Givetvis dök det upp något som fullständigt utplånade den sagolika stämningen.
Grannen.

Den här gången var det inte allsång på skansen eller hem till gården på högsta volym mitt i natten. Inte heller var det karaokemaskinen som plockades fram. Nej igår skulle hon prompt ha upp någonting på väggen efter klockan åtta.
Nu är jag inte (riktigt) så gnällig att jag inte tycker att man kan få spika litet utanför borr- och spiktiderna, men hon började klockan åtta och hon spikade mycket ihärdigt och växlade mellan rummen.

Det verkar som om så gott som alla jag känner har en galen spikare och borrare i sin närhet. Så gott som alla har någon som alltid är hemma och som alltid måste slagborra, spika och bygga. Helst sedan flera år tillbaka och jag undrar verkligen vad i helvete det kan vara som måste jobbas med dagarna i ända i flera år. Med en borr!
Och hur ser det ut i lägenheten?

Jag har klarat mig ganska bra, grannen under är möbelsnickare och han hyvlar en del, men han är ingen borrare direkt. Grannen bredvid har inte gjort det förr, men nu har hon varit igång tre kvällar i rad, men de första två varade det bara någon timme. Så jag lät henne hållas.

Vid elvatiden noterade jag att det gått över från envetet hamrande till rytmer och efter ett tjugotal (säkert bara fem-sex stycken) ”hälsan för halsen” på spridda platser i min sovrumsvägg bestämde jag mig för något drastiskt.
Grannen i fråga har hemligt telefonnummer (ett måste med tanke på hennes relation till övriga hyresgäster gissar jag), men jag har, på mer eller mindre tvivelaktigt sätt, lyckats ta reda på hennes nummer. Inte så svårt.

Jag ringde, åtskilliga signaler gick fram innan hon svarade med ett: HALLÅ!!
Jag ansträngde mig för att låta så trevlig som möjligt när jag sa att vi skulle upp ganska tidigt följande dag och att jag skulle uppskatta om hon kunde sluta banka.

Hon blev mycket förvirrad och sa: VA? VADDÅ! Du har nog ringt fel.
-Är det inte du som spikar, frågade jag, det låter verkligen så.

Hon slängde på luren och det blev tyst för en kort stund. Sedan kom en rejäl omgång slag mot vardagsrumsväggen och det blev tyst igen.
Femton minuter senare ringde det på dörren, jag öppnade inte (hon är stor som ett hus). Då öppnade hon brevlådan och skrek någonting i stil med: jag vet att du är hemma!

- Ja, svarade jag genom brevlådan, gå hem du också så har vi något gemensamt (jajaja, jag vet att jag är töntig, men jag kom inte på något bättre att säga).

Hon stod kvar en lång stund och jag inbillar mig att hon andades på min dörr innan hon försvann.