grattis, fula studenterna!

Ett märkligt, och smått oroväckande, lugn har infunnit sig.

Egentligen borde jag vara jättestressad, jag borde panikläsa om offentlighetsprincipen och leta förtvivlat efter något slags lagtextkompendium (som förhoppningsvis innehåller utlänningslagen från 2005 istället för den från -89).
Men istället sitter jag här och inbillar mig att det kommer att gå bra.

Högst tillfälligt antar jag. Och passar på att njuta.

I tisdags var det värre, jag hade ett seminarium på morgonen och sedan satt jag på biblioteket hela eftermiddagen. Någon gång vid två-tiden kom den ryske mannen som inte kan läsa tyst, som hela tiden sitter och mumlar. På ryska.

Så jag bytte plats, jag tog mina böcker, papper och färgglada överstrykningspennor och flyttade upp en våning.
Det gick ju bra.

Men den ryske mannen som inte kan läsa tyst har en kompis. De brukar sitta tillsammans, men nu verkar de vara osams (kanske störs även han av mumlandet?). Jag hade inte suttit på våningsplan två mer än en halvtimme innan han dök upp. Han satte sig snett emot mig, plockade fram sin termos och sin bok och började läsa.
Så långt var allting bra.

Men så fick han för sig att ta av sig skorna och jag har aldrig upplevt en värre stank av fot.
Det var fullständigt outhärdligt! Det gick inte att plugga.

Så jag samlade ihop mina böcker, papper och färgglada överstrykningspennor och gick tillbaka till våningsplan ett.
Det fanns en plats ledig, på behörigt avstånd från den ryske mannen som inte kan läsa tyst.

Men då kom studenterna.
Jag hade glömt hur det är vid den här tiden. Studentflak efter studentflak, fulla studenter som skriker och sjunger. Och jag hatade dem mer och mer. Jag hatade den ryske mannen mer och mer och det kändes som att jag hade kunnat döda honom för att han inte kan läsa tyst.
Ok, kanske inte döda honom, men hade jag råkat göra det hade jag fan inte ångrat mig!


På vägen hem, för då gav jag upp och åkte hem, hatade jag i den ordning de dök upp (obs! inte värt att läsa):

Gubbar som lever ensamma (det är sorgligt och inte ok att hata, jag vet) och luktar därefter, folk som inte säger tack när man håller upp dörren åt dem, folk som säger tack när man håller upp dörren åt dem, kvinnor som handlar på konsum, Emma Sjöberg, alla som kommer ut från akademibokhandeln.

Jag hatade människor med fula jeans, sådana som köpt stuprörsjeans för att det är inne och som inte fattar att de ser ut som elephantiasis-drabbade flamingos. Jag hatade tanter som inte kan dra sitt kort och som fastnar i spärren.

Daglivs, jag hatade daglivs och alla som handlade där den dagen, jag hatade Philip Glass (ipod) och tidningen city, biljettkontrollanter och bostadsrättsinnehavare, hundar, människor med hundar, människor med hundar på tunnelbanan, människor som är korkade eller dumma och inte inser det själva.

Och när jag kom till Abrahamsberg såg jag på långt håll att det låg en felanmäldlapp ovanpå en hög med något, på avstånd oidentifierbart, innanför dörrarna till biljetthallen. Det visade sig vara en stor, i det närmaste gigantisk, ugnsfast form med moussaka som någon hade tappat och som spärrvakten uppenbarligen hade felanmält.

Jag hatade moussaka och lovade mig själv att aldrig äta det.

Sedan hatade jag mig själv också.

Fast lagtextkompendiet måste väl finnas i juristernas bokhandel?