fredag, oktober 31, 2008

Vi har gjort världens godaste glass.
På sju äggulor och en halv liter grädde, en vaniljstång och inte så jättemycket socker, men två kakor valrhonachoklad med kanderad apelsin. Ludwig petade ner minimarshmallows i sin.

Det märks att mörkret börjar ta ut sin rätt, de flesta är mer eller mindre deprimerade och enligt mina spärrvakter får trafikanterna allt oftare fullständigt vettlösa utbrott över småsaker. Som idag över en felstämplad remsa. För några veckor sedan hade det säkert kunnat passera, den felaktiga stämpeln hade strukits och tanten hade fått sina kuponger tillgodostämplade på baksidan, men nu fick hon ett hysteriskt utbrott.
Spärrvakten såg på henne en stund innan han sa att om hon kunde få ett sådant utbrott över en felstämplad remsa så hade hon verkligen problem.
Hon samlade sig, såg litet generad ut och bad, tro det eller ej, om ursäkt. Om bara ett par veckor gör de inte det längre.


Typisk höstand.
Precis när budgeten för den nya lilla lägenheten hade överskridits tyckte jag att jag absolut behövde gardiner till vardags/sovrummet. Jag åkte ut till ikea i förhoppningen att hitta ett par inte alldeles genomskinliga, vita gardiner, för mindre än 200 .-
Det var en gråmulen oktoberdag och långt, långt, långt till nästa knapra löne- och studiebidragsutbetalning.

Jag kunde direkt konstatera att alla gardiner var så pass breda att jag antagligen kunde köpa en uppsättning som jag skar på längden och fållade i kanten. Det vara bara det att även en uppsättning hyfsat snygga vita gardiner skulle kosta 549.-

Så jag gav upp. Det kändes deprimerande, som höjden eländighet, att åka tomhänt från ikea för att man inte tyckte sig ha råd att köpa ett par gardiner. Men jag bestämde mig för kolla i fyndhörnan innan jag åkte hem och där hittade jag, i en enorm "tag så mycket tyg du får plats med i en påse"-korg, ett par, en uppsättning av precis de gardiner jag ville ha!

Det är ett år sedan och jag har fortfarande inte fållat kanterna. Eller sytt upp dem.
Första gången jag tvättade dem krömp de dryga fem centimeter på längden. Tyvärr tvättade jag bara ett par, det vill säga en ituklippt gardin, så jag kände mig tvungen att tvätta det andra paret också innan jag gav mig på att sy upp dem, men jag kom mig liksom inte för att göra det.
Förrän härom veckan då jag bestämde mig för att det var dags, jag tog ner gardinerna och tvättade och manglade dem. Eftersom de hade hängt uppe ett tag (med ofållade kanter, jag vet) tvättade jag alla fyra.
 
Tror ni inte att samtliga gardiner gav sig till att krympa, de otvättade med fem centimeter och de tidigare tvättade med ytterligare fem centimeter. Det märkte jag givetvis efter att jag hängt upp dem för att se hur mycket de behövde kortas och nu kommer det att ta ett minst ett halvår innan jag kommer mig för att ta ner dem och krympa alla till samma längd.

Men i förrgår gick jag i alla fall upp på vinden och letade rätt på elementnyckeln.


onsdag, oktober 29, 2008

Ok, man ska inte ropa hej förrän man har burit soppåsen över parketten.
Men jag pratade med en granne i tvättstugan. Hon hade varit på det där informationsmötet som jag missade, det om den stundande upprustningen.

Jag har oroat mig en del över hur  mycket de ska förändra. När vi flyttade in fick jag höra att man kunde välja om man ville ha matrummet kvar eller om man ville ha ett större kök, men W bor också i ett stockholmshemhus och hade valt att ha matrummet kvar när de renoverade hans lägenhet. Senare visade det sig att "matrummet kvar", enligt Stockholmshem,  var detsamma som ingång genom matrummet och en fånig köks-ö med överskåp som delade av rummet.
Det kan fungera i ett riktigt stort kök, men i ett på dryga nio kvadratmeter är det inte helt lyckat. 

En förutsättning för att Luddet och jag ska kunna bo tillsammans på 35 kvadrat är att allt har sin bestämda plats och att han har ett eget rum där han kan ha sina leksaker. Utan matrummet skulle vi, hemska tanke, delaett rum. Och det rummet är ju inte heller överdrivet stort.

Jag har alltså oroat mig och jag har till och med gått så långt som till att börja undersöka möjligheterna att få husen kulturminnesmärkta. Och vet vet ni vad?
De är redan kulturminnesmärkta!

Det betyder att de inte får byta ut mina originaldetaljer, matrummet blir kvar och köksluckorna ska omsorgsfullt slipas och målas innan de hängs tillbaka på sina snart 70 -åriga gångjärn.
Den inbyggda hatthyllan i hallen blir kvar. Och alla de underbara krokarna, till och med de på väggen nedanför.

Det enda som byts ut helt är diskbänk och spis, badrummet kommer att kaklas om och vi får ett badkar.
Ett badkar!


Marmorbänken i köket blir kvar!
(godisskålen på bilden har ingenting med saken att göra, bortse från den) 

tisdag, oktober 28, 2008

i väntan på elementreparatören

Det verkar som om björktrastarna flyttar snart. De har samlats i den stora lönnen på innergården. Jag har alltid trott att de var strykfåglar, men de här verkar vara på väg och när jag tänker på det så brukar man väl inte se björktrastar på vintern?

Min pappa är rolig. Vi var hemma hos honom och hämtade saker till skolans loppis. Han var jätteglad, både över att få hjälpa till och över att ha lyckats rädda de saker vi tog med oss därifrån, men jag blev ändå förvånad när han drog fram ett violinfodral ur bråten och frågade om det gick att sälja.
Violinerna och allt som har med dem att göra är heligt för honom.
Mycket riktigt, när allt var packat fick han kalla fötter och sa att han nog förresten, vid närmare eftertanke, helt säkert hade en fiol däruppe som låg utan fodral. Jo, så var det bestämt.
Så fick vi packa om allting.

Det finns saker som han vet att jag kommer att vilja slänga eller skicka till Myrorna och när vi städar hos honom brukar han blixtsnabbt plocka undan de sakerna medan han muttrar, halvhögt: "Den där går dit och den går dit". Som om de var otroligt viktiga och alla hade sin plats. Han gör det för att jag ska vara tvungen att avbryta för att kunna invända.
Att hålla efter hans lägenhet är ett sisyfosarbete. Allt måste gås igenom och han har alltid fyllt på med något nytt, ovanpå det gamla. Jag vet inte hur många gånger jag har gått igenom samma lådor med samma skräp, som egentligen kunde kastas rakt av, utan minutiös sortering.

När han ser att jag är på väg att ifrågasätta hans behov av, exempelvis, en sjunde sliten dunjacka som kommer att packas ned i en flyttkartong och för evigt försvinna i röran, då skyndar han sig att säga att han minsann vet precis var just den platsar, någon som verkligen behöver den. Har anlag för den, brukar han säga.

måndag, oktober 27, 2008

dagens komplimang

Det var R, så klart.
Jag fikade inte efter den, jag frågade bara om han tyckte att mina stövlar såg konstiga ut på mig. Jag kände mig obekväm och han brukar vara ärlig.
Han svarade att alla andra tjejer är medelmåttor, men när man ser mig då tänker man: "WOW! Hon har stora fötter!"

söndag, oktober 26, 2008

min min min

Nu känner jag mig till och med litet uppåt!
Och lättköpt.

Egentligen tycker jag att tradera borde införa begränsningar i när auktioner får avslutas. Bara för att det passar mig.
Det här är den absolut sämsta tiden. För mig.
De allra flesta orkar vara uppe, vi är alltså fler som bjuder, det ökar spänningen och eftersom jag inte kan låta bli att bli litet uppjagad så är det inte alltid som jag kan somna direkt efter... en lyckad auktion... och jag borde verkligen sova vid 22-tiden.

Snart kommer jag att inse att det egentligen är litet sorgligt och tacka vintertiden för att jag åtminstone kan räkna bort en timme.

hnehehe


Det grämer mig litet att jag antagligen hade fått den till ett lägre pris om jag inte hade bytt bort comhem mot det här jävla tele2-eländet. Då hade jag lagt mitt enda bud kl. 21:00, men modemet är inte tillräckligt pålitligt för det.
Detta möttes jag av när jag vaknade i morse:

onsdag, oktober 22, 2008

jag är helt normal

Ventilationen är inte den bästa i de här gamla lägenheterna.
Det räcker med att koka ett ägg så har vi imma på rutorna i hela lägenheten, ibland händer det till och med att brandvarnaren går igång när jag duschar.

Det var det som hände i går morse.
Jag stod i duschen när larmet började tjuta.

I vanliga fall brukar jag plocka ner brandvarnaren från sin lilla hylla, stoppa den i en påse och lägga byltet på matbordet medan jag lagar mat, då kan jag inte glömma att lägga tillbaka den sedan. Men i går morse, när jag halkade ut i hallen, dyngsur och med tvållödder droppande åt alla håll, då tänkte jag mig inte riktigt för utan avaktiverade eländet och släppte ner den i närmsta väska.

Ett par timmar senare satt jag på tunnelbanan med väskan i knät då det plötsligt började tjuta. Såväl jag som mina medresenärer såg oss förvånat omkring, någon ville kontakta föraren via nödtelefonen. Då insåg jag vad det var, jag lyfte armen som vilade på handväskan och larmet tystnade.
Jag hade brandvarnaren med mig och hade lyckats trycka in testknappen.

Det blev lugnt igen i vagnen och jag lyckades hålla god min.

Senare, framåt eftermiddagen, släpade jag mig till gymmet. Tyvärr hade jag glömt mitt lås hemma och jag fick låna ett lås hos den söta, vältränade och trevliga tjejen i receptionen. Lånelåsen är försedda med en larmbricka för att man inta ska ta dem med sig därifrån. Det är annars lätt hänt och det var givetvis också precis vad jag gjorde.

När jag var på väg ut pep det i larmbågarna och den söta, vältränade och trevliga tjejen ropade: "Oj, du glömde låset!"

Tror ni inte att jag vände mig om, med ett fånigt leende och svarade: "Nej, det är bara min brandvarnare!"

I samma ögonblick föll polletten ned och i samma ögonblick såg jag hur hennes leende stelnade och hon såg så där osäker ut som människor gör när någon beter sig väldigt, väldigt konstigt.

måndag, oktober 20, 2008

hahaha



Inte nog med att det är så på pricken ett Philip Glass-stycke, det pågår lika jävla länge också!

söndag, oktober 19, 2008

"jag vill bara skrika"

Jag förstår verkligen inte hur man som spärrvakt orkar bry sig så mycket om i fall någon plankar. Det är en sak att göra sitt jobb och att inom gränserna för detta hindra folk från att planka, men att bli upprörd och ta åt sig på ett personligt plan när någon gör det, det känns så horigt företagslojalt att det gränsar till dumhet.

Det finns faktiskt en hel del spärrvakter som ser plankandet som en personlig skymf, en handling riktad mot dem i deras yrkesroll. Jag undrar om de ens reflekterat över vilken ställning de har i det minisamhälle som företaget utgör? Tro de att de som betyder något inom företaget skulle ta dem med sig om de egna skinnen behövde räddas?
Ha!

För att fortsätta att gnälla, om vi nu säger att det är någon som verkligen inte har råd att betala för sig, att kalla det för omoraliskt att planka i det läget och att, som vissa, se ned på dessa plankare, det är så fånigt att det kryper i mig.

Visst, kan man betala för sig så varför inte göra det? Bortskämda planka.nu-snorvalpar som plankar för att de tycker att kollektivtrafiken ska vara fullt ut skattefinansierad för att de inte själva vill behöva betala något, den dagen de själva betalar skatt däremot kommer majoriteten av dem att tycka att folk ska göra rätt för sig, de är faktiskt rätt fåniga de också.

I så fall har jag större förståelse för dem som verkligen tycker att kollektivtrafiken inte uppfyller kraven för att vara en kollektiv nyttighet, och som plankar av den anledningen. Där har vi faktiskt också en slags moral även om jag tycker att man... kunde hitta betydligt viktigare saker att slåss för. Låt oss då, i ordmärkandets namn kalla det för semikollektivtrafik, det kanske känns bättre att betala då?

lördag, oktober 18, 2008

fjärde dagen vab

När jag väl stod där i köket insåg jag att det enda jag faktiskt kunde tänka mig att äta var kolasnören.
Jag hade gått ut dit under förevändningen att jag skulle ta en smörgås, eller kanske ett äpple, jag försökte faktiskt övertala mig själv att ta ett äpple istället.

Malaco-elefanten såg på mig med förebrående min medan jag försiktigt, nästintill ljudlöst rev av ett hörn av påsen och stack in ett finger. Efter litet pillande lyckades jag fånga ett snöre som jag började dra i. Första biten gick bra, sedan ville snörhärvan vända på sig inne i påsen och allting bara fastnade, jag fortsatte att dra och hela jävla kolasnörklumpen var på väg ut ur påsen. Till slut fick jag ut två hela snören som jag knölade ihop och stoppade, nej pressade in i munnen.
I samma ögonblick som jag gjorde detta råkade jag titta ut genom fönstret och insåg att Snyggagrannen stod i sitt vardagsrumsfönster och tittade på mig och antagligen hade han stått där hela tiden. Det hela måste ha sett så otroligt girigt och glupskt ut att jag hellre hade visat mig naken.

Jag blir alltmer osäker på vad jag egentligen tycker om Book of Longing. När jag hörde den första gången älskade jag den, men nu vet jag inte, jag tycker inte att musiken passar ihop med texten. Cohens texter är vackra och Glass musik är underbar, men jag hade hellre velat ha dem var för sig, eller kanske bara musiken, jag tycker inte att de passar ihop alls. Det blir för mycket på något sätt, det känns uppstyltat och överdrivet.

Fast jag tycker fortfarande om inledningen:

I Cant Make the Hills (Prologue) - Philip Glass

torsdag, oktober 16, 2008

tradera

Är det inte otroligt tillfredsställande att vinna auktioner på tradera?
När det är något man verkligen har bestämt sig för att köpa. Något man har letat efter, hittat och sedan spanat på några dagar, kanske lagt ett första bud på, för att auktionen inte ska kunna tas bort.

Man bestämmer sig för hur mycket man är beredd att betala och så går man in och lägger sitt bud i absolut sista sekunden.

Jag brukar föreställa mig den som sitter där och tror att den har det högsta budet och kommer att vinna. Och så, när auktionen är avslutad, står inte deras namn där längre.

Ibland ökar budgivningen i intensitet precis i slutet då folk bjuder... nej, just det, de lägger inte bud där, de "budar", över varandra med fem-tio kronor åt gången. Då tänker jag mig hur de sitter där framför datorn och stressar upp sig, hur irriterade de blir.
En del envisas med att bjuda över varandra redan från auktionens början, det är litet irriterande eftersom det verkar som om ganska många av dem som lägger sitt bud sent i auktionen grundar det budet på det dåvarande högsta budet snarare än på vad de själva, som mest kan tänka sig att betala.

Sedan comhem bestämde sig för att de inte kunde leverera någonting alls till min fastighet, och jag fick gå över till det mer osäkra tele2-alternativet, har jag inte riktigt vågat vänta så länge. I vissa fall har jag lagt mitt bud med någon halvminuts marginal och det har hänt att någon, oftast den tidigare högstbjudande, i panik börjar försöka bjuda över mig. Gärna med just fem kronor åt gången och så många gånger den bara hinner.

Då brukar jag skratta elakt för mig själv.

onsdag, oktober 15, 2008

varning



Det här blir ett sådant där "så hääär bra är mitt barn"-inlägg.
Gillar du inte att läsa om andras gulliga och förträffliga barn så...

Ludwig är så otroligt bra. Jag fattar inte hur han kunde bli såhär bra.
Inte nog med att han är vacker, otroligt smart, omtänksam och säker i sig själv.
Han är modig också!

Han tycker att sprutor och nålar är det värsta som finns. Han höll på att svimma vid ett blodprov för ett par år sedan och i somras, när han lyckades få feber och helt vanlig nackspärr samtidigt ville han först inte låta sköterskan ta något blodprov, men sedan krävde han att få titta på. Han satt helt stilla och bara tittade när hon stack fel gång på gång, bytte rör, tippade, knackade och skakade.
Idag sträckte han fram sin lilla hand och lät narkosläkaren sätta nålen, sedan sa han: "Jag blir lite yr nu, det brukar jag bli och jag kanske svimmar... det känns så. Så jag lägger mig ner en stund".
Läkaren försökte med att det inte var en nål utan en slang, men Ludden svarade att: "Puh, det har ingen betydelse, det är precis lika obehagligt ändå".
Han hade sett fram emot operationen i veckor och medan jag har oroat ihjäl mig i smyg har han räknat ned dagarna.

Nu ligger han i min säng och spelar sitt nya nintendo-spel som om ingenting hade hänt.
Om sanningen ska fram sover jag fortfarande med lampan tänd.

Jag har gjort det sedan grannen dog.
Den första, och också sista natten i den lägenheten hade jag alla lampor tända och låg vänd ut mot rummet med Ludwig bakom min rygg. Jag låg vaken och lyssnade till minsta ljud.

Alla hade flytt, det var bara vi och grannen under oss kvar.
Han hade krockat med en älg veckan innan och gick runt med båda armarna i gips, från axlarna och nedåt. Ibland hörde jag hur han slog i med gipset och skrek till av smärta.

Någon gång under natten behövde jag gå upp och kissa, jag drog mig för det i det längsta, egentligen ville jag inte lämna sängen, inte sätta ned fötterna på golvet. Jag kunde föreställa mig hur jag gjorde det och hur grannens iskalla, döda händer grep om benen på mig.
Till slut var jag tvungen att gå upp. Jag satte försiktigt ned fötterna och sedan smög jag ut i hallen. Lampan i badrummet var släckt, den enda i hela lägenheten. Jag tog ett djupt andetag, sträckte handen in till vänster i badrummet, utan att själv gå in, och slog på strömbrytaren. En iskall, blå blixt. POFF. Lampan hade gått.
Jag kissade så snabbt jag kunde, i mörkret, med dörren öppen.
Sedan sprang jag tillbaka till sovrummet och la mig igen. Jag vet inte när jag somnade, men jag väcktes av solen som letade sig in under rullgardinen och ljudet av en gräsklippare ute på gården.

måndag, oktober 13, 2008

fantastiskt

När jag kom hem i fredags låg det ett utbetalningskort från tele2 innanför dörren. Jag hade betalat samma räkning två gånger och fick 250.- tillbaka. Inte våldsamt mycket pengar, men jag tyckte ändå att det var märkligt att jag inte hade bättre koll än så. När jag kom hem i eftermiddags låg där fyra stycken till, 250.- från tele2.
Jag gissar att det inte beror på en hemlig välgörare.

Jag råkar alltid ut för sådant här, kan något bli fel så blir det fel. Det är som om mitt namn i kombination med mitt personnummer oundvikligen leder till felaktiga beslut, till att jag plötsligt inte längre finns med på passagerarlistan eller att jag finns med, listad som laktosintolerant och allergisk mot allt utom mjölk och renskav.

Första gången jag sökte studiemedel bytte de ut mitt namn. Jag började undra varför beslutet dröjde och besökte csn-kontoret på universitetet. Där fick jag beskedet att ansökan hade beviljats och att pengarna var utbetalda till det i ansökan angivna kontot.
Det var först när handläggaren påstod att jag hette Eva och läste till gymnasielärare som jag lyckades få henne att förstå att det hade blivit fel. Jag fick lämna mitt personnummer igen. Och en tredje gång, jag hette fortfarande Eva och pluggade till gymnasielärare.

Till slut sa handläggaren att jag måste ha glömt mitt personnummer och så vände hon datorns skärm mot mig för att visa att det personnummer som jag påstod var mitt egentligen tillhörde Eva. När jag visade mitt id-kort sa hon bara, förvånat: "Oj, då har det blivit fel", jag fick lämna studieförsäkran och tre dagar senare betalades pengarna ut, vad som hände med Eva vet jag inte.

I somras fick jag plötsligt tre olika gas-fakturor, jag skulle betala totalt 5100 för ett års stadsgasleverans till min lilla lägenhet. Jag kontaktade Fortum och de sa att jag kunde riva två av räkningarna. Nu skulle jag istället betala 2400.
Två månader senare får jag ett inkassokrav på ytterligare en gasräkning som jag inte har sett tidigare.
Problemet är fortfarande inte löst.
Hur ska jag kunna koncentrera mig på aktiebolagsrättens sanktionssystem när ekorren med den vackra svansen springer fram och tillbaka precis utanför fönstret, med ekollon i munnen?

Han, för ekorren med den vackra svansen är en han, hämtar ett ekollon, sedan skuttar han bort till en grupp vildvuxna idegranshäckar där han gömmer ekollonet mellan buskarnas grenar.
Han gömmer ekollon i en granhäck.
Det är så söt och antagligen precis så korkat eller obetänksamt som man kan förvänta sig av ekorren med den vackra svansen. Men vad vet jag, jag har ju liksom inte tänkt på att gömma några ekollon alls.

lördag, oktober 11, 2008

för tänk om vindsspöket ser mig

Av de tre saker jag skulle göra i går, glömde jag det viktigaste (näst efter att plugga, men det räknas inte ens till "att göra"-sakerna, det är snarare normaltillståndet just nu) nämligen att köpa en ny luftningsnyckel. Till elementen.
Det var 16 grader i köket i morse.

Egentligen har jag redan en luftningsnyckel, jag använde den vid den här tiden för ett år sedan. Men då var vi helt nyinflyttade och jag är rätt säker på att jag la nyckeln i nokia-kartongen, som jag sedan la i någon av de fyra flyttlådor som står ouppackade på spökvinden. Och jag tänker inte börja rota i dem!
De är säkert spindelbemängda vid det här laget.

Dessutom lyckades jag bränna elda upp en skiva bröd i ugnen med resultatet att jag var tvungen att öppna alla fönster på vid gavel. Nu vet jag inte hur kallt det är, men så snart jag ids lämna sängen går vi och köper en luftningsnyckel.

Det slog mig, sent i går kväll, när jag hade ätit min ben & jerry-glass och var hög på socker och något alldeles hemskt frusen, att läskiga saker blir mycket värre på natten.
Just då var jag så desperat att jag ville gå upp och kolla i flyttlådorna om inte nyckeln faktiskt fanns där. Men jag vågade inte!

Vad är det som gör att man förlorar allt förnuft bara för att det är natt?
Vinden är inte farligare på natten, inte min vind i alla fall. Vi har inga vindsgäster och risken att jag skulle stöta på ett spökvindspöke torde väl, oavsett vad man har för inställning till deras eventuella existens, vara lika stor på dagen?
Dessutom är jag övertygad om att fler skulle höra mig skrika på natten, inte för att jag tror att de skulle bry sig, vare sig det var natt eller dag.

Istället testade jag att sätta på ett element i sovrummet. Det blev inte varmt, men det visslade och sjöng på ett synnerligen kusligt sätt som gjorde att jag inte kunde somna. Nu på morgonen är det mest bara enerverande.

Så varför var det läskigt på natten?

Det är likadant med räkningar, tentor och framtiden. Det gäller verkligen att akta sig för att börja älta sådant på natten. Det är dömt att misslyckas, man tänker bara inte tillräckligt klart för att inte fullständigt bryta ihop. Och nästa dag, efter cirka tre timmar sammanhängande sömn, inser man att det visst inte var så farligt som det kändes just då.

fredag, oktober 10, 2008

torsdag, oktober 09, 2008

toalettbesök

Eftersom SATS vid Odenplan har stängt sin "offentliga" toalett så brukar jag numera gå till vårdcentralen på andra sidan gatan. Jag kan ju inte gärna dra mitt gymkort två gånger om dagen för att gå och kissa och bibliotekets toaletter är inte att tänka på.

Idag hade jag precis hunnit låsa dörren, vidtagit alla nödvändiga hygienåtgärder (papper på den avtorkade sitsen mm) och knäppt upp byxorna när någon ryckte i dörren.

Att någon rycker i dörren precis då man ska sätta sig kan vara störande nog, men den här personen nöjde sig inte med att rycka, den knackade! På den låsta toalettdörren!

Vem knackar på en toalettdörr?
Om man inte vet vem som är därinne och dessutom känner vederbörande väldigt väl. Bara galningar, tänkte jag, och skulle precis sätta mig då jag slogs av den hemska tanken; tänk om det är en läkare, eller sköterska, eller därmed jämförlig, som tror att det är någon annan därinne, en patient kanske, som ska lämna något äckligt prov eller misstänks vara i färd att göra något som till varje pris måste stoppas, ta livet av sig till exempel. Tänk om läkaren, sköterskan eller den därmed jämförliga personen skulle få för sig att öppna dörren utifrån om jag inte svarade. Blixtsnabbt drog jag upp byxorna, städade undan pappret och öppnade dörren.

Det var en galning.
Eller en tant åtminstone, och det var inte en sådan där liten, söt tant utan en stor och svettig (har ni tänkt på att små tanter alltid är torra och inte verkar ens kunna svettas?) med hennafärgat, stripigt hår och stirrande blick. Det var helt uppenbart att hissen inte gick ända upp.

Hon hade hunnit gå en bit bort så först var jag inte helt säker på att det var hon som hade knackat, men hon vände sig mot mig och sa: "Ja! Det var JAG! JAG knackade! Vad gör ni därinne?
–"Kissar!", svarade jag, irriterat. "Och det är rätt svårt att göra det när folk kommer och knackar på dörren!", (fånigt svar, jag vet, men jag visste inte vad jag skulle säga och jag ville säga någonting). Hon bara stirrade på mig, som en fågelholk såg hon ut. En svullen, rödflammig fågelholk.

Jag låste dörren och lade ut nya pappershanddukar på sitsen. Då kom jag att tänka på hennes fråga. "Vad gör ni därinne?".
Jag hade varit på toaletten i mindre än en minut, inte ens galningar knackar på en låst toalettdörr efter trettio sekunder. Kanske hade hon sett mig springa in på toaletten och misstagit mig för personal och toaletten för kontor. Hon kanske trodde att det var jag som var mottagningssköterskan vars kontor ligger alldeles intill toaletten.

Jag, det vill säga mottagningssköterskan, hade alltså stormat förbi henne i entrén slängt igen dörren i ansiktet på henne och sedan satt mig att kissa inne på mitt minimala kontor.
Hon måste ha tänkt att jag var fullständigt rubbad.

onsdag, oktober 08, 2008

vem behöver pojkvän?

När jag kom hem efter sju timmars sent diskussionsgruppande hade R sorterat sladdlådan.
Han hade rett ut den gigantiska monsterhärvan av sladdar och knutit små band om dem, sedan hade han sorterat dem efter användningsområde och storlek.
Jag har tre gånger så mycket plats i den lådan nu. Tre gånger så mycket plats!

Och på bänken i köket hittade jag den här:


(om man klickar på bilden blir den större)

Jag tänker rama in den och ha den på mitt framtida kontor.

tisdag, oktober 07, 2008

de där juristerna

Det slog mig idag, när jag åt lunch med en uråldrig gammal professor, att jag numera egentligen tillhör en grupp där man anses som excentrisk om man tar två steg i taget uppför trapporna.

Han pratade om sitt sommarställe och berättade att han tycker mycket om att arbeta i skogen och jag berättade litet om vårt hus och om R och ormbettet. Jag sa, smått ironiskt, att han lyckades bli biten av en huggorm.

Min lärare reagerade omedelbart.
– Jaha? ser du det som något positivt? Eller menade du råkade?

Jag hade god lust att fråga hur han stavade till ironi, men istället sa jag bara att det var ironiskt menat.

söndag, oktober 05, 2008

tunnelbaneförare

Tunnelbaneförare, eller tunneltågförare som de brukar vilja heta, de är kul.
De pratar alltid om sina tjänster.
Så fort de träffas åker papperslapparna upp och så jämför de med varandra.

–"Titta, här har jag tolv minuter i Gullmarsplan"

–"Jaha ja, jag har en halvtimme i Alvik, jag. Hur många varv hade du innan?"

Jag undrar vad de pratar om vid det årliga julbordet.

lördag, oktober 04, 2008

mormor

Jag drömde om mormor i natt. Igen.

Den här gången var vi i hennes lägenhet, min syster, Ludwig och jag.
Jag vet inte vad vi gjorde där, men jag tror att vi skulle bo där, även om jag också har ett vagt minne av att jag tänkte att det bara var för en natt. I vilket fall var vi tvungna att stanna där över natten.

Nu minns jag inte alla detaljer, vilket är ovanligt, det brukar jag göra, det är nästan som om jag hade drömt drömmen i de brottstycken jag minns.

Jag minns att jag bäddade åt oss i det lilla rummet och att jag tittade ut i hennes rum, på hennes säng. Medan jag bäddade sängen i det lilla rummet hade jag kommit att tänka på att hennes säng kanske stod kvar. Och det gjorde den, bäddad med sängkläderna dragna åt sidan som om hon just hade stigit upp ur den och jag kunde föreställa mig att platsen där hon hade sovit fortfarande var varm. Jag försökte intala mig själv att det var min syster som hade sovit där, bäddat åt sig i soffan och sedan sovit där, men jag visste att hon aldrig skulle förmå sig själv att göra det.

Då fick jag en minnesbild av att hon faktiskt hade gjort det några år tidigare, när vi firade jul med vår mormor. Jag mindes helt tydligt att vi hade kommit dit oplanerat och överraskat henne, sedan hade vi sovit där och min syster hade sovit i bäddsoffan. Samtidigt visste jag att det inte var sant, att det aldrig hade hänt.

Vi tog en promenad och när vi kom tillbaka, vi gick nedför backen på motsatta sidan av gatan, såg jag in genom hennes fönster, det var mörkt, men jag kunde se att det stod en julgran därinne. Jag blev iskall, jag visste att det var hon som hade ställt dit den.

Sedan minns jag att vi försökte få ut granen ur lägenheten, det var någonting med den, någonting viktigt som jag har glömt.

Efter det minns jag bara fragment. Jag minns att jag stod i vardagsrummet och att persiennerna började dras upp och öppnas och stängas av sig självt och att fönstret i badrummet inte gick att stänga. Jag sa ifrån, högt och tydligt, att hon, för jag visste att det var hon, inte fick göra så och jag försökte att stänga fönstret, men det låg en hjälm av metall i vägen och det hade stått öppet i regnet så att karmarna hade blivit skeva.

När jag försökte stänga fönstret var jag tvungen att först öppna det helt, då slog det mig att lägenheten låg på bottenvåningen. Jag hade glömt det, jag hade blandat ihop hennes lägenhet med min som är disponerad på exakt samma sätt, men som är något mindre.

onsdag, oktober 01, 2008

När turisterna kommer till Gotland...

Ungefär så börjar reklamen för kanal 5:s program SOS-gute.
Jag hör givetvis juristerna istället för turisterna, det är lätt hänt.
Men när de sedan visar ett klipp med aspackade, lättklädda brats som dansar så tror jag fortfarande att det är jurister de pratar om. Det var först en stund senare som jag liksom stannade upp och funderade över om jag verkligen hade hört rätt.


Och nu plötsligt inser jag att inlämningsuppgiften finns där. Nej, inte på Gotland och inte bland bratsen.... eller, ja på sätt och vis bland bratsen, men i mitt huvud.

Jag vet vad jag ska skriva! Jag kan någonting, jag är inte dum i hela huvudet!

Nu gäller det bara att komma på hur jag ska få ner det på papper.