politibilen

Ibland inträffar saker med en sådan osannolikt bra läglighet att jag undrar om det inte sitter någon däruppe och skrattar åt mig i alla fall. Det kan vara små saker, som när min pappa i ett av sina plötsliga damp-anfall råkade kasta in en av L:s leksaker bakom det enorma, fastbultade torkskåpet i tvättstugan och vi, efter ett antal misslyckade räddningsförsök, konstaterade att vi behövde någon slags krok, gärna en kraftig fiskekrok, för att få fram den. Så vi gav upp och tog en promenad. Nere vi sjön satte vi oss på en bänk och plockade fram våra medhavda bullar, L lekte vid vattnet. Plötsligt skrek han till, ett glädjetjut, han hade hittat en krok. På ett näckrosblad en och en halv meter ut i vattnet låg en rejäl metkrok, perfekt för att fiska upp leksaken.

Innan grannen dog visste jag inte mycket om politibilen. Att folk dog i hemmet var ju lika självklart för mig då som nu och att de ibland blev liggande visste jag ju också. Men jag hade liksom inte reflekterat över vem det var som hämtade dem eller vems uppgift det var att ta hand de riktigt äckliga dödsfallen, de som hade blivit liggande länge eller överkörda av ett tåg eller dumpade i en sjö. Det är politin som gör det, i samarbete med polisen.
I Stockholm är det i princip en enda bil som kör i polititjänst, en enda skåpbil, en mörkblå Volkswagen med vit takventil.

Att se den bilen när de hämtade grannen, det var nästan det mest avvikande i hela situationen, man har ju en bild av vad som händer om någon plötsligt dör. I den bilden passar män klädda i glansiga skyddsdräkter som skrapar upp ruttnande kvarlevor inte riktigt in och på något sätt kanaliserade jag hela chocken över grannens död till politibilen. Jag tycker fortfarande att den är jätteläskig.

Någon månad senare, efter att vi hade flyttat, satt min syster och jag hemma i mitt nya vardagsrum, flyttlådorna (de allra flesta) var uppackade och livet i den nya lägenheten hade hittat sina rutiner, vi hade ätit och nu satt vi med ett glas vin och pratade, om grannen och om politibilen. Under det samtalet kände jag att nu var jag redo att släppa det där med grannen, nu kunde jag vänja mig vid tanken på att det fanns en bil som körde runt och hämtade människor som hade dött, att det fanns folk som jobbade med att skrapa upp dem och köra iväg dem. Det var en stor lättnad.
Jag tog en klunk vin och sa till min syster att jag skulle gå ner efter tvätten.

Vår tvättstuga ligger ett par hus bort och eftersom jag hade städat tidigare den kvällen och ställt in mina skor i garderoben tog jag min systers skor när jag gick ut. Det var en underbar sensommarkväll i slutet av augusti, himlen var sådär vackert mörk och blå och luften var behagligt sval. Jag hade min ipod med mig och lyssnade på temat till Twin Peaks, för första gången på länge kändes allt riktigt bra.

Då fick jag syn på bilen.
På trottoaren framför mig stod en mörkblå Volkswagen med vit takventil. Först stod jag bara stilla och tittade på den, jag kunde inte ta blicken ifrån den, sedan började jag långsamt, långsamt att gå runt den, jag tänkte att det säkert fanns massor av sådana bilar och att just den där inte nödvändigtvis var politibilen. När jag kom runt till framrutan såg jag att det satt en lapp på insidan, med ett polismärke och texten: POLITI.

Jag tog ett steg tillbaka, men sedan blev jag stående, jag visste inte vad jag skulle göra. Det slog mig hur orimligt det var att den stod där. Skulle jag ha en sådan otur att två grannar, inom loppet av två månader, på två olika adresser, dog och blev hämtade av politibilen? Precis efter att vi hade pratat om den och precis då jag var på väg till tvättstugan, ensam, sent på kvällen. Fullständigt orimligt. Jag blev litet rädd när jag tänkte på det och jag ringde till min syster och bad henne komma ner. Hon vägrade först (trodde säkert att jag vill ha hjälp med tvätten), men när jag förklarade att politibilen stod framför mig, på trottoaren och att jag ville att hon skulle komma ner för att se efter om hon också kunde se den, då kom hon– trots att hon inte kunde hitta några skor.
Hon kunde se den, som väl var, och hon sa till mig med lugn och stadig röst, att nu går vi och hämtar tvätten. Vi gick ner i tvättstugan och samlade ihop tvätten, lugnt och metodiskt, sedan sa hon att nu går vi upp igen.

Bilen stod kvar när vi kom ut. Vi sa ingenting, men vi såg på varandra, och så gick vi, rakt fram förbi bilen. Precis då vi hade passerat den såg jag att ett fönster öppnades i huset bredvid och att en ung kvinna lyfte upp sitt barn. Jag tänkte genast att hon måste tro att det är en polisbil (pga skylten i framrutan) och att jag måste varna henne. Jag vände mig om och skulle precis gå tillbaka då porten öppnades av en man i diskret svart uniform. Jag vände igen och tänkte att nu går jag bara rakt fram, helt lugnt bara rakt fram och jag ser mig inte om. Det hade kunnat gå om det inte hade varit för att min syster, som fram till nu hade varit lugnet självt, plötsligt skrek och började springa, barfota längs gatan. Paniken grep mig och jag sprang också, med den rena tvätten i en säck på ryggen. Halvvägs till porten vände jag mig om, en enda kort sekund och jag såg två mycket förvånade politimän som tittade efter oss.