Det var jag och en typisk friluftsfarbror som väntade på bussen vid Johannes Skola.
Han såg helt normal ut, faktiskt riktigt trevlig, men när bussen svängde in vid hållplatsen fick bussförarens ansiktsuttryck mig att tro att det helt säkert måste vara en efterlyst massmördare som stod bredvid mig. Jag undrar om friluftsfarbrorn kanske tänkte detsamma om mig, för ganska snabbt insåg jag att bussförarens ondskefullt misstänksamma och, på samma gång, skräckslagna ansiktsuttryck var hans normala. Kanske det han alltid använder.

Tänk vilket hinder det måste vara, att alltid se arg, eller elak, eller misstänksam ut, vilket bemötande man måste få från andra människor. För att inte tala om vilket bemötande man måste få från trafikanter.

Granen var förövrigt ett alldeles ypperligt insynsskydd.

granen är slaktad

Det var verkligen hög tid.

Nog för att den fortfarande var rätt så intakt, men den hade börjat släppa kulor omkring sig. Glaskulorna plockades visserligen bort redan för ett par veckor sedan, strax efter att den första plåtkulan åkt i golvet, men det är nog så störande även med plastkulor som faller. Först det karaktäristiska, litet sprakande ljudet av sytråd som glider längs med en gren medan barren sprätter åt alla håll, sedan ett ihåligt klonk följt av några mindre och avtagande diton. Gärna mitt i natten så att skrapljuden väcker en och klonket får ens hjärta att stanna.

Det bästa sättet, hade jag fått höra, var att knipsa grenarna med en tång, för att på så sätt slippa bära barrspektaklet nedför trapporna och därmed inte heller behöva använda sin, hyfsat rena, sopborste i den äckliga, äckliga trappuppgången.

Det var inte så lätt som man kanske hade kunnat tro.
De mindre grenarna gick bra att knipsa, men de kraftigare var för sega, så där tog jag till sågen. Oavsett vilket verktyg jag använde släppte samtliga grenar precis alla sina barr och hade jag fått en krona för varje jävla barr som låg på golvet så hade jag antagligen kunnat köpa mig en större bostad. Fick jag en krona för varje barr som ligger på golvet i detta nu så skulle månadens knaperhet vara som bortblåst.

Jag har sett barr sprätta förr och närmade mig därför gransaten med skyddsglasögon. Vad jag däremot inte hade räknat med var den kraft med vilken barren sprätte. Redan vid knipsandet av den första grenen fick jag ett barr i fingret. Riktigt ordentligt djupt in i fingret.

Eftersom jag slutade att vattna granen vid ungefär den tidpunkt då jag, egentligen, borde ha slängt ut den så vägde den i vart fall ingenting och L och jag lyckades bära den till soprummet utan några större missöden. Nu har vi bara adventsstjärnorna kvar, men dem använder man väl åtminstone januari månad ut?

som poesi

9 kap 5 § handelsbalken

Haver någon av samma man fått flera lån, än ett, och förbundit sig, att för det ena giva större ränta, och för det andra mindre, eller ingen; där må skuldenär avräkna det, som betalas, å vilketdera lån han helst vill; dock ej förr, än förfallodagen inne är. Ej må något på huvudstolen avräknas förr än räntan gulden är.

en annan kanin

michaelas kanin

Nu sitter jag på ett coffeehouse by someone som nästan säkert garanterat saknar utskänkningstillstånd, men som serverar mariestads export till överförfriskade fylltanter och tonårstjejer. Klockan är tjugo i sex och en fylltant vinglade just in bakom disken och försvann ut i köket.

L är på herrmiddag (hahaha) och jag hade tänkt ta en sojalatte bara för att köpa mig någonstans att sitta med macbebis. Jag skulle ha sett mig omkring innan jag beställde.

Tanten bredvid mig är liten och tjock på det där konstiga, nästan magra sättet som jag tror är typiskt för alkoholister, med magra armar och ben och mest bara löst hull som lägger sig i lager på varandra runt buken. Bröstkorgen ser stor och omtålig ut, som om den var utspänd av bara luft. Hennes hår är lockigt och man kan se att det är klippt i en kort frisyr som har fått växa, hela hon påminner om en uggla där hon sitter ihopsjunken i sitt hörn.

Hon pratar i telefon med någon som verkar försöka resonera med henne, det handlar om en person som hon vill besöka. Orden psyket och kärring återkommer.

bakelser?

(Klicka på bilden, klicka på den!)

Efter en att ha suttit, praktiskt taget fången, i min lilla lägenhet i nästan en veckas tid, varav fyra hela dagar utan internet, och bara väntat på att, trots vaccination, insjukna i influensa, fick jag idag äntligen komma ut. Min mamma passade L, som egentligen är frisk igen, och jag passade på att gästspela på universitetet. På väg hem slank jag in på Hötorgshallen för att stjäla litet kroppskontakt, eller för att köpa någonting, ni kan själva gissa vilket. I fiskdisken utmed väggen, till höger om rulltrapporna pågick ett febrilt arbete med att förbereda olika färdigrätter, bland annat dessa... jag vet inte riktigt vad det är, men det verkade vara någon slags stabbigare romsås, utan räkor, med någon slags oidentifierbar vit fisk i skivor som lindades runt såsklickarnahögarna.
Jag köpte ingen.

hahaha

Från TV4:s nyheter, ett inslag om kvällskurser:

"Medan kvinnorna oftast valde italienska föredrog männen thailändska".

fåflänga

En enda gång i mitt liv har jag solat i solarium. Eller nästan solat i solarium.
Jag tycker att det blå ljuset är väldigt obehagligt, varför vet jag inte, men jag drabbas av i det närmaste panikartade obehagskänslor av det.

I somras hade jag fått en inbjudan till ett bröllop, en kär vän skulle gifta sig och den påbjudna klädseln var: "Upp till tänderna".
Jag hittade en perfekt, knappt knälång, femtiotalsinspirerad klänning vars aprikosrosa färg krävde en mycket lätt solbränna.

Att skaffa en sådan är inte det lättaste och efter ett antal gråmulna och kyliga sommarveckor bestämde jag mig för att testa solariet på sats vid Odenplan. Jag frågade den läderbrända tjejen i receptionen hur mycket det kostade att sola i fyra, kanske fem, minuter. Hon såg föraktfullt på mig och svarade att det kostade tjugo kronor för tio minuter och att det var den kortaste tid man kunde ställa in. Jag plockade upp en tjugolapp och skulle betala, men hon suckade och sa att man betalade faktiskt med mynt, direkt i solariet. I vilket fall behöver jag ett par solarieglasögon, svarade jag, med illa dold irritation, jag fick ett par små, fåniga, lila plastkåpor som man håller på plats själv medelst ögonknipande.

Väl inne i solariehytten läste jag instruktionerna noggrant, kollade att dörren var låst och desinficerade solariebritsen, sedan läste jag instruktionerna igen, noggrant, och kollade att dörren verkligen var låst.

Enligt instruktionerna skulle det fungera som så att man lade i sina tiokronor i myntboxen, en för fem minuter (HA!), två för tio minuter och tre för tjugo minuter. När man hade gjort det skulle man lägga sig i solariet, dra ner locket över sig och vänta, det skulle ta fyrtiofem sekunder från det att man lagt i mynten till dess att solariet startade.

Jag förberedde mig in i minsta detalj, gick igenom, steg för steg, vad som skulle hända, hur jag skulle göra. Sedan provlade jag mig, långsamt och försiktigt, på solariebritsen och drog ner det tunga, kvävande varma locket. Det kändes som att krypa ner i en likkista och stänga locket över sig, men jag låg kvar en stund. När jag tyckte att jag hade vant mig, någorlunda i alla fall, klättrade jag ut ur solariet och så tog jag ett djupt andetag och lade min tiokrona i myntboxen.
Det skramlade till och jag kastade mig in i solariet, drog igen locket över mig och väntade, med ögonen ihopknipta om mina små plastkåpor. Och väntade. Fyrtiofem sekunder känns lätt som en evighet när man väntar på sin egen avrättning.

Så drog solariet igång, luften blev varm och ljuset intensivt blått. Jag kastade mig ut i rummet och slog igen locket efter mig. Där blev jag stående, riktigt hur länge vet jag inte. Efter en stund insåg jag hur outsägligt fånig jag var och jag bestämde mig för att krypa in i solariet igen. Eftersom jag, på grund av plastkåporna, inte lyckades hitta knappen som skulle stänga av lysrören vid ansiktet tänkte jag att jag skulle lägga mig på mage istället. Jag ställde mig som om jag skulle lägga mig på rygg och greppade locket med min högra hand, sedan vände jag mig ett halvt varv och hasade, försiktigt, med ihopknipta ögon och utan att släppa locket, in på britsen. Locket var fortfarande halvöppet och det var ganska tungt, men jag gjorde mitt bästa för att stänga det stegvist, så att det inte skulle slå igen över mig. Till slut gick det igen med ett försiktigt klickljud och jag kunde låta armen vila mot britsen. Så blev jag liggande, helt lugnt, i ungefär trettio sekunder innan solariet stängdes av.

myrornafynd

I innerfacket låg det en liten dubbelsidig spegel och en finsk mark från 1969.
Det är konstigt, men jag hade föreställt mig en liten, permanentad tant som dess förra ägare och när jag upptäckte det finska myntet blev den lilla tanten större och mycket mer än bara sitt permanentade hår.

internätet

Som min mamma skulle säga. Det är tillbaka!

Precis som L:s feber.

Mitt i natten satte han sig upp och sa att han tyckte att det var obehagligt att titta för att det "var så många personer i rummet" och, något senare, att "de" inte ville släppa fram mig.

"Vilka då?", frågade jag.

"De som står i en ring", blev svaret.

utan internet sedan fjorton dagar

Och nu är L förkyld också.
Detta sker, som vanligt och oundvikligen, precis, PRECIS samma dag som jag tänkt att om jag bara lägger på ett extra kol, och bara om jag verkligen gör det, så fixar jag det här, med extra dubbellästa specialkurser och allt. Som vanligt.

På onsdag kommer mitt nya simkort.

L är förresten riktigt underhållande när han har feber.
Han vaknade härom natten och såg fjärrskådande på mig.
Sedan sa han: "Ska jag berätta något om potatisar?"
-"Javisst", hade jag tänkt svara, men hann inte innan han började berätta.

-"Har du någonsin sett en potatis med näsa? Det kan bero på att någon har knäckt en rot. För potatisplantans rötter sträcker sprider ut sig och om någon går på stigen intill kan den råka trampa på en rot så att den knäcks. Då blir det en näsa på potatisen. Ibland."

Sedan var han tyst och såg på mig en stund.

-"Ska jag berätta något mer?"

-"Ok."

-"Vad ska jag berätta om?"

-"Kan du berätta något om morötter?"

-"Nej, morötter är inte min familj."

Sedan sov han igen.

på väg till ikea

(Obs! Notera de prickiga bokstäverna.)

Riktigt gott faktiskt.

källartrappan

Husen på vår sida av gatan står i en sluttning, så kallade souterränghus, de har alla en källare under källaren. Det nedersta, synliga, våningsplanet har små fönster ut mot gatan och saknar ingång i vår trappuppgång. I vanliga fall, i vanliga smalhus, ligger källaren en halvtrappa ned i trappuppgången, men när man öppnar vår källardörr hittar man en trappa till, som fortsätter ner i den undre källaren.

Lampan innanför dörren var trasig. Taket var fullt av spindelnät och det var först när jag lyste på dem med mobilens ficklampa som jag såg att det satt tunna, mycket ljusa, på gränsen till genomskinliga spindlar i dem.

Ludwig ville inte gå ner där och jag vågade inte göra det själv.

fiket

Det finns ett litet fik i biljetthallen på Odenplans tunnelbanestation.
Det består mest av en kassa där man hämtar sin pappmugglatte och backar ut igen, men det finns några få sittplatser, vid smala, bardiskliknande fönsterbord. På ett ställe kan man sitta två personer vid fönstret precis vid spärrlinjen, med en automatspärr utanför.

När jag passerade fiket igår eftermiddag, på väg hem, satt det två tjejer på de där platserna. De hade varsin latte och en stor chokladmuffin framför sig och de var så upptagna, av den och av sitt samtal, att de inte tog någon notis om den äldre herre som stod utanför fönstret. Han var mager och krokig, skumögd, och höll sig med ena handen i automatspärren medan han viftade irriterat med sin remsa åt deras håll. Sedan försökte han gå in genom spärren, men han stoppades av den obevekliga pinnen. Då muttrar han något ohörbart och vänder sig mot den ena tjejen som den här gången rycker till och ryggar tillbaka något när han pressar sin remsa mot fönsterrutan precis framför henne.

Så gör han ett nytt försök att ta sig in, men fastnar ännu en gång.

Han vänder sig då återigen mot de fikande tjejerna och man ser att han förbereder en elak väsning, han är så upprörd att handen med remsan skakar, men i samma ögonblick som han samlar sig till språng blir han uppfångad av en väktare som hänvisar honom till den riktiga spärren.

Jag hittade en spärrvakt med den nya uniformen.

Numera fattas tre av knapparna.
En av dem försvann spårlöst, 

men återfanns under mystiska omständigheter i hans ena byxficka.

otroligt irriterande

Min pappa kom på besök igår.

Det gick faktiskt riktigt bra, han var på gott humör och jag hade hunnit städa innan. Dessutom hade jag fått låna min mammas tryckkokare, utan den hade det aldrig gått så bra som det gjorde.
Egentligen har jag en tryckkokare, men min pappa tyckte att den var för liten och gav mig en som han hade hittat istället. Min pappa hittar mycket bra saker, men den här tryckkokaren var inte en av dem. Den var bucklig i botten och hade en skrovlig avlagring under den där, för tryckkokare karaktäristiska, kanten som ska hålla fast locket, omöjlig att få ren.

Så jag lånade min mammas tryckkokare (den hade också visst skrovel under kanten, men det gick att få bort och jag visste åtminstone var det kom från) och hoppades att han inte skulle märka något. Det gjorde han inte heller och kvällen flöt på bra, han gick strax efter 20.

Vad jag inte visste då var att han sprang på min mamma nere vid tunnelbanestationen. Det första han frågade henne var om det hade gått bra med städningen. Han har ju tjatat på henne om att hon borde komma hem till mig och lära mig att städa. Att det mesta av mitt stök utgörs av mina så kallade pluggstationer, som inte på några villkors vis får flyttas på av någon annan än mig, och att det är minst lika stökigt hemma hos henne (för att inte tala om hur det ser ut hos honom) verkar inte ha någon som helst betydelse. Hon ska lära mig att städa!

Och tror ni inte att hon svarar att det har gått bra! Det sa hon ju bara för att slippa tjatet och utskällningen, men nu tror han att hon lär mig att städa och det gör honom säkert jättenöjd. Det är så otroligt irriterande! Inte nog med att han tro att han har rätt, han tror att han har bevisat att han har rätt också och att det var ett helt fantastiskt råd han gav. Detta kommer att leda till fler goda råd och snart börjar han försöka att styra och ställa.

mums

På tisdag, knon, då blir det räkor i sin sås.
Torkade räkor i sin sås.

mer toalettbesök

Toalettdamen är en stamkund!
Jag var på vårdcentralen idag och hamnade i väntrummet i närheten av toaletten. I vanliga fall brukar jag få vänta i det bortersta väntrummet, i anslutning till bvc, det är det bästa väntrummet. De har ett stort akvarium med stora fiskar som inte simmar i stim och som inte gömmer sig så fort man hostar, en rätt så viktig egenskap hos vårdcentralfiskar. I det väntrummet väntar man på de populära läkarna.

Just idag skulle jag bara bli vaccinerad så jag fick vänta i distriktssköterskans väntrum med små nervösa stimsimmande fiskar som mest bara lurar i plastdekorationerna medan algätaren få stå för all underhållning. Jättekul.
Det är det näst sämsta väntrummet som alla måste passera igenom för att komma till läkarnas väntrum. Det sämsta väntrummet är det till labbet, där sitter man på stolar utefter väggen, precis efter ingången.

Medan jag satt där och väntade gick en gubbe in på toaletten (ytterligare en nackdel med det här väntrummet, man har utsikt över toaletterna). Bara sekunder efter att han hade låst dörren dyker den stora rödfnasiga toalettkvinnan upp. Först studerar hon toalettdörrens lås mycket ingående. Sedan vänder hon sig mot oss som sitter i väntrummet och frågar: "Vetniomdetärnågondärinneförlåsetärröttmenjagvetinteomdetärnågondär?"

Jag svarar att, ja det var en som gick in där alldeles nyss.
Hon tittar misstroget på mig och sedan, misstroget , på toalettdörren och så backar hon ett par steg innan hon återigen går fram till den och drar ett par gånger i handtaget. När det inte hjälper väntar hon några sekunder innan hon knackar uppfordrande på dörren för att sedan backa, fyra- fem meter, mot oss i väntrummet och så blir hon stående, utan att ta blicken från dörren.

Det dröjer kanske fem minuter innan dörren öppnas och en mycket irriterad farbror sticker ut huvudet och morrar: "Var det du som knackade?!"

Kvinnan svarar med sitt: "Ja, det var jag som knackade, vad gör ni därinne?"

-"Det fattar du väl för i helvete att du inte kan knacka på toalettdörren, hur fan ska man kunna uträtta sina behov om folk knackar!"

Sedan går han med bestämda steg mot utgången och kvinnan slinker, som en stor, rund, vessla in på toaletten. Jag vet inte hur länge hon stannade där, men hon kom inte ut under de tio minuter som jag satt där.

mormordrömmar

Jag befinner mig i hennes trappuppgång, allt ser ut som förr, porten, stentrappan, den runda vita lampknappen med svart ram. Väggarna är målade i mintgrönt med millimeterstora färgflagor i vitt och svart som dekoration. Ledstången i rundsvarvat trä med de runda metallbrickorna i änden, de är fastsatta med en skruv i mitten, huvudet är format som en blomma.

Dörren är ljust guldbrun, i trä som har nötts i en halvcirkel under nyckelhålet, dörrhantaget i metall, i ett stycke med två parallella skåror längs med kanten. Skårorna är svarta av ansamlat smuts.

Jag öppnar dörren och går in i lägenheten, det luktar precis som förr, cigarettrök, kattmat och kokt potatis. Det känns varmt och ombonat.

Jag går genom hela lägenheten, men det är ingen där. Jag stannar till i det mindre rummet, vid stringbokhyllan med våra barnböcker, mina och min systers och jag stryker med handen längs med ryggarna och tänker att det är bäst att låta dem vara, att jag borde lämna dem kvar.

Sedan går jag ut i köket. Den mönsterpräglade röda plastmattan och de grå skåpluckorna, kryddburkarna på hyllan, vita i porslin med blommor målade på framsidan, vaxduken på fällbordet och de röda klarlackade pinnstolarna. Allt är som det ska vara. Det står en kastrull med vatten på spisen och en låga brinner, men inte den under kastrullen.
Jag stryper lågan och förstår plötsligt att jag måste ta mig ut därifrån, att jag måste lämna lägenheten.

Jag skyndar ut i hallen och småspringer genom den smala korridoren fram till ytterdörren. Nu brinner det i vardagsrummet och dörren går inte att öppna. Jag försöker ta mig tillbaka till köket, kanske kan jag ta mig ut genom fönstret, men någonting griper tag i mig och drar mig tillbaka, pressar mig allt hårdare mot ytterdörren. Till slut går den upp och jag sugs nedför trappan, jag försöker att springa, men det är som om det inte vore jag som sprang.

Då hör jag hennes röst, iskall och skarp av återhållen ilska.
– Var är mitt elaka barnbarn, säger hon, var är mitt elaka barnbarn som har lämnat mig att brinna.

favorit i repris

Den återkommer varje år, en slags utfyllnadslöpsedel kanske, men tänk er bara vilken lättnad; ett liv utan fotknölar!

fluidmekanik till vardags

Idag blev jag, för jag vet inte vilken gång i ordningen, tvungen att lufta elementen i det större rummet.
Det håller ungefär en vecka, knappt det, innan det börjar surra och vissla i dem igen och värmen kryper ihop som ett skrämt litet djur i nedre hörnet av elementet. Luftningsnyckeln har fått en egen krok i köksskåpet.

Jag misstänker att det kan bero på att jag är den enda, nästan, som luftar elementen. Tjejen längst ner i min trappuppgång gör det definitivt inte och det är i princip bara vi som bor här under vinterhalvåret.
I de andra trappuppgångarna, där lägenheterna är större, bor det visserligen folk som verkligen bor där, men de ser inte ut som sådana som luftar sina element. En gång i höstas kom det faktiskt över en kvinna från trappuppgången bredvid och frågade om jag visste hur man bytte säkringar. Jag tror inte att hon luftar elementen.

I vilket fall tror jag att det fungerar såhär; (observera att det här endast är en teori) att när jag tömmer mina element på luft börjar vattnet så sakteliga att omfördelas i min del av elementsystemet. Hur stor den delen är vet jag inte, det kan vara min sida av trappuppgången eller hela trappuppgången, det kan vara min sida av huset eller kanske hela huset. Men när luften i mina element försvinner stiger istället vattnet och enligt principen om kommunicerande kärl måste nu vattennivån i alla de element som står i omedelbar kontakt med varandra jämnas ut så att nivån blir densamma överallt.

Om det stämmer, om det verkligen är så det fungerar, skulle det innebära att jag, sakta men säkert, luftar hela fastighetens element.
Eller finns det någon bättre förklaring?

smått förälskad

I musiken, inte gubben, även om man kan se vissa likheter mellan hans dans och det omkringhoppande som Ludwig och jag roar oss med just nu.

mer av katten

Vi vet ju vad de brukar säga: "Har du sett min mjuka, mjuka mage? 

Visst vill du ta på den? Kom igen nu, ta på magen, klappa magen.INTE SÅDÄR DITT JÄVLA AS!"
"Hah. fooled ya. AGAIN! Nu är du fast med mig som en sabla kattvante. Sucker! (Ickys anm.) "