Jag har tröttnat på att kommentarerna roar sig med att inte fungera, att jag själv inte kunde kommentera, eller ens ta bort en kommentar, trots att jag var inloggad, blev droppen. Så jag har helt sonika flyttat hela bloggeländet.
Nu finns den här istället.
tisdag, maj 19, 2009
söndag, maj 17, 2009
Katten
Den absolut finaste lilla katt jag har känt, katten som värmde sina kalla tassar på elementet, Ocean, blev påkörd igår. Jag strök med handen över hans mjuka päls och det kändes som om han skulle börja spinna, som om det inte var någon idé att känna efter om han andades, det skulle ändå inte kännas när han spann. Han borde ha börjat spinna.
söndag, maj 10, 2009
ytterligare en mormordröm
I drömmen befann vi oss plötsligt utanför min mormors hus.
Vi satt på kanten av ryggstödet på en bänk, med fötterna på bänken, min pappa och jag. Vi väntade på någon, jag tror att det var Asta, min mormors granne och vän. Med oss hade vi åtskilliga staplar av sådana där färgglada ikea-plastmuggar som min pappa är så förtjust i. Jag hällde upp coca-cola medan min pappa bröt en pistaschlängd i stora bitar. Luften var varm och det doftade från tallarna.
Så svängde en bil upp på gatan bakom oss, jag såg den i ögonvrån, en stor lådaktig skåpbil. Den var silverfärgad, inte silverlackerad, utan mer som om den var klädd i aluminium. Jag förstod direkt att det var politibilen.
Jag stod som förstenad och såg hur två unga män i skyddskläder steg ur bilen och öppnade bakdörrarna. Inne i bilen var det tomt, ett helt tomt, rektangulärt rum med golv i rostfritt stål. Väggarna täcktes av grafittimålningar, mycket vackra, och längst nere vid golvet satt en gummilist med hälsningar skriva med svart spritpenna.
Jag hörde min pappas röst bakom mig: ”Jag hatar politibilen”, sade han.
Då vände jag mig om och vi sprang, bort mot skogen och ner i en gångtunnel. Den tog aldrig slut.
De konformade lamporna satt i axelhöjd och lyste upp tunneln i ett grönt sken, i taket satt det stora sjok av asbest.
Vi sprang sida vid sida och bakom mig hörde jag min mormors röst, det var hennes röst, så verklig. Ett minne som jag har lagrat, men inte kan komma åt själv, annat än i personliga uttryck och kortare fraser. Det var HENNES röst.
Hon stapplade, släpade sig fram bakom oss, hon hade ont och hon svor. Hon förbannade mig, vräkte ur sig än det ena än det andra om hur hemsk och otäck jag var. Otäcka unge.
Så tog tunneln slut, vi klämde oss genom en halvöppen dörr och jag snavade uppför trappan utanför. Där lyste solen så starkt att jag inte kunde lyfta blicken, men ändå var det kallt. Vi stod båda två högst upp i trappan och jag hörde hur hon närmade sig dörren, jag såg att det rörde sig i mörkret innanför, snart var hon framme.
Jag ville fly, men min pappa höll mig kvar. ”Vänta”, hörde jag honom viska.
När hon kom ut genom dörröppningen förvandlades hon, bit för bit, till halvdecimeterstora kuber av grå sten. Det gick så snabbt att jag inte hann se henne. Jag såg förvandlingen, men jag såg aldrig hennes kropp. Stenarna lades på varandra, staplades och gav vika under vikten av nästa sten, de pulvriserades och det som fanns kvar var en hög av damm med några få intakta stenar ovanpå.
Jag väcktes av min egen röst när jag halvt skrek, halvt mumlade: ”Nej, du är död.”
Sekunden senare hörde jag grannen jämra sig svagt på andra sidan av väggen.
Vi satt på kanten av ryggstödet på en bänk, med fötterna på bänken, min pappa och jag. Vi väntade på någon, jag tror att det var Asta, min mormors granne och vän. Med oss hade vi åtskilliga staplar av sådana där färgglada ikea-plastmuggar som min pappa är så förtjust i. Jag hällde upp coca-cola medan min pappa bröt en pistaschlängd i stora bitar. Luften var varm och det doftade från tallarna.
Så svängde en bil upp på gatan bakom oss, jag såg den i ögonvrån, en stor lådaktig skåpbil. Den var silverfärgad, inte silverlackerad, utan mer som om den var klädd i aluminium. Jag förstod direkt att det var politibilen.
Jag stod som förstenad och såg hur två unga män i skyddskläder steg ur bilen och öppnade bakdörrarna. Inne i bilen var det tomt, ett helt tomt, rektangulärt rum med golv i rostfritt stål. Väggarna täcktes av grafittimålningar, mycket vackra, och längst nere vid golvet satt en gummilist med hälsningar skriva med svart spritpenna.
Jag hörde min pappas röst bakom mig: ”Jag hatar politibilen”, sade han.
Då vände jag mig om och vi sprang, bort mot skogen och ner i en gångtunnel. Den tog aldrig slut.
De konformade lamporna satt i axelhöjd och lyste upp tunneln i ett grönt sken, i taket satt det stora sjok av asbest.
Vi sprang sida vid sida och bakom mig hörde jag min mormors röst, det var hennes röst, så verklig. Ett minne som jag har lagrat, men inte kan komma åt själv, annat än i personliga uttryck och kortare fraser. Det var HENNES röst.
Hon stapplade, släpade sig fram bakom oss, hon hade ont och hon svor. Hon förbannade mig, vräkte ur sig än det ena än det andra om hur hemsk och otäck jag var. Otäcka unge.
Så tog tunneln slut, vi klämde oss genom en halvöppen dörr och jag snavade uppför trappan utanför. Där lyste solen så starkt att jag inte kunde lyfta blicken, men ändå var det kallt. Vi stod båda två högst upp i trappan och jag hörde hur hon närmade sig dörren, jag såg att det rörde sig i mörkret innanför, snart var hon framme.
Jag ville fly, men min pappa höll mig kvar. ”Vänta”, hörde jag honom viska.
När hon kom ut genom dörröppningen förvandlades hon, bit för bit, till halvdecimeterstora kuber av grå sten. Det gick så snabbt att jag inte hann se henne. Jag såg förvandlingen, men jag såg aldrig hennes kropp. Stenarna lades på varandra, staplades och gav vika under vikten av nästa sten, de pulvriserades och det som fanns kvar var en hög av damm med några få intakta stenar ovanpå.
Jag väcktes av min egen röst när jag halvt skrek, halvt mumlade: ”Nej, du är död.”
Sekunden senare hörde jag grannen jämra sig svagt på andra sidan av väggen.
lördag, maj 09, 2009
människor
Jag tog 2:ans buss från Stureplan i går eftermiddag. Vid stadsbibliotekets hållplats var det en kvinna med barnvagn, en klassisk Emmaljunga-sulky, som kom springande från andra sidan gatan, över övergångsstället, och hann trycka på barnvagnsknappen precis när bussen började åka. Föraren var snäll, han stannade och öppnade dörrarna, trots att han redan hade svängt ut en bit från hållplatsen och hade 4:ans buss i rumpan.
Det stod redan en barnvagn på barnvagnsplatsen, också den en sulky så det fanns plats för båda, men på det nedfällbara sätet satt två kvinnor, sådana där tanter i min ålder. När kvinnan med barnvagnen tryckte på knappen hade de båda hajat till och när bussföraren stannade hade de suckat fram ett "åh nej". När dörrarna öppnades pekade de båda, exakt samtidigt, och meddelade, unisont, att det var helt ledigt på den främre barnvagnsplatsen. Kvinnan med barnvagnen backade ut igen och började springa mot de främre dörrparet och föraren väntade, trots att han nu hade ytterligare en buss i kö bakom sig.
De båda vagnarna hade utan problem fått plats och när bussen stannade vid Odenplan fick de ändå flytta på sig för att lämna plats åt en betydligt större barnvagn.
Det stod redan en barnvagn på barnvagnsplatsen, också den en sulky så det fanns plats för båda, men på det nedfällbara sätet satt två kvinnor, sådana där tanter i min ålder. När kvinnan med barnvagnen tryckte på knappen hade de båda hajat till och när bussföraren stannade hade de suckat fram ett "åh nej". När dörrarna öppnades pekade de båda, exakt samtidigt, och meddelade, unisont, att det var helt ledigt på den främre barnvagnsplatsen. Kvinnan med barnvagnen backade ut igen och började springa mot de främre dörrparet och föraren väntade, trots att han nu hade ytterligare en buss i kö bakom sig.
De båda vagnarna hade utan problem fått plats och när bussen stannade vid Odenplan fick de ändå flytta på sig för att lämna plats åt en betydligt större barnvagn.
fredag, maj 08, 2009
söndag, maj 03, 2009
duvorna
Nu sitter han en bit bort på dagarna, ibland flyger han iväg och är borta någon timme eller två. På morgnarna sitter han bredvid den döda duvan och kuttrar tyst. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan han slutar att komma tillbaka och om det vore bra att ta bort den döda duvan?
nattens händelser
Halvvägs genom frukostlatten fick jag en plötslig minnesbild av att jag någon gång under natten hade hängt ut genom fönstret och firat ner en nyckelknippa och att min syster hade stått nedanför, iklädd en vit studentklänning. Ju mer jag tänkte på det desto säkrare blev jag på att det inte var någonting jag hade drömt och jag försökte febrilt komma på vad det var som hade hänt och hur det hade börjat, varför jag hade hängt i fönstret och vad som hade hänt sedan.
Så fick jag en minnesbild av att telefonen hade ringt och att jag hade stängt av ljudet och, medan jag höll den i handen, synat den och konstaterat att "sådär ser ju inte min telefon ut" för att sedan komma på att den fortfarande ringde. Allt gick mycket långsamt. Tiden, från det att jag funderat över vad det var för någonting jag höll i till dess att jag förstod att det var en telefon och lyckades svara, kändes som en evighet. Inte så mycket det att mina tankar var långsamma eller att händelseförloppet var utdraget, men det var som om jag hela tiden började om, som om varje påbörjad tanke eller handling, sekunden efter att den hade påbörjats, startade på nytt. Och på nytt. En ständigt pågående serie av identiska tankar och händelser som flätades in i varandra.
Så såg jag framför mig hur M drog en gigantisk väska på hjul längs vår gata medan min syster småsprang sådär fånigt som man gör i högklackade skor, fram emot vår port. Då började det klarna.
Jag hade hennes nycklar sedan jag matade katten och hon hade ringt, första gången vid 23-tiden, och frågat om hon kunde komma strax efter tolv och hämta dem. Jag hade just somnat och svarade vresigt att det kunde hon, men jag tänkte (fan) inte komma ner med dem. Det var lugnt, jag kunde kasta ut dem genom fönstret. Jag gick och lade mig igen och innan jag somnade hann jag tänka att jag aldrig skulle hinna somna om innan hon var här.
När telefonen sedan ringde var jag så borta att jag knappt förstod att det var en telefon, jag stapplade upp och letade rätt på en rulle knapptråd (det var därför symaskinen stod mitt på golvet i morse) och så började jag fira ner nyckelknippan. Då hörde jag ett litet tjut. Det var min syster som befann sig cirka tjugo meter från vår port, hon började springa och vifta och hojtade: "Vänta, jag måste se var de landar!". Jag minns att jag tyckte att det var otroligt fånigt, de satt ju i ett snöre. Det var då jag såg M.
Nycklarna landade säkert i min systers hand, jag hade aktat mig för att låta dem passera rakt framför grannens fönster, jag tror att det är en sådan sak man helst vill slippa. Frågan som återstår är; hade jag haft sinnesnärvaro nog att ta på mig en tröja?
Så fick jag en minnesbild av att telefonen hade ringt och att jag hade stängt av ljudet och, medan jag höll den i handen, synat den och konstaterat att "sådär ser ju inte min telefon ut" för att sedan komma på att den fortfarande ringde. Allt gick mycket långsamt. Tiden, från det att jag funderat över vad det var för någonting jag höll i till dess att jag förstod att det var en telefon och lyckades svara, kändes som en evighet. Inte så mycket det att mina tankar var långsamma eller att händelseförloppet var utdraget, men det var som om jag hela tiden började om, som om varje påbörjad tanke eller handling, sekunden efter att den hade påbörjats, startade på nytt. Och på nytt. En ständigt pågående serie av identiska tankar och händelser som flätades in i varandra.
Så såg jag framför mig hur M drog en gigantisk väska på hjul längs vår gata medan min syster småsprang sådär fånigt som man gör i högklackade skor, fram emot vår port. Då började det klarna.
Jag hade hennes nycklar sedan jag matade katten och hon hade ringt, första gången vid 23-tiden, och frågat om hon kunde komma strax efter tolv och hämta dem. Jag hade just somnat och svarade vresigt att det kunde hon, men jag tänkte (fan) inte komma ner med dem. Det var lugnt, jag kunde kasta ut dem genom fönstret. Jag gick och lade mig igen och innan jag somnade hann jag tänka att jag aldrig skulle hinna somna om innan hon var här.
När telefonen sedan ringde var jag så borta att jag knappt förstod att det var en telefon, jag stapplade upp och letade rätt på en rulle knapptråd (det var därför symaskinen stod mitt på golvet i morse) och så började jag fira ner nyckelknippan. Då hörde jag ett litet tjut. Det var min syster som befann sig cirka tjugo meter från vår port, hon började springa och vifta och hojtade: "Vänta, jag måste se var de landar!". Jag minns att jag tyckte att det var otroligt fånigt, de satt ju i ett snöre. Det var då jag såg M.
Nycklarna landade säkert i min systers hand, jag hade aktat mig för att låta dem passera rakt framför grannens fönster, jag tror att det är en sådan sak man helst vill slippa. Frågan som återstår är; hade jag haft sinnesnärvaro nog att ta på mig en tröja?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
