nämen allvarligt

Att skjuta upp ett helt fyrverkeri nu är precis lika illa som att komma i byxorna!

prematur ejakulation

Kökshanddukar och servetter.

R: "VARFÖR... jaha... Haha jag trodde att ni hade lagt en israelisk flagga på bordet."

Sedan åttatiden har barnfamilj efter barnfamilj avlöst varandra på gården för att skjuta upp ett par ynkliga pjäser var innan barnen slocknar. Det kan jag på något sätt förstå även om jag tycker att de borde inse att det är otroligt jävla korkat att göra det på en innergård i ett smalhusområde. Men de som gör det nu! Med mindre än en timme kvar till tolvslaget. Varför? Har de glömt att ställa om till normaltid?

elände

Punktligt som pms (men, tack och lov, inte sammanfallande) har jag ännu en gång lyckats förbruka mina 5 gb datatrafik (skratta inte) och tele2 har därför begränsat min hastighet till 30 kbit/s. Maximalt 30 kbit/s, det vill säga; under optimala förhållanden och med hjälp från högre makt. Just nu går allt så långsamt att det känns som en smärre katastrof bara att skriva fel lösenord till gmail.

Dessvärre tänker jag ungefär lika snabbt som modemet. Idag har jag läst 80 sidor, på 6 timmar. Målet var 150.

När jag kom hem upptäckte jag att den bortre fönsterkarmen i köket har möglat. Träet har luckrats upp av fukten och ur sprickorna i färgen sticker det upp små tofsar av mögel, omgivna av mindre, ludna fläckar.

Ungefär samtidigt som jag upptäckte det kom jag på att jag hade glömt att ringa min pappa.

som vanligt

14.00 hade vi sagt. 12.30 dök han upp.
Min pappa.

Vi tog en promenad runt sjön och han var på uppenbart dåligt humör. Först krävde han att jag skulle ta med mig plastmuggar och pommac, sedan var det fel plastmuggar och jag fick byta. Halvvägs runt sjön ville han gå till Plantagen, men han ville inte gå de tjugo metrarna till övergångsstället, nej han ville gena över den starkt trafikerade vägen. Tjugo meter från övergångsstället.

Väl inne på Plantagen kom han på att det var för kallt för att man skulle kunna fika utomhus, som han hade tänkt, och att vi istället kunde sätta oss i deras utemöbelutställning. Han ville absolut fika där, att gå hem till mig igen var uteslutet. Vi blev genast tillsagda.

Min pappa knöt nävarna och morrade litet, men fann sig snart och letade upp butikschefen. Han frågade om det möjligtvis skulle vara ok om vi fikade vid deras bord. "Nej, tack!", blev svaret och nu fick min pappa något mörkt i blicken.

–"I så fall så kommer vi minsann inte handla någonting hos er, någonsin igen", väste han.

Butikschefen, en medelålders kvinna med död blick, såg oberört på honom. "Jaha", sa hon och min pappa rafsade ihop sina tillhörigheter och gick med bestämda steg mot utgången. Vid kassorna stannade han och vände sig mot de övriga kunderna, med hög röst förklarade han att han aldrig mer tänkte köpa någonting i den butiken eftersom de som arbetade där var oflexibla, stela och inkompetenta. Dessutom sålde de bara skit!
Och så gick han.
Ludwig och jag fick småspringa för att hinna med.

Utanför butiken började han smida planer på hämnd, men de föll snabbt i glömska. Istället kunde vi gå till det närliggande gatuköket, tyckte han, någonting vegetariskt måste de ju ha. De hade falafel och min pappa verkade vara nöjd. Det första han gjorde när vi hade satt oss var att dra fram pommac-flaskan och plastmuggarna.

julkatt

Dagens absoluta höjdpunkt blev upptäckten att någon på Stora Advokatbyrån har skrivit "freud" istället för "fraud" i studiematerialet. På flera ställen.

ord är överflödiga

vägen till tvättstugan

För att komma till tvättstugan måste man gå genom den här korridoren, dörrarna på sidorna är låsta, med spånskivor på insidan av glasrutorna. Förr användes de som torkrum. Man kan inte tända lampan själv, den tänds av en rörelsedetektor i slutet av gången. Tyvärr "ser" den inte så långt och lamporna tänds först då man har kommit halvvägs, ungefär vid den mörka, mörka trappan som leder ner till ytterligare en mörk gång, en källare under källaren.



Därnere fanns det tidigare ett mangelrum med två stora stenmanglar, det har tanten på andra sidan gården berättat, men man stängde det redan på 60- eller kanske 70-talet, efter en olyckshändelse. Hon ville inte säga vad det var som hände, men det var något hemskt, sa hon, något med en mangel.

Det står en sådan mangel i tvättstugan nu också, jag tror inte att någon använder den, jag tror inte att det är många som vet hur man gör.



Tanten har bott här sedan 1945, då husen byggdes, hennes man dog 1989, de bodde med tre barn i en tvåa.

Nu sitter det en arg lapp nere i porten igen.
Den här gången är det förskolan vi delar gård med som ber oss att sluta slänga fimpar på gården. Eller, de ber oss inte att sluta, de kräver att vi ska göra det.

"Alla ni som slänger fimpar genom fönstret!
Vårat dagis ligger på gården och barnen kan stoppa fimparna i munnen. det är inte särskilt bra för dom.
Sluta med det genast!!!!

mvh

Personalen"

Det kanske är något fel på mig, men den där lappen får mig att vilja kasta fimpar på gården. Jag skulle kunna tänka mig att börja röka bara för kunna kasta mina fimpar genom fönstret.

för näpet

Titta bara på de små tassarna! Och den ena verkar sova.

dagens ljuspunkt

Det ringde på dörren.
Både L och jag trodde att det var min syster som kom för att lämna extranycklarna så vi sprang i kapp ut i hallen. I den mån man nu kan springa i den här lägenheten.

Precis innan hade jag stått på en pall i köket och letat efter pepparkaksformar i det översta köksskåpet. När jag håller på med saker däruppe brukar jag använda en sådan där pannlampa, de är mycket praktiska, ljus där man behöver det och båda händerna fria. På golvet nedanför mig stod Ludwig och vaktade pepparkaksdegen, också han med en pannlampa.

Det var då det ringde på dörren och vi sprang dit i tron att det var min syster.
Det var det inte, det var en granne som sitter i samrådsgruppen inför renoveringen, han ville veta vad vi hade för spisönskemål.
Vad tror ni att man tänker? Om man ringer på en dörr och den öppnas av mor och son, iklädda pyjamas med mjölfläckar och med varsin, tänd, pannlampa på huvudet.

Vad tror ni att man föreställer sig att de har gjort?

spleen (ett jagjagjag-inlägg)

Min e-legitimation har upphört att fungera. Det löser sig säkert om jag skaffar en ny, men jag orkar bara inte sätta mig in i vad det är jag borde göra. Jag har precis bytt el-leverantör och jag är så illa tvungen skaffa en ny mobiltelefon, på något sätt tycker jag att jag har gjort mitt.

Imorse fick jag på fullaste allvar frågan vilken färg vi ska ha på granen i år.
Grön, svarade jag litet frågande och tänkte på de där vedervärdigt fula plastgranarna som säljs på plantagen. Menade hon på allvar någonting sådant? Kände hon mig så illa?

Nej, det handlade om färgtema på julgransprydnader (höll på att skriva julgransströssel) och jag svarade att jag inte hade tänkt mig något särskilt färgtema, att vi helt enkelt slängde upp det pynt vi samlat på oss under våra åtta år tillsammans.
Hon skulle ha en guldgran, guld och rött var det tänkt, och hon började berätta om sitt julpynt, vad hon hade köpt och var hon hade köpt det.

När hon var klar med det (jag tror i alla fall att hon var färdig, det kan inte ha funnits så mycket mer att säga) tänkte jag säga något om att jag önskade att jag hade mer tid för sådant. Tyvärr fick jag det istället att låta som om jag menade att det verkligen inte var något som jag hade tid för. Satan!
Att jag aldrig lär mig.

andra idioter

Det är litet spännande, det här förhållandet mellan kollektivtrafikanställda och deras trafikanter.
Som spärrvakt eller tunnelbaneförare upphör man aldrig att förvånas över hur otroligt korkat och irrationellt människor beter sig, för att inte tala om hur ociviliserade och elaka de kan vara. Man skrattar gärna åt dem, åt deras hönsliknande beteende och dumma uppsyn.

På samma sätt vet man som trafikant hur dumt kollektivtrafikmänniskor kan bete sig, hur empatistörda och enkelspåriga de i allmänhet är.

Skillnaden mellan de två grupperna, som grupp betraktat, är egentligen bara att kollektivtrafikpersonalen besitter en kunskap som trafikanterna som grupp saknar. De har ett informationsövertag och utan det skulle de inte vara någonting annat än trafikanter. Man kunde ju tycka att deras kunskap om människans trafikantbeteende skulle ge dem djupare insikt om sitt eget beteende, men det verkar inte så. Det verkar snarare som om lika många som utan sitt informationsövertag skulle bete sig som korkade trafikanter faktiskt gör det också, men i andra situationer.

Och som grupp väljer man att försvara varandra. Tågförare/spärrvakter försvarar varandra för att de har en gemensam kunskapsbas att stå på, men de gör det, i många fall, också i situationer då de borde inse att de har fel och de gör det på samma sätt som de skulle försvara och bortförklara sitt eget beteende.

Trafikanter tillhör inte en lika enhetligt bestämd grupp och är inte riktigt lika benägna att försvara varandra, i viss mån händer det väl och det ligger säkerligen närmare till hands att försvara typiskt trafikantbeteende eftersom man själv, i större utsträckning, kan sätta sig in i vad som ligger bakom beteendet. Eller kanske för att man saknar den kunskap om behövs för att förstå hur dumt det är.

Gemensamt för de båda grupperna är att man bedömer andras dåliga handlande utifrån sina egna kunskaper och erfarenheter och man har lättare att förstå och acceptera ett mindre bra beteende om det liknar ens eget. Även ens beteende som grupp.

Att man aldrig lär sig.

inte ok

Det är mitt problem, jag vet det, men sådana där mustascher, stinsmustascher, jag tycker att de är så outsägligt provocerande. De retar mig in i märgen och jag vill inget hellre än att klippa av dem. Helst bara på ena sidan, så att mustaschen som helhet inte går att rädda och dess bärare måste avsluta jobbet själv. Det känns som om jag skulle frigöra mig från alla aggressioner, såväl uppdämda som framtida, bara jag finge stympa mustaschen.

book of the beast

Äntligen är den här!

Ni ser väl blodfläcken på framsidan? Som en överkörd och utsmetad student mot den mörkgrå bakgrunden. Den här boken kommer att plåga mig.

Jag beställde den redan för en vecka sedan, men trots att jag valde det snabbaste leverans- alternativet, det man faktiskt betalar direkt, visade det sig, när bekräftelsemailet kom, att de hade skickat bokeländet med b-post. Nu är väl nitton kronor inget att bråka om, men jag hade beställt fler böcker och ville gärna få dem så snabbt som möjligt, särskilt med tanke på mellanpluggdagarna, så jag ringde till adlibris och gnällde.

De sa att de skulle se till att de resterande böckerna inte skickades med b-post och så skulle de skicka "en liten present". Jag trodde att de skulle skicka "en liten present" tillsammans med de andra böckerna. Jag hade inte räknat med att de skulle skicka "en liten present" separat.

Jag fick en twix. Den kom fram före boken.

annandag jämmer

Det här tele2-modemet.

Det gäller verkligen att göra saker i rätt ordning.

Gör jag inte det får jag badbollen. Badbollen!

MacBebis har aldrig, någonsin, givit mig badbollen i någon annan situation än vid nedkopplandet av tele2-modemet. Det har till och med hänt att jag har blivit tvungen att starta om honom.

Av lantmacarna får man badbollar hela tiden, vad man än gör. Ibland undrar jag vad man har gjort dem för att de ska bli sådär. När man avslutar safari på en lantmac hänger det sig, safari alltså, och man blir tvungen att tvångsavsluta innan man kan logga ut. På grund av badbollandet tar det en stund och jag brukar tvångsavsluta safari i förebyggande syfte. Det är inte helt uppskattat av farbrorn som bor där bland mac:arna, men oftast märker han ingenting.

Jag saknar den gamla mac-datasalen, längst ner i B-huset, dit ingen levande själ sökte sig frivilligt. Jag kunde tillbringa timmar därnere i mörkret, ensam, omsluten av det stilla surrandet av emac:ar.

det fortsätter

Det är nära nog.

Och om ni bara visste vad det är för bok jag har beställt...

vid närmare eftertanke

Låter inte en som står ut med att bo i en dragig lägenhet där kranarna droppar och man hör grannarnas sexlekar genom väggen som en ganska så hopplös person?

högtid

Idag firar vi jämmerdagstillstånd.
Eller jämmerdagsafton, som vi brukar kalla det. I morgon är det jämmerdagen och på onsdag annandag jämmer.
(Egentligen borde jag inte ens tillåtas ute bland folk.)

Kan någon svara på varför man gör sitt bästa för att skönmåla sin gamla hyresrätt när det inte borde ha någon som helst betydelse, för en själv, vem som flyttar in? Jag har gått på hur många lägenhetsvisningar som helst där den avflyttande hyresgästen befinner sig i slutet av sin uppsägningstid, och alltså egentligen inte har något intresse av bli av med kontraktet, men ändå gör sitt bästa för att sälja in lägenheten hos spekulanterna. Och det stör mig.

Handlar det om någon slags lojalitet till den gamla bostaden? Eller bekräftelse av en själv?
Bedöms man som person efter de hem man har haft och är man i så fall en sämre människa om man har stått ut med att bo i en dragig lägenhet där kranarna droppar och man hör grannarnas sexlekar genom väggen?
Eller vill man få sitt eget val bekräftat? Om förstespekulanten tar lägenheten måste man ju ha gjort rätt den gången då man själv valde den.

Det skulle kunna vara den där ständiga rädslan för att kanske ha kunnat få någonting bättre.

dessutom

Jag städade ju innan min pappa kom hit. Eller, jag började städa innan min pappa kom hit, en och en halv timme för tidigt.

Inte för att jag tycker det borde behövas, men förra gången han var här och det låg disk (två kaffemuggar, två assietter och diverse bestick) i diskhon ringde han till min mamma och sa att hon var absolut tvungen att omedelbart gå hem till mig och lära(!) mig att städa. Sedan ringde han upp mig och påstod att jag var deprimerad och därför underlät att diska. Som någon slags protest, sa han.

Nu hade jag i alla fall börjat städa när han kom hit, det enda jag inte hade plockat undan var min antibiotika (mot prickarna), givetvis var det också det första han fick syn på när han kom hit. Det räcker att man harklar sig i närheten av min pappa så har man multiresistenta pneumokocker och akut kroppsegen stafylokock-allergi. Det första samtalet kom knappt en timme efter att han hade åkt, han ville upplysa mig om att mina prickar är symtom på en akut anafylaktisk chock, sedan dess har jag fått fyra samtal från skyddat nummer. Jag tänker inte svara.

söndag

Det dåliga humöret vet inga gränser.

Min pappa var här idag, han var nervös inför det stundande årsmötet i bostadsrättsföreningen och jag var väl kanske inte riktigt i form för honom.

Det började med att han kom hit klockan två, vi hade sagt halv fyra. Vi hade precis kommit på att det var hög tid för lunch och jag skulle bara sopa upp en smärre jordhög från golvet i vardagsrummet innan jag gick ut i köket för att dra igång lunchprojektet (ja, det kändes så) när han ringde på dörren. Det blev tofuglass istället för lunch. Det var oundvikligt.

Sedan klagade han på att min sopskyffel var smutsig (jag hade sopat upp kaktusjord på den) och sa att han skulle skölja av den i duschen. Jag protesterade och sa att jag inte var klar med den och att det skulle bli jättejobbigt om den var blöt. Två sekunder senare står han med sopskyffeln över toaletten och skrubbar den. Med toalettborsten.

Efter det fick jag, för femte gången på en vecka, gå igenom bostadsrättsföreningens årsredovisning och ännu en gång förklara att det inte fanns någonting i den som gav anledning att misstänka att styrelsen tvättar knarkpengar. Jag sa inte att de inte gör det, men om de gör det har de i vart fall sopat igen spåren i årsredovisningen. Jag orkar inte.

dagens grodor

gissa vad

Jag hämtade det nya passet:

det är sant

Jag har full förståelse för den som väljer att inte tro på det här, när min syster ringde mig trodde jag knappt på det själv. Det var för bara för "bra" för att vara sant.

Vi sov hos min lilla syster i natt, jag hade varit på bio med systern och stannat på en fika hos hennes pappa på vägen hem, jag tror att vi var hemma först framåt midnatt. Min mamma hade varit barnvakt, men jag gick med L till skolan på morgonen, vi gick vid åtta-tiden.

En dryg timme senare skulle min syster gå hemifrån. När hon kom ut på gatan och runt hörnet gick hon rakt in i... politibilen.



Jag tvekade inför att lägga upp den här bilden. Varför vet jag inte, men det kändes mer smaklöst än förra gången.
Kanske på grund av polisbilen, för att det blir så uppenbart att de är ute i ett "tjänsteärende", kanske för att den de hämtar med största sannolikhet är en granne. Eller kanske bara för att jag inte tagit bilden själv och därför inte vet hur det kändes där och då.

beware beware

Dagens löpsedel.

Tänk om det verkligen hade funnits något slags register över alla i närheten boende singlar och tänk om kvällstidningarna med jämna mellanrum publicerade uppgifter ur detta så kallade singelregister. Som när ens pinsamma högskoleprovresultat publiceras och oroliga släktingar och vänner omedelbart ringer och frågar varför man har skrivit det igen. Fast det skulle ju vara helt andra personer som ringde. Trollet Tryggve och killen från Sabis i Blackeberg till exempel.
Tack vare expressen vet vi i alla fall hur några av dem ser ut och kan akta oss för dem.

och så detta...

Detta, om något, torde väl vara ett tecken?

oy gevalt!

Hade det inte varit för att undervisningen är obligatorisk och risken för närvarokontroll är överhängande så hade jag åkt hem och lagt mig nu. Jag är så outsägligt trött och dum. Och ju mer jag läser desto dummare blir jag.

Jag försökte att bluetootha över en bild från min mobil till datorn på universitetet, lantmac 06 hette den, men råkade välja fel dator i kontaktlistan och bluetoothade över den till lantmac 05. Killen bredvid mig blev något förvånad.
När bilden nu ändå var där försökte vi att ladda upp den från "hans" dator, det gick inte, men eftersom vi båda hade betydligt viktigare (läs: tråkigare) saker att göra bestämde vi oss för att det skulle gå och vi ägnade nästan en halvtimme åt att förgäves försöka ladda upp en mobilkamerabild av min nummerlapp från passkontoret.

Litet roligt med tanke på att det hade tagit mindre än tio minuter från att jag tog nummerlappen till dess att jag gick därifrån med ett kvitto på min ansökan.

Jag har funderat en del på det där med politibilen.
Tänk dig att du, gud förbjude, jobbade med polititransport och tänk dig för enkelhetens skull att du jobbade varje dag i veckan (det gör man inte, de jobbar i skift med ett par dagars ledighet emellan). Vad är oddsen för att du skulle träffa en viss person du känner, på vitt skilda platser i Stockholm, vid mer än ett tillfälle?

Under de senaste arton månaderna har jag sprungit på politibilen vid inte mindre än åtta olika tillfällen, på helt olika platser, långt ifrån deras kontor (det ligger i Farsta). Jag inser att jag givetvis är mer på min vakt och antagligen lägger märke till den i större utsträckning än normala andra människor. Men ändå! Åtta gånger!

(Obs! Notera den markanta skillnaden i storlek på ögonen.)

Det finns ett konditori på Fleminggatan, precis runt hörnet från s:t eriksgatan, mot innerstan till. Källströms tror jag att det heter. De ställer ut bakverk i fönstret, det gör väl de flesta konditorier, men de här är speciella. Allt de gör är något så otroligt misslyckat, bakelser och tårtor som sjunkit ihop, med fyllningen långsamt sipprande ut under kanten eller maränger som spruckit på så många ställen att man kunde tro att någon suttit på dem. Allt blir fel, och inte på ett charmigt "hemlagat" sätt utan oaptitligt och fult, det är så misslyckat att det är litet kul.

otur?

I morse missade jag 53:an med ca 15 sekunder. Jag är rätt så säker på att bussföraren såg mig och såvida han inte körde turen innan och var nio minuter sen så hade han två minuter kvar till avgång (enligt reflexvästnapoleon vid 4:ans hållplats). I vilket fall började jag dagen som överkänslig och förbittrad trafikant– föga klädsamt.

Nu fick jag istället ta 4:an och gå den sista biten, inte jobbigt alls egentligen, men något irriterande. När jag passerade Frejgatan, precis före låsbutiken, mötte jag bussen jag hade tänkt åka med. Jag log glatt och demonstrativt så att bussföraren, om han nu mot all förmodan kände igen mig och om han nu hade dragit för att det är så kul att se fåniga tjejer springa förgäves, verkligen skulle se att jag i vart fall inte var någon missklädsamt sur trafikant för det. Vilket väl i och för sig var precis vad jag var.

Då stod den där igen.

Politibilen.

Det var inte alls lika läskigt den här gången, det var bara en bil.
Ok, en bil som används för att hämta döda människor som har slutat sina dagar på olika mindre trevliga sätt, men ändå bara en bil.






Ibland får jag en känsla av att den förföljer mig.