old jews on the prairie

Hon är verkligen underbar.
Vi stod i kön till säkerhetskontrollen och skrattade åt alla illa informerade resenärer (läs: idioter) som hetsdrack så mycket de orkade ur sina festisflaskor som de snart skulle tvingas att slänga.


Jag vände mig mot min syster och frågade om hon trodde att det verkligen var till någon nytta, det här att man ska packa sina vätskor i endecilitersförpackningar. Och, om det nu var det, om någon hade tänkt på att man faktiskt kunde gå ihop flera personer och, väl ombord blanda sina medhavda halvdecilitrar i en större behållare.

Hon tittade litet irriterat på mig, sedan sade hon: ”Vadå? Så att de får en hel liter schampo eller?”


Till hennes försvar måste jag säga att hon hade skrivit en tenta i Linköping mindre än tolv timmar tidigare, väntat på ett tåg som inte kom för att sedan vara hemma i Stockholm vid två-tiden på natten. Vi sov totalt tre timmar innan vi åkte och mycket mer sömn blev det inte heller den helgen. Vi åkte från Stockholm till Madrid och tillbaka på mindre än trettio timmar med mellanlandningar i Prag och en inte alltför behaglig natt på flygplatsen i Madrid.

Konserten, Phillip Glass framförande av Leonard Cohens ”Book of Longing”, var underbar, en... ok, jag hatar när folk säger så, men det var en mäktig upplevelse.

En sak tyckte jag inte så mycket om. Det kanske bara är sådana dikter som har valts ut från Book of Longing, men jag tycker att Cohens texter har blivit väldigt mycket ”jag jag jag”. Jag hatar när jag själv hamnar i ”jag jag jag”-perioder och jag skäms litet när andra gör det. Det enda som fattas är dikten ”jag hatar Bob Dylan för att han finns”. Dessutom säger han det själv i inledningen: ”I’m back on Boogie Street”, han skulle aldrig göra det här om han inte var tvungen.

Och det återkommer:
”I wrote for love.
Then I wrote for money.
With someone like me
it’s the same thing.”

Men på tunnelbanan till flygplatsen fick jag gåshud medan jag tyst upprepade: I know she is coming. I know she will look. And that is the longing. And this is the book.

Konserten slutade vi 23-tiden och vi hade räknat med att vi behövde åka till flygplatsen redan klockan fyra nästa morgon så det kändes rätt meningslöst att boka ett hotellrum. Istället kunde vi turas om att sova på bänkarna på flygplatsen, tänkte vi, och kanske äta där, en så stor flygplats har ju alltid öppet. Tänkte vi.

Tack vare de goda förbindelserna var vi där redan kvart i tolv. Allt var stängt.
Vi kurade ihop oss mellan de vassa stålarmstöden på två de få sittplatser som fanns och försökte sova. En dryg timme senare hade jag druckit fyra koppar kaffeautomatespresso och Alva började se farlig ut. Det var femton grader varmt.

En del kanske minns inlägget där jag klagade över att omställningen till normaltid alltid infaller på en helg med resultatet att man så gott som aldrig får njuta av den där extra timmen. Tro mig den här natten på flygplatsen i Madrid fick jag verkligen njuta av den där timmen. Jag fick njuta av varje minut av den.

naturen

När jag kom ut i köket i morse satt det, återigen en spindel i kastrullen.
Jag skakade ut den genom fönstret och fyllde kastrullen med vatten.

Så gjorde jag i ordning en smörgås och ställde fatet på skärbrädan innanför det öppna fönstret, tog kastrullen från lågan och hällde vattnet i tekannan.

När jag vände mig mot fönstret igen satt där en mås, en stor helvetes trut och bara tittade på mig.
Vi blev stående så, jag med min kastrull och måsen med sin jättelika näbb, våra blickar möttes. Sedan tog han min smörgås och försvann.

Otroligt! Helt otroligt!

I skrivande stund ringer ”Jenny” från optimal telecom för att meddela att problemet är löst.

Jag: Hur då löst?

Jenny: Våra tekniker har varit ute hos dig och avhjälpt felet.

Jag: hur då?

Jenny: De har felsökt ledningen och den fungerar igen. Det vore bra om du hade möjlighet att testa om du få signal.

Jag: Ledningen är helt av och hänger i min hall, den kan inte fungera.

Jenny: Jaha, vad konstigt för de sa att den fungerade. Kan du testa om du får signal?

Jag: När jag gick hemifrån i morse var ledningen helt av, såvida de inte har brutit upp min dörr eller lagat ledningen genom brevlådan, så är den med största sannolikhet fortfarande av.

Jenny: Vad konstigt, för det STÅR här att de har lagat den.

Jag: De kanske har lagat den andra ledningen, den han slet loss igår när han försökte hitta min?

Nu ska de först ta reda på vad det är för ledning de har lagat, sedan ska de försöka att hitta min och därefter ska de höra av sig om när de kan komma och (förhoppningsvis) laga den.

gamla hus

Säkerhetsdörren har kommit, den är på plats nu.

Tyvärr kände sig snickaren tvungen att slita loss min telefonledning, bara för att flytta litet på den.
Den gick av.

Det hände precis då han konstaterat att taket i trappuppgången var så pass lågt (på grund av den märkliga ”plattformen” i vindstrappan) att det var osäkert om dörren skulle gå att få in. Givetvis konstaterades detta efter att han bänt loss karmarna och det såg ett tag ut som om jag skulle få ett så kallat provisorium.

Jag har inte någon som helst aning om vad detta skulle vara, men jag såg framför mig en spånskiva, ett galler eller ett pärldraperi. Eller... egentligen var det inte det första jag tänkte på.

Nej, när han sa provisorium kom jag, av någon outgrundlig anledning att tänka på en provisorisk tandprotes. Jag skrattade litet, mest åt den märkliga associationen, och han tittade på mig som om det var honom jag hade skrattat åt.

Så var skadan gjord och den gick inte att reparera.

Det var då han skulle flytta på ledningen. Och den gick av.

Jag ringde till mitt telefonbolag och förklarade vad som hade hänt och mindre än en halvtimme senare kom det en reparatör. Jag blev givetvis jätteförvånad över att det gick så snabbt, men det visade sig snart att han inte alls var där för att laga eländet. Nej, han skulle bara felsöka(!) för att se om det verkligen var något fel på ledningen (den var som sagt helt av) och om de behövde komma in i lägenheten för att fixa felet.

Efter att jag hade ringt och förklarat att min telefonledning var helt av, verkligen helt av och att det är en gammal blyomsluten ledning som jag inte kan skarva själv så skickar de ut en tekniker för att felsöka den. Jag kunde inte ens få honom att titta på ledningshelvetet som då hängde i min hall.

Först när han var klar och hade avlagt rapport kunde jag ringa och boka en tid för reparation, förklarade han. Så det gjorde jag. Två veckor skulle det ta, berättade tanten i växeln. Efter en hel del tjatande visade det sig dock att om jag bara kunde tänka mig att betala sjuhundra kronor i ”utryckningsavgift” så kunde de faktiskt komma redan samma dag.

Det är inte jag som ska betala, muttrade jag, och hon skulle genast se om de kanske, enligt henne mot all förmodan, hade någon ledig tekniker i mitt område.

Vi lade på och tre minuter senare ringer det på dörren. Utanför står felsökarmannen som nu faktiskt kan tänka sig att titta in i hallen. Han konstaterar omedelbart att det är en gammal blyomsluten ledning som måste dras om och han öppnar ett litet, runt lock utanför min dörr. Bakom locket sitter två telefonledningar, den ena går åt grannens håll den andra åt mitt. Han knipsar min ledning och börjar dra i den, men den sitter rätt hårt fast så han tar i och rycker.

Det är då det visar sig att den inte är min utan att den ledningen han har klippt av går upp på vinden och över till nästa trappuppgång.

enhetligt

Vi ska få en ny säkerhetsdörr, man kan få det som tillval mot en smärre hyreshöjning, i det här fallet 70.-/mån.

(Det där med tillvalen är märkligt. Jag har, förutom dörren, beställt ett nytt kylskåp (kyl och frys på varandra), en av elektrolux senaste modeller. Det kostar 27.-/mån i tio år.
Alltså mindre än vad det skulle kosta om jag köpte det själv. Nu blir det ju givetvis inte mitt, men om jag skulle vilja ha ett jordat eluttag i köket så skulle det kosta 29.-/mån. För all framtid.)



Eftersom dörren beställdes i slutet av juni och leveranstiden sades vara ca tio veckor så ringde jag för att tjata litet.
Mannen jag pratade med svarade att den kom från leverantören den här veckan, men att den skulle till målaren först och att jag kunde räkna med att det skulle ta en vecka. Jag blev litet överaskad, eftersom vi fick en i färg avvikande dörr när vi bodde i Blackeberg, och jag sa det till honom.

Då svarade han att man målar dörrarna i de här gamla husen, för att det ska bli enhetligt.

–”Då hade du säkert en vanlig trädörr först, då går det bra med en mörkbrun, men nu skulle det se dumt ut när alla grannarna har pistage och gult”.

Så jag sa: ”Men, men mina grannar har INTE pistage och gult”

Då blev han helt tyst. Och sedan sa han : ”Är du säker?”

– ”Ja, vi har grått och ljust grågrönt.”

– ”Är du helt säker?”

Vem kan missa PISTAGE och GULT? Kombinationen pistage och gult! Nog för att jag har sett vidriga färgkombinationer, grannhuset har rosa och brandgult, men det här tar nog priset.

Han skulle ringa målerifirman på en gång och ringa upp mig sedan, men han har inte ringt än. Tänk om jag får en pistagedörr!

Fast jag skulle gärna ha velat se deras min, när de kom för att montera den pistagegröna hundrakilosdörren och upptäckte att de andra dörrarna var diskret grå.

ordlek?

Understeg ersättningen för ersättningsbostaden ersättningen för ursprungsbostaden skall anskaffningsutgiften minskas med så stor del av kapitalvinsten för ursprungsbostaden som ersättningen för ersättningsbostaden utgjorde av ersättningen för ursprungsbostaden.

var är nålarna?

Jag behöver dem för att peta ut blyertsstiftet ur handflatan.

Jag undrar hur man tänker när man, i behov av krokar, slår i 32(!) stycken dyckert (dyckertar?) i garderobens trälister. Eller när man kopplar köksfläkten med nakna ledningar lindade kring kylskåpets stickkontakt. I ett ojordat uttag. Framförallt undrar jag hur man överlever.


Det blev ännu en tur till ikea igår, jag behövde ytterligar tre rullar knottrig hyllplanplast, rationell heter den, till skåpen och ett antal förvaringslådor till garderoberna.

Egentligen borde jag ha köpt något gardinliknande då klass 8b har full insyn till min säng, träpersienner kanske, skyla tror jag att de heter. Sedan vore sittbara kuddar bra att ha (gosa arsle?), men jag börjar ge upp upp hoppet om dem, alla ikea-kuddar är pösiga och lätta.
De perfekta kuddarna finns i den orientaliska affären på Scheelegatan, men de kostar 1500 .- och min budget har redan överskridits.

ve och fasa

Det var alkoholisten.
Nu hatar jag honom inte längre.

hatar hatar hatar

Det luktar lik i trappuppgången.

Jag undrar om det är grannen med de brutna armarna som inte har kunnat ta ut sina sopor
eller om det är alkoholisten som har dött.

Vid närmare eftertanke har jag inte hört något bankande på ett bra tag nu, och grannen med armarna har ju fått hemtjänst. Tänk om alkoholisten ligger därinne och är död!

Jag hatar honom.

grattis, fula studenterna!

Ett märkligt, och smått oroväckande, lugn har infunnit sig.

Egentligen borde jag vara jättestressad, jag borde panikläsa om offentlighetsprincipen och leta förtvivlat efter något slags lagtextkompendium (som förhoppningsvis innehåller utlänningslagen från 2005 istället för den från -89).
Men istället sitter jag här och inbillar mig att det kommer att gå bra.

Högst tillfälligt antar jag. Och passar på att njuta.

I tisdags var det värre, jag hade ett seminarium på morgonen och sedan satt jag på biblioteket hela eftermiddagen. Någon gång vid två-tiden kom den ryske mannen som inte kan läsa tyst, som hela tiden sitter och mumlar. På ryska.

Så jag bytte plats, jag tog mina böcker, papper och färgglada överstrykningspennor och flyttade upp en våning.
Det gick ju bra.

Men den ryske mannen som inte kan läsa tyst har en kompis. De brukar sitta tillsammans, men nu verkar de vara osams (kanske störs även han av mumlandet?). Jag hade inte suttit på våningsplan två mer än en halvtimme innan han dök upp. Han satte sig snett emot mig, plockade fram sin termos och sin bok och började läsa.
Så långt var allting bra.

Men så fick han för sig att ta av sig skorna och jag har aldrig upplevt en värre stank av fot.
Det var fullständigt outhärdligt! Det gick inte att plugga.

Så jag samlade ihop mina böcker, papper och färgglada överstrykningspennor och gick tillbaka till våningsplan ett.
Det fanns en plats ledig, på behörigt avstånd från den ryske mannen som inte kan läsa tyst.

Men då kom studenterna.
Jag hade glömt hur det är vid den här tiden. Studentflak efter studentflak, fulla studenter som skriker och sjunger. Och jag hatade dem mer och mer. Jag hatade den ryske mannen mer och mer och det kändes som att jag hade kunnat döda honom för att han inte kan läsa tyst.
Ok, kanske inte döda honom, men hade jag råkat göra det hade jag fan inte ångrat mig!


På vägen hem, för då gav jag upp och åkte hem, hatade jag i den ordning de dök upp (obs! inte värt att läsa):

Gubbar som lever ensamma (det är sorgligt och inte ok att hata, jag vet) och luktar därefter, folk som inte säger tack när man håller upp dörren åt dem, folk som säger tack när man håller upp dörren åt dem, kvinnor som handlar på konsum, Emma Sjöberg, alla som kommer ut från akademibokhandeln.

Jag hatade människor med fula jeans, sådana som köpt stuprörsjeans för att det är inne och som inte fattar att de ser ut som elephantiasis-drabbade flamingos. Jag hatade tanter som inte kan dra sitt kort och som fastnar i spärren.

Daglivs, jag hatade daglivs och alla som handlade där den dagen, jag hatade Philip Glass (ipod) och tidningen city, biljettkontrollanter och bostadsrättsinnehavare, hundar, människor med hundar, människor med hundar på tunnelbanan, människor som är korkade eller dumma och inte inser det själva.

Och när jag kom till Abrahamsberg såg jag på långt håll att det låg en felanmäldlapp ovanpå en hög med något, på avstånd oidentifierbart, innanför dörrarna till biljetthallen. Det visade sig vara en stor, i det närmaste gigantisk, ugnsfast form med moussaka som någon hade tappat och som spärrvakten uppenbarligen hade felanmält.

Jag hatade moussaka och lovade mig själv att aldrig äta det.

Sedan hatade jag mig själv också.

Fast lagtextkompendiet måste väl finnas i juristernas bokhandel?

bara galningar skämtar

Återigen.

Jag stod i kön på daglivs för att köpa vatten till min pappa, som nu plötsligt har fått för sig att han inte kan dricka kranvatten. Bakom mig ställde sig en medelålders kvinna tillsammans med sin kanske tio-åriga dotter. De hade bytt kö från kassan bredvid och jag hörde henne säga något om ”gamla tanter som ska leta i portmonän och bråka om minsta femtioöring”.

Så jag vände mig om och sa, litet skämtsamt, till henne att jag hade för avsikt att betala enbart med femtiöringar.

Hon började omedelbart att rafsa ihop sina saker, som hon precis hade hunnit lägga upp på bandet, för att byta kassa. När jag sa att jag skämtade såg hon smått nervös ut, skrattade ansträngt och sa något om att hon då inte hade valt fel kassa i alla fall. Sedan stod både hon och dottern helt tysta och studerade tuggummipaketen vid kassan mycket ingående.


Det blir ju alltid såhär.


Länge trodde jag att det var mig det var något fel på, på min humor. Och att de jag umgås med hade lärt känna mig och var överseende.
Men sedan slog det mig, så sent som häromdagen, att även de jag visserligen känner, men kanske inte särskilt väl, oftast förstår vad jag menar och att det, i de fall de inte gör det direkt, brukar räcka med att jag förklarar mig eller bara säger att jag skämtar.

Det skulle alltså kunna vara som så att det handlar om förväntningar.

Som när man jobbar som spärrvakt och väktarna går runt och kollar att allt är som det ska.
Det följer ett perfekt, nästan rituellt mönster:

Väktaren kommer antingen in i kuren eller så lutar sig vederbörande, lätt nonchalant, mot spärren utanför luckan och säger: ”Allt lugnt?”

Då ska man svara: ”Ja vars...”

– ”Som det ska, då!”

– ”Japp!”

Sedan avslutas det med något slags skämt som absolut inte är roligt på något sätt, men som båda skrattar artigt åt.

Om man på något sätt avviker från, de i situationen normala, förväntningarna får de något panikartat i blicken och flyr så fort de bara kan.

Det är alltid så, överallt, nästan som någon slags väldigt komplicerad dans med bestämda regler som måste följas för att folk inte ska springa in i varandra med fullständigt katastrofala följder.
Vi är japaner.

kundvagnar

De allra flesta större butiker har satt sådana där myntlås på sina kundvagnar, men inte daglivs. De har istället ett system där vagnens hjul låses om vagnen lämnar butiken.

När jag handlade idag, det var vid den där tiden då alla andra också handlar och de allra flesta beter sig som råttor, så var det fullständigt kaos utanför kassorna. Det stod så många övergivna kundvagnar där att det nästan kändes litet fånigt att ställa tillbaka sin egen.

Så, om man bortser ifrån dem som lämnar kundvagnen utan att reflektera över ens möjligheten att ställa tillbaka den, antingen av ren tankspriddhet, eller för att de överhuvudtaget inte bryr sig eller tycker att det är någon annans jobb.
Finns det någon period mellan att man lämnar sin kundvagn för att en enda vagn inte gör något och att man lämnar den för att det redan står så många vagnar där att det känns fånigt att ställa tillbaka sin vagn?

Går det någon slags gräns, i antal kundvagnar, eller är det en tidsperiod under vilken bara de som inte bryr sig lämnar sina vagnar och alla andra ställer tillbaka sina?