Det är klart att det alltid finns undantag och man kan leta förmildrande omständigheter till dess att man inte längre kan kritisera någonting. Men rent allmänt; ett barn som gråter för att han eller hon inte får något godis från automaten på tunnelbanans plattform ska inget godis ha!

Jag försökte plugga (panikläsa ikapp) på tunnelbanan och var redan på riktigt dåligt humör när en mamma med pojke i fyraårsåldern kliver på i Alvik. Ungen skrek och grät och det visade sig snart att det var för att de inte hade stannat vid godisautomaten. Mamman gjorde sitt bästa för att lugna ner honom, Hon förklarade att hon inte hade några kontanter, kronor på sig och att det var så mycket dyrare i automaterna, att det var billigare i affären, men att de ändå kunde stanna vid automaten på vägen hem. Hon lockade med ahlgrens bilar och med söta björnar, ingenting hjälpte. Plötsligt dämpades gråten och pojken snyftade fram att han ville ha en glass. "Blir det bra då?", undrade mamman.
Jodå, om han fick en glass blev det bra igen.

När allt hade lugnat ner sig suckade mamman och sa något om att det var ett gissel att dessa automater överhuvudtaget fanns eftersom man inte kunde gå förbi dem utan att det "blev gråt".

Det där sista var riktat mot mig och jag svarade att om jag kunde gå förbi en godisautomat utan börja gråta så kunde min son också göra det och att jag såg det som min skyldighet att lära honom att man inte dör för att man inte omedelbart får det man för stunden känner för. Hon blev skitarg och det förstår jag (det finns bara en sak som är värre än att någon läxar upp en och det är när de dessutom har rätt), hon sa att jag minsann inte visste hur det var och att jag inte skulle tycka att jag var så jävla perfekt.
Jag log och sa att ibland får man helt enkelt offra sig och göra svåra saker för sitt barns skull. Då var vi vid Hötorget och jag gick av. Hon vinkade glatt med långfingret när tåget åkte förbi.