som vanligt

14.00 hade vi sagt. 12.30 dök han upp.
Min pappa.

Vi tog en promenad runt sjön och han var på uppenbart dåligt humör. Först krävde han att jag skulle ta med mig plastmuggar och pommac, sedan var det fel plastmuggar och jag fick byta. Halvvägs runt sjön ville han gå till Plantagen, men han ville inte gå de tjugo metrarna till övergångsstället, nej han ville gena över den starkt trafikerade vägen. Tjugo meter från övergångsstället.

Väl inne på Plantagen kom han på att det var för kallt för att man skulle kunna fika utomhus, som han hade tänkt, och att vi istället kunde sätta oss i deras utemöbelutställning. Han ville absolut fika där, att gå hem till mig igen var uteslutet. Vi blev genast tillsagda.

Min pappa knöt nävarna och morrade litet, men fann sig snart och letade upp butikschefen. Han frågade om det möjligtvis skulle vara ok om vi fikade vid deras bord. "Nej, tack!", blev svaret och nu fick min pappa något mörkt i blicken.

–"I så fall så kommer vi minsann inte handla någonting hos er, någonsin igen", väste han.

Butikschefen, en medelålders kvinna med död blick, såg oberört på honom. "Jaha", sa hon och min pappa rafsade ihop sina tillhörigheter och gick med bestämda steg mot utgången. Vid kassorna stannade han och vände sig mot de övriga kunderna, med hög röst förklarade han att han aldrig mer tänkte köpa någonting i den butiken eftersom de som arbetade där var oflexibla, stela och inkompetenta. Dessutom sålde de bara skit!
Och så gick han.
Ludwig och jag fick småspringa för att hinna med.

Utanför butiken började han smida planer på hämnd, men de föll snabbt i glömska. Istället kunde vi gå till det närliggande gatuköket, tyckte han, någonting vegetariskt måste de ju ha. De hade falafel och min pappa verkade vara nöjd. Det första han gjorde när vi hade satt oss var att dra fram pommac-flaskan och plastmuggarna.