old jews on the prairie

Hon är verkligen underbar.
Vi stod i kön till säkerhetskontrollen och skrattade åt alla illa informerade resenärer (läs: idioter) som hetsdrack så mycket de orkade ur sina festisflaskor som de snart skulle tvingas att slänga.


Jag vände mig mot min syster och frågade om hon trodde att det verkligen var till någon nytta, det här att man ska packa sina vätskor i endecilitersförpackningar. Och, om det nu var det, om någon hade tänkt på att man faktiskt kunde gå ihop flera personer och, väl ombord blanda sina medhavda halvdecilitrar i en större behållare.

Hon tittade litet irriterat på mig, sedan sade hon: ”Vadå? Så att de får en hel liter schampo eller?”


Till hennes försvar måste jag säga att hon hade skrivit en tenta i Linköping mindre än tolv timmar tidigare, väntat på ett tåg som inte kom för att sedan vara hemma i Stockholm vid två-tiden på natten. Vi sov totalt tre timmar innan vi åkte och mycket mer sömn blev det inte heller den helgen. Vi åkte från Stockholm till Madrid och tillbaka på mindre än trettio timmar med mellanlandningar i Prag och en inte alltför behaglig natt på flygplatsen i Madrid.

Konserten, Phillip Glass framförande av Leonard Cohens ”Book of Longing”, var underbar, en... ok, jag hatar när folk säger så, men det var en mäktig upplevelse.

En sak tyckte jag inte så mycket om. Det kanske bara är sådana dikter som har valts ut från Book of Longing, men jag tycker att Cohens texter har blivit väldigt mycket ”jag jag jag”. Jag hatar när jag själv hamnar i ”jag jag jag”-perioder och jag skäms litet när andra gör det. Det enda som fattas är dikten ”jag hatar Bob Dylan för att han finns”. Dessutom säger han det själv i inledningen: ”I’m back on Boogie Street”, han skulle aldrig göra det här om han inte var tvungen.

Och det återkommer:
”I wrote for love.
Then I wrote for money.
With someone like me
it’s the same thing.”

Men på tunnelbanan till flygplatsen fick jag gåshud medan jag tyst upprepade: I know she is coming. I know she will look. And that is the longing. And this is the book.

Konserten slutade vi 23-tiden och vi hade räknat med att vi behövde åka till flygplatsen redan klockan fyra nästa morgon så det kändes rätt meningslöst att boka ett hotellrum. Istället kunde vi turas om att sova på bänkarna på flygplatsen, tänkte vi, och kanske äta där, en så stor flygplats har ju alltid öppet. Tänkte vi.

Tack vare de goda förbindelserna var vi där redan kvart i tolv. Allt var stängt.
Vi kurade ihop oss mellan de vassa stålarmstöden på två de få sittplatser som fanns och försökte sova. En dryg timme senare hade jag druckit fyra koppar kaffeautomatespresso och Alva började se farlig ut. Det var femton grader varmt.

En del kanske minns inlägget där jag klagade över att omställningen till normaltid alltid infaller på en helg med resultatet att man så gott som aldrig får njuta av den där extra timmen. Tro mig den här natten på flygplatsen i Madrid fick jag verkligen njuta av den där timmen. Jag fick njuta av varje minut av den.