onsdag, maj 25, 2005

maybe he’s as scared as me

I början av vintern, då det snöade så mycket, satt jag en sen kväll i mitt fönster. Jag funderade på hur ekonomin skulle gå ihop, hur alla poäng skulle klaras av och hur i helvete jag skulle få granris att sitta ihop i en hållbar krans större än en meter.
Att hitta fint granris var inte heller det lättaste och jag tittade längtansfullt på de stora granarna i skogen intill och på deras snötyngda toppar. Och just då, när vinden tog i, var det som om den närmaste granen skälvde till och sekunden senare såg jag hur toppen bröts av och föll mot marken.

En liten del av ett problem var löst. Jag sprang genast ut och hämtade grantoppen, de är mycket tyngre än man tror och jag fick släpa den uppför trapporna. Sedan lämpade jag över den i badkaret. När det var gjort, när alla tentakler var under kontroll och jag skulle ringa till R och meddela att jag fortfarande var vid liv, då fick jag syn på den, en liten, liten spindel satt eller, snarare låg, ihoprullad som en liten boll på golvet, Jag är ganska säker på att det inte fanns någon spindel där tidigare, jag hade inte sett någon i alla fall och den här var mycket speciell, den såg ut som en liten krabba.

Utseendet och det att den var såpass ”trött” gör att jag är helt säker på att den följde med granruskan in, jag funderade på att bära ut den igen, men jag visste inte om jag kunde lämna den var som helst. Nu började den kvickna till så jag bestämde mig för att det nog var bäst om den fick stanna även om jag var tveksam till dess chanser att överleva. Jag flyttade ut den i hallen och lade den nära väggen så att ingen skulle trampa på den,. men en kort stund senare var den tillbaka i det ljusa, varma badrummet. Den satte sig i taket, i hörnet närmast dörren och där dyker den fortfarande upp med jämna mellanrum.

När anticimexmannen var här försvann den, ganska länge och jag trodde helt säkert att den var död, alla andra kryp dog ju, men någon månad senare satt den där igen. Ja, ja, ja, det kan vara en annan, men jag har aldrig tidigare sett sådana där inomhus. Dessutom blev jag litet fäst vid den och jag valde att tro att det var den.

Men den växer så snabbt, den blir större och mörkare i färgen för varje gång jag ser den, den brukar lämna sina ömsade skinn (skal?) i badrumstaket och det allra första skinnet har jag sparat på den lilla hyllan i hallen (äckligt?). Så, i morse var den där igen, i hörnet närmast dörren och nu har den blivit obehaglig, riktigt obehagligt stor (ca 2 cm, jag vet att jag är fånig). Jag funderar nästan på att låta den flytta.

måndag, maj 23, 2005

Jag har pluggat för mycket

Försiktigt lägger jag ifrån mig boken och lutar mig ut över avgrunden, den är svindlande och djup, längst nere i mörkret skymtar något glittrande och rött, lysande i botten av påsen. Ett gelehallon. Det sista.