut mot gatan och saknar ingång i vår trappuppgång. I vanliga fall, i vanliga smalhus, ligger källaren en halvtrappa ned i trappuppgången, men när man öppnar vår källardörr hittar man en trappa till, som fortsätter ner i den undre källaren.

Lampan innanför dörren var trasig. Taket var fullt av spindelnät och det var först när jag lyste på dem med mobilens ficklampa som jag såg att det satt tunna, mycket ljusa, på gränsen till genomskinliga spindlar i dem.

Ludwig ville inte gå ner där och jag vågade inte göra det själv.

torsdag, januari 15, 2009

fiket

Det finns ett litet fik i biljetthallen på Odenplans tunnelbanestation.
Det består mest av en kassa där man hämtar sin pappmugglatte och backar ut igen, men det finns några få sittplatser, vid smala, bardiskliknande fönsterbord. På ett ställe kan man sitta två personer vid fönstret precis vid spärrlinjen, med en automatspärr utanför.

När jag passerade fiket igår eftermiddag, på väg hem, satt det två tjejer på de där platserna. De hade varsin latte och en stor chokladmuffin framför sig och de var så upptagna, av den och av sitt samtal, att de inte tog någon notis om den äldre herre som stod utanför fönstret. Han var mager och krokig, skumögd, och höll sig med ena handen i automatspärren medan han viftade irriterat med sin remsa åt deras håll. Sedan försökte han gå in genom spärren, men han stoppades av den obevekliga pinnen. Då muttrar han något ohörbart och vänder sig mot den ena tjejen som den här gången rycker till och ryggar tillbaka något när han pressar sin remsa mot fönsterrutan precis framför henne.

Så gör han ett nytt försök att ta sig in, men fastnar ännu en gång.

Han vänder sig då återigen mot de fikande tjejerna och man ser att han förbereder en elak väsning, han är så upprörd att handen med remsan skakar, men i samma ögonblick som han samlar sig till språng blir han uppfångad av en väktare som hänvisar honom till den riktiga spärren.

tisdag, januari 13, 2009


Jag hittade en spärrvakt med den nya uniformen.

Numera fattas tre av knapparna.
En av dem försvann spårlöst, 
men återfanns under mystiska omständigheter i hans ena byxficka.

otroligt irriterande

Min pappa kom på besök igår.

Det gick faktiskt riktigt bra, han var på gott humör och jag hade hunnit städa innan. Dessutom hade jag fått låna min mammas tryckkokare, utan den hade det aldrig gått så bra som det gjorde.
Egentligen har jag en tryckkokare, men min pappa tyckte att den var för liten och gav mig en som han hade hittat istället. Min pappa hittar mycket bra saker, men den här tryckkokaren var inte en av dem. Den var bucklig i botten och hade en skrovlig avlagring under den där, för tryckkokare karaktäristiska, kanten som ska hålla fast locket, omöjlig att få ren.

Så jag lånade min mammas tryckkokare (den hade också visst skrovel under kanten, men det gick att få bort och jag visste åtminstone var det kom från) och hoppades att han inte skulle märka något. Det gjorde han inte heller och kvällen flöt på bra, han gick strax efter 20.

Vad jag inte visste då var att han sprang på min mamma nere vid tunnelbanestationen. Det första han frågade henne var om det hade gått bra med städningen. Han har ju tjatat på henne om att hon borde komma hem till mig och lära mig att städa. Att det mesta av mitt stök utgörs av mina så kallade pluggstationer, som inte på några villkors vis får flyttas på av någon annan än mig, och att det är minst lika stökigt hemma hos henne (för att inte tala om hur det ser ut hos honom) verkar inte ha någon som helst betydelse. Hon ska lära mig att städa!

Och tror ni inte att hon svarar att det har gått bra! Det sa hon ju bara för att slippa tjatet och utskällningen, men nu tror han att hon lär mig att städa och det gör honom säkert jättenöjd. Det är så otroligt irriterande! Inte nog med att han tro att han har rätt, han tror att han har bevisat att han har rätt också och att det var ett helt fantastiskt råd han gav. Detta kommer att leda till fler goda råd och snart börjar han försöka att styra och ställa.

lördag, januari 10, 2009

mums



På tisdag, knon, då blir det räkor i sin sås.
Torkade räkor i sin sås.

fredag, januari 09, 2009

mer toalettbesök

Toalettdamen är en stamkund!
Jag var på vårdcentralen idag och hamnade i väntrummet i närheten av toaletten. I vanliga fall brukar jag få vänta i det bortersta väntrummet, i anslutning till bvc, det är det bästa väntrummet. De har ett stort akvarium med stora fiskar som inte simmar i stim och som inte gömmer sig så fort man hostar, en rätt så viktig egenskap hos vårdcentralfiskar. I det väntrummet väntar man på de populära läkarna.

Just idag skulle jag bara bli vaccinerad så jag fick vänta i distriktssköterskans väntrum med små nervösa stimsimmande fiskar som mest bara lurar i plastdekorationerna medan algätaren få stå för all underhållning. Jättekul.
Det är det näst sämsta väntrummet som alla måste passera igenom för att komma till läkarnas väntrum. Det sämsta väntrummet är det till labbet, där sitter man på stolar utefter väggen, precis efter ingången.

Medan jag satt där och väntade gick en gubbe in på toaletten (ytterligare en nackdel med det här väntrummet, man har utsikt över toaletterna). Bara sekunder efter att han hade låst dörren dyker den stora rödfnasiga toalettkvinnan upp. Först studerar hon toalettdörrens lås mycket ingående. Sedan vänder hon sig mot oss som sitter i väntrummet och frågar: "Vetniomdetärnågondärinneförlåsetärröttmenjagvetinteomdetärnågondär?"

Jag svarar att, ja det var en som gick in där alldeles nyss.
Hon tittar misstroget på mig och sedan, misstroget , på toalettdörren och så backar hon ett par steg innan hon återigen går fram till den och drar ett par gånger i handtaget. När det inte hjälper väntar hon några sekunder innan hon knackar uppfordrande på dörren för att sedan backa, fyra- fem meter, mot oss i väntrummet och så blir hon stående, utan att ta blicken från dörren.

Det dröjer kanske fem minuter innan dörren öppnas och en mycket irriterad farbror sticker ut huvudet och morrar: "Var det du som knackade?!"

Kvinnan svarar med sitt: "Ja, det var jag som knackade, vad gör ni därinne?"

-"Det fattar du väl för i helvete att du inte kan knacka på toalettdörren, hur fan ska man kunna uträtta sina behov om folk knackar!"

Sedan går han med bestämda steg mot utgången och kvinnan slinker, som en stor, rund, vessla in på toaletten. Jag vet inte hur länge hon stannade där, men hon kom inte ut under de tio minuter som jag satt där.