old jews on the prairie

Hon är verkligen underbar.
Vi stod i kön till säkerhetskontrollen och skrattade åt alla illa informerade resenärer (läs: idioter) som hetsdrack så mycket de orkade ur sina festisflaskor som de snart skulle tvingas att slänga.


Jag vände mig mot min syster och frågade om hon trodde att det verkligen var till någon nytta, det här att man ska packa sina vätskor i endecilitersförpackningar. Och, om det nu var det, om någon hade tänkt på att man faktiskt kunde gå ihop flera personer och, väl ombord blanda sina medhavda halvdecilitrar i en större behållare.

Hon tittade litet irriterat på mig, sedan sade hon: ”Vadå? Så att de får en hel liter schampo eller?”


Till hennes försvar måste jag säga att hon hade skrivit en tenta i Linköping mindre än tolv timmar tidigare, väntat på ett tåg som inte kom för att sedan vara hemma i Stockholm vid två-tiden på natten. Vi sov totalt tre timmar innan vi åkte och mycket mer sömn blev det inte heller den helgen. Vi åkte från Stockholm till Madrid och tillbaka på mindre än trettio timmar med mellanlandningar i Prag och en inte alltför behaglig natt på flygplatsen i Madrid.

Konserten, Phillip Glass framförande av Leonard Cohens ”Book of Longing”, var underbar, en... ok, jag hatar när folk säger så, men det var en mäktig upplevelse.

En sak tyckte jag inte så mycket om. Det kanske bara är sådana dikter som har valts ut från Book of Longing, men jag tycker att Cohens texter har blivit väldigt mycket ”jag jag jag”. Jag hatar när jag själv hamnar i ”jag jag jag”-perioder och jag skäms litet när andra gör det. Det enda som fattas är dikten ”jag hatar Bob Dylan för att han finns”. Dessutom säger han det själv i inledningen: ”I’m back on Boogie Street”, han skulle aldrig göra det här om han inte var tvungen.

Och det återkommer:
”I wrote for love.
Then I wrote for money.
With someone like me
it’s the same thing.”

Men på tunnelbanan till flygplatsen fick jag gåshud medan jag tyst upprepade: I know she is coming. I know she will look. And that is the longing. And this is the book.

Konserten slutade vi 23-tiden och vi hade räknat med att vi behövde åka till flygplatsen redan klockan fyra nästa morgon så det kändes rätt meningslöst att boka ett hotellrum. Istället kunde vi turas om att sova på bänkarna på flygplatsen, tänkte vi, och kanske äta där, en så stor flygplats har ju alltid öppet. Tänkte vi.

Tack vare de goda förbindelserna var vi där redan kvart i tolv. Allt var stängt.
Vi kurade ihop oss mellan de vassa stålarmstöden på två de få sittplatser som fanns och försökte sova. En dryg timme senare hade jag druckit fyra koppar kaffeautomatespresso och Alva började se farlig ut. Det var femton grader varmt.

En del kanske minns inlägget där jag klagade över att omställningen till normaltid alltid infaller på en helg med resultatet att man så gott som aldrig får njuta av den där extra timmen. Tro mig den här natten på flygplatsen i Madrid fick jag verkligen njuta av den där timmen. Jag fick njuta av varje minut av den.

naturen

När jag kom ut i köket i morse satt det, återigen en spindel i kastrullen.
Jag skakade ut den genom fönstret och fyllde kastrullen med vatten.

Så gjorde jag i ordning en smörgås och ställde fatet på skärbrädan innanför det öppna fönstret, tog kastrullen från lågan och hällde vattnet i tekannan.

När jag vände mig mot fönstret igen satt där en mås, en stor helvetes trut och bara tittade på mig.
Vi blev stående så, jag med min kastrull och måsen med sin jättelika näbb, våra blickar möttes. Sedan tog han min smörgås och försvann.

Otroligt! Helt otroligt!

I skrivande stund ringer ”Jenny” från optimal telecom för att meddela att problemet är löst.

Jag: Hur då löst?

Jenny: Våra tekniker har varit ute hos dig och avhjälpt felet.

Jag: hur då?

Jenny: De har felsökt ledningen och den fungerar igen. Det vore bra om du hade möjlighet att testa om du få signal.

Jag: Ledningen är helt av och hänger i min hall, den kan inte fungera.

Jenny: Jaha, vad konstigt för de sa att den fungerade. Kan du testa om du får signal?

Jag: När jag gick hemifrån i morse var ledningen helt av, såvida de inte har brutit upp min dörr eller lagat ledningen genom brevlådan, så är den med största sannolikhet fortfarande av.

Jenny: Vad konstigt, för det STÅR här att de har lagat den.

Jag: De kanske har lagat den andra ledningen, den han slet loss igår när han försökte hitta min?

Nu ska de först ta reda på vad det är för ledning de har lagat, sedan ska de försöka att hitta min och därefter ska de höra av sig om när de kan komma och (förhoppningsvis) laga den.

gamla hus

Säkerhetsdörren har kommit, den är på plats nu.

Tyvärr kände sig snickaren tvungen att slita loss min telefonledning, bara för att flytta litet på den.
Den gick av.

Det hände precis då han konstaterat att taket i trappuppgången var så pass lågt (på grund av den märkliga ”plattformen” i vindstrappan) att det var osäkert om dörren skulle gå att få in. Givetvis konstaterades detta efter att han bänt loss karmarna och det såg ett tag ut som om jag skulle få ett så kallat provisorium.

Jag har inte någon som helst aning om vad detta skulle vara, men jag såg framför mig en spånskiva, ett galler eller ett pärldraperi. Eller... egentligen var det inte det första jag tänkte på.

Nej, när han sa provisorium kom jag, av någon outgrundlig anledning att tänka på en provisorisk tandprotes. Jag skrattade litet, mest åt den märkliga associationen, och han tittade på mig som om det var honom jag hade skrattat åt.

Så var skadan gjord och den gick inte att reparera.

Det var då han skulle flytta på ledningen. Och den gick av.

Jag ringde till mitt telefonbolag och förklarade vad som hade hänt och mindre än en halvtimme senare kom det en reparatör. Jag blev givetvis jätteförvånad över att det gick så snabbt, men det visade sig snart att han inte alls var där för att laga eländet. Nej, han skulle bara felsöka(!) för att se om det verkligen var något fel på ledningen (den var som sagt helt av) och om de behövde komma in i lägenheten för att fixa felet.

Efter att jag hade ringt och förklarat att min telefonledning var helt av, verkligen helt av och att det är en gammal blyomsluten ledning som jag inte kan skarva själv så skickar de ut en tekniker för att felsöka den. Jag kunde inte ens få honom att titta på ledningshelvetet som då hängde i min hall.

Först när han var klar och hade avlagt rapport kunde jag ringa och boka en tid för reparation, förklarade han. Så det gjorde jag. Två veckor skulle det ta, berättade tanten i växeln. Efter en hel del tjatande visade det sig dock att om jag bara kunde tänka mig att betala sjuhundra kronor i ”utryckningsavgift” så kunde de faktiskt komma redan samma dag.

Det är inte jag som ska betala, muttrade jag, och hon skulle genast se om de kanske, enligt henne mot all förmodan, hade någon ledig tekniker i mitt område.

Vi lade på och tre minuter senare ringer det på dörren. Utanför står felsökarmannen som nu faktiskt kan tänka sig att titta in i hallen. Han konstaterar omedelbart att det är en gammal blyomsluten ledning som måste dras om och han öppnar ett litet, runt lock utanför min dörr. Bakom locket sitter två telefonledningar, den ena går åt grannens håll den andra åt mitt. Han knipsar min ledning och börjar dra i den, men den sitter rätt hårt fast så han tar i och rycker.

Det är då det visar sig att den inte är min utan att den ledningen han har klippt av går upp på vinden och över till nästa trappuppgång.