han är fortfarande liten

Jag får inte pussa honom längre och inte krama honom när kompisarna ser.

Men när vattnet bröt upp asfalten och forsade nedför gatan sa han, med tårar i ögonen: "Jag tycker nog att vi ska gå in nu, innan vattnet stiger för mycket".

Vi bor på ett berg.

överpluggad

Varför blir man så dum i huvudet av att plugga?

Tanken var att jag skulle läsa in alla de där kurserna på två veckor och att jag sedan skulle vara klar med dem för att kunna ägna mig åt annat. Tanken var att jag skulle bli social igen, trevlig, smart och rolig.

Istället är jag bara trött, dum och tråkig.

Elak är jag också, jag sa att min lilla syster såg ut som en ko (utan att mena det, det var bara hennes lugg, den liksom lockade sig på ett koaktigt sätt) och sedan retade jag henne för att hon alltid går vilse.

Jag har hittills inte fikat med någon av dem jag hade lovat att fika med och jag har inte städat lägenheten, som jag hade lovat mig själv.

Det enda jag har gjort är att plugga och jag blir bara dummare och dummare.

Igår försökte jag börja på en bok, en riktig bok, ingen "allmän *valfritt rättsområde*-rätt", men den kändes för långsam, jag kunde liksom inte sakta ned lästempot tillräckligt för att ens förstå vad den handlade om.

Svårt att stava har jag också, inte så att jag faktiskt skriver fel, men alla ord känns liksom obekväma och... fel. Det är precis som när man har tränat för mycket, man blir inte trött, man känner att styrkan finns där, men man kommer inte åt den.

de väntar på dig

Den här sprang Ludwig och jag på härom kvällen, vi var på väg hem från min syster och så stod den bara där. Och flinade.
Tidigare i somras råkade min syster ut för "jaha" och "budskap".











Från ena stunden till nästa så står de bara där, tysta och stirrande. Man vet inte vad de vill en, men man känner att det är något.

Det börjar bli obehagligt.

helglyx

Ok, det ska en helvetes tur till för att jag ska ha klarat tentorna.

Den i tisdags gick rätt bra och den i onsdags jättebra. Den på förmiddagen på torsdagen klarade jag nog också, det är jag rätt säker på. Men helvetes-tentan på eftermiddagen var nog den i särklass svåraste tenta jag någonsin skrivit. Jag har gjort alla gamla tentor sex(!) år bakåt i tiden och ingen, INGEN har varit så svår som den här.

Hemtentan gick bra, det småkänsliga ämnet till trots, även om jag misstänker att jag ger intryck av att vara en större rättspositivist än jag egentligen är.


I vilket fall, hur det än gick, är det så himmelskt skönt att det äntligen är över!

Jag har knappt ens kunnat sova de senaste två veckorna, men igår stupade jag i säng samtidigt som Ludwig och jag sov till kvart i nio i morse. Kvart i nio!

Sedan åkte vi till akademibokhandeln och fikade med R. Tyvärr är kaffet där odrickbart, men de har en stor, mjuk soffa där man kan sitta och läsa (böcker som man tycker verkar spännande, men inte vill köpa eller som man vill köpa, men inte har råd med). R gick tillbaka till jobbet, men Ludwig och jag blev sittande till en bit in på eftermiddagen. Ludwig spelade nintendo och jag läste bara seriealbum och jag hade absolut ingenting som jag var tvungen att göra.

I morgon tänker sova tills jag vaknar, i min nystädade lägenhet och när jag gör det har jag hela 24 timmar innan stressen börjar igen.

tentastressens sex stadier

Panik.

Uppgivenhet.

Tillförsikt.

Ångest.

Likgiltighet

Eufori.

andas andas

Första tentan är på tisdag, nästa på onsdag. Sedan hemtenta onsdag till fredag, 48 timmar.
Och så den där tentan på torsdag.

Jag borde verkligen verkligen panikläsa, men jag vill bara lägga mig ner och titta på Kullamannen tillsammans med Ludwig, eller reklamtv. Jag skulle så gärna vilja titta på relamtv just nu.

Eller städa.

Det är som på gymnasiet. När jag hade riktigt mycket att göra fanns det ingenting bättre än att sjunka ner i soffan och titta på sunset beach, det var dagens höjdpunkt. Litet dåligt samvete hade jag väl och jag drömde om lediga eftermiddagar då jag kunde göra precis vad jag ville, utan några som helst samvetskval.

När jag väl var ledig insåg jag vilket otroligt ointressant och irriterande dåligt program sunset beach egentligen var och jag kunde inte för mitt liv förstå vad det var som var så fängslande med det i vanliga fall. Men likt förbaskat, när jag hade halva röda rummet och 40 sidor kemi att läsa så var jag ju bara tvungen att se dagens avsnitt först.

Nu har jag uppskattningsvis motsvarande tre hp, dvs tre veckors studier, att läsa in på de här två dagarna och den tid som blir över mellan tentorna. Jag måste klara det.

containerfynd

Min pappa är en professionell container... letare(?).

Det är i och för sig trevligt när han hittar sådana här saker, men det händer att han dyker upp med riktigt skräp också.
Som när vi bodde i Blackeberg och jag struntade i att svara när han ringde. En dryg timme senare hör jag hur någonting slamrar, dunkar och flåsar i trappan.
När jag tittar ut genom titthålet ser jag ett enormt skrivbord i furu, med hurts och bordsskiva. Han var helt säker på att jag skulle vilja ha det och eftersom jag inte svarade hade helt sonika släpat hem det till mig. Han hade tagit på en gammal barnvagn, på tunnelbanan.

veckans trafikant

– "Hötorget? Då ska du ta mittenuppgången."

– "Vad är det?"

– "Uppgången i mitten av plattformen."

– "Står det mittenuppgången där?"

intensivplugg

Hur i helvet kunde jag inbilla mig att jag skulle klara det här?
Skit också!

Nej förresten; fitta fitta FITTA!

Nej, det är inte jag som har skrivit i boken, den hör inte ens till det jag läser, men känslan är densamma.

panträtt som porträtt

En av mina absoluta favoriter bland skolböcker är Panträtt i fast egendom av Ulf Jenssen.

Dels, och framförallt, för att den skriven på ett lättbegripligt sätt och utan de tillsynes intvingade "svåra" ord och pleonasmer (ni hör ju själva hur det låter, har man skrivit en lärobok i panträtt i fast egendom behöver man liksom inte bevisa att man är störd) som brukar användas i av författare till sådana här böcker.

Men också för att det är en bild på framsidan.
En riktigt bild!

Min mamma blev mycket förtjust när hon såg den, eftersom hon trodde att det var konstbok och att panträtt var något slags konstnärligt motiv. Hon uttryckte viss besvikelse när hon insåg att jag inte alls hade givit upp juridiken till förmån för konststudier.

Jag tycker om när läroboksförfattaren lägger in egna reflektioner i texten, som när en författare (jag tror att det var Ekelöf) avslutar sin genomgång av en skittråkig processrättslig lösning med:

"Det är i och för sig vackert så."

I panträtt finner man den underbara, smått sarkastiska kommentaren på sidan 20, angående propositionen till jordabalken (1970:20) som blivit så omfattande att den fått delas upp i A-del och en B-del:

"Indelningen gör det relativt enkelt att söka i texten, när man väl har kommit på att registret finns i slutet av del A."


Den som hade boken före mig hade helt uppenbart inte förstått meningen med överstrykningspennor och... ja, en tumregel för mitt exemplar är att det som är understruket inte är värt att läsa. Jag tycker om det också på något sätt.

När man så har tagit sig en bit in i panträtten kommer man till det som brukar anses som det allra svåraste, nämligen gemensamma inteckningar. Enligt jordabalken ska fastigheter med gemensamma inteckningar svara för eventuella pantsättningar enligt vissa tämligen krångliga regler om andelar och åtaganden. Rätt så krångligt med andra ord.

På sidan 151, i det avsnitt som behandlar diskrepans i pantsättningen av en gemensam inteckning, har någon brutit ihop fullständigt:


Jag brukar låtsas att det inte kan vara samma person som den som har färglagt boken.

skräpinlägg

"Skräppostrobotarna i Blogger har registrerat att din blogg påminner om en skräppostblogg."
Jaha, tack för det.


Idag insåg jag precis hur dum man ser ut när man "springer" i en sådan där sak, särskilt när det är flera som springer bredvid varandra. Ett gäng studsande rumpor av olika fulhetsgrad.

Jag frågade vad maskinen heter och svaret blev, något tvekande: "Adaptive movement treadmill".

– "Men, på svenska?"

– "Eh, treadmill?"

– "Ok..."

– "Eller nej, elliptical trainer heter det."

söndagar

Tanken var att jag vid det här laget skulle springa eller snarare sprattla i en sådan där fånig kombinerad spring/klättersak. Den där nyare sorten är faktiskt väldigt bra, så nära man kan komma att springa på riktigt, men man slipper belastningen på knäna och mina knän är ju som de är.

Planen var att vi skulle vara på plats kl 10, när barnpassningen öppnade och att jag bara skulle springa sprattla i en halvtimme. Kl 10 vaknade jag, nu har vi precis ätit frukost. Med lite tur hinner vi innan de stänger.


En annan fördel med de där maskinerna (jag vore tacksam om någon kunde upplysa mig om vad de heter) är att det inte gör så mycket om skosnöret går upp medan man springer.

Igår var alla klättermaskiner upptagna och jag tänkte att det kanske inte gör så mycket om jag springer på löpbandet en gång, min knän skulle nog tåla det. Jag hade inte sprungit mer än fem-sex minuter när skosnöret gick upp och jag klev på det. Jag föll handlöst, intrasslad i mina egna ben och hade det inte varit för att jag hade fått upp lite fart så hade jag säkert slagit ansiktet i instrumentpanelen. Nu landade jag istället på mage på bandet, jag tappade andan, men det gjorde inte så där fruktansvärt ont. Däremot samlades det omedelbart en massa sats-människor omkring mig, någon frågade om jag var ok och när det var konstaterat var det en som plockade upp mig! Jag kände mig som en underskattad tvååring som blir upplyft av en välmenande förälder.

De övriga tränande stirrade på mig medan de fortsatte att springa. Kan man stirra på någon som har ramlat av bandet utan att tappa farten så springer man inte tillräckligt snabbt.

norrtulls sjukhus

dags att ta en paus

Det stod borgenärsbanken, men jag läste, om och om igen: borgenärspacket.

fantastiskt

Enligt wikipedia ÄR jag kreti och pleti.

Idag har jag läst 250 sidor, det luktar lik i trappuppgången igen och min syster tror att det heter "trapputgången".
Hon var så säker att jag blev osäker och var tvungen att slå upp det. Jag hade rätt.

Idag har jag köpt en ny överstrykningspenna på Akademibokhandeln.
Jag valde en varm rosa-orange färg, inte så skrikig som den rosa och inte så (tro det eller ej) kall som den orangea. Hur lyckas man få fram en kall orange färg?

–"Har du jämnt så tar jag det", sa killen i kassan.

Jag hade lust att svara att vid mitt stadium av pankhet så har man bara jämnt, men jag var rätt säker på att jag skulle råka säga förruttnelse istället för pankhet.

ängbyplan 28/9-04

seriöst

Kan det bli sötare?



Det har inte luktat något mer trappuppgången sedan i fredags. Det var nog bara någon som hade slängt något osedvanligt äckligt i soporna (veckogamla räkskal och avföring).

Förresten fick jag i fredags veta att jag eventuellt kommer att få chansen att göra otroligt spännande och intressant som dessutom så gott som garanterat leder till ett otroligt spännande och intressant jobb. Ett riktigt jobb! Med lön, lunch och arbetskamrater...

Enda haken är att jag måste läsa in 25 hp (enligt det gamla systemet, 37,5 enligt det nya). På tre veckor.
Det blir svårt, men inte omöjligt.

Hittills har jag inte gjort någonting.

Vi kom just hem och nu luktar det bara litet instängt.

Kanske har de hämtat "liket".
Eller så inbillade jag mig lukten.

Det är en sak som inte stämmer med liklukten i trappuppgången.

Jag tänkte inte på det igår, jag var alldeles för upptagen med att packa det nödvändigaste och fly hemifrån i panik, men jag har sett eller hört samtliga grannar någon gång under de senaste dagarna. I vanliga fall ser jag dem aldrig.

Grannen bredvid mig är ofta bortrest, gärna ett par månader åt gången, men henne pratade jag med i onsdags morse, om fuktmätningarna i källaren och ombildningen.

Lägenheten under hennes används som övernattningslägenhet av en småskum man i medelåldern. Han bor där ett par nätter varannan månad, men i tisdags mötte jag honom på väg till tvättstugan.

Under den småskumme mannen bor en inte fullt så skum man som jobbar natt. Han går hemifrån innan vi har vaknat och lägger sig innan vi har kommit hem. Honom ser vi bara när han är ledig och det var han i torsdags.

Bredvid honom, alltså på bottenvåningen två trappor under mig, bor en ung tjej i andra hand. Hon skäller alltid på sin stackars pojkvän och brukar ge stockholmshem-entrémattan en omgång när den ligger i vägen. Om jag inte minns fel hörde jag henne när vi gick ut i torsdags och jag vet att entrémattan låg på sin plats. Jag är säker på det eftersom det förvånade mig litet att den hade fått vara i fred så länge. När vi kom hem igår låg mattan ihopknölad vid källardörren en halvtrappa ned.

Ovanför henne, direkt under mig bor en gammal, smått dement kvinna med två hundar. Hon har ett hus i Kisa där hon bor större delen av tiden, men när hon väl är hemma märks hon desto mer. Hundarna skäller så fort man går förbi dörren och varje morgon steker hon fläsk. Hela hennes lägenhet är så inpyrd av stekos och otvättad hund att man måste vänta en stund innan man går ut i trappuppgången när hon har haft dörren öppen.
Jag hörde henne låsa dörren i onsdags kväll och eftersom vi varken har hört hundarna eller känt någon fläsklukt sedan dess så antar jag att hon har åkt igen.


Så antingen förvarar någon ett lik hemma, eller så har båda hundarna dött och tanten slutat att äta. För om nu någon granne hade dött så skulle det vara han i övernattningslägenheten som hade haft... längst tid på sig att börja lukta.

Tre dagar är väl inte tillräckligt lång tid för att det ska börja lukta så illa att man inte kan vistas trappuppgången?

helvete!

Det första Ludden sa när vi kom hem var: "Det luktar som i trappuppgången i Blackeberg".
Och precis så luktade det.

Nu har jag tejpat myggnät för ventilerna och meddelat R att vi är på väg.

en väldigt liten samurai