Flugor, det finns väl knappast någon, förutom en och annan mer eller mindre störd entomolog, som tycker om dem.
Efter att grannen i Blackeberg hade dött var det ett par stycken som irrade sig upp genom rören och ut genom min köksventil. Det var så outsägligt vidrigt, på gränsen till traumatiserande hemskt, att min syn på flugor (och grannar) för alltid har ändrats.

I förrgår, när jag stod i köket och skulle koka upp vatten till yllemakaronerna, såg jag i ögonvrån hur något stort och svart liksom glidflög ut i hallen och landade på golvet.
Fläskänger! Tänkte jag och rev åt mig en tuss hushållspapper.
Nu låter ju det äckligt nog, men fläskängrar är vanligt förekommande i äldre hus, de bosätter sig i ventilationsrör och trossbotten, och det är i det närmaste oundvikligt att en och annan ger sig till känna. Bara man ser till att de inte får något att äta och dödar alla man ser så brukar man slippa "ha" dem.
Hade det varit en fläskänger så hade jag plockat upp den med pappret och spolat ner den i toaletten, men nu var det inte det.
När jag kom ut i hallen satt det en alldeles äkta spyfluga på garderobsdörren och stirrade på mig.
Jag drog efter andan, pulsen ökade och jag kände paniken komma rusande. För att hålla den tillbaka tänkte jag att en spyfluga gör ingen död granne, medan jag långsamt, mycket långsamt sträckte mig efter en tidning som jag rullade ihop. Och så slog jag till. Blixtsnabbt.
Flugan landade på golvet, på rygg, fortfarande vid liv och jag slog en gång till. Nu fanns det ingenting som kunde hålla paniken borta och jag missade. Flugkräket studsade ut i köket och när vände mig om flög det upp i ansiktet på mig. Jag slog till den i luften och så var den borta, försvunnen, jag letade överallt, men jag kunde inte hitta den. Jag gjorde mitt bästa för att intala mig att jag hade träffat så bra att den låg död bakom någon dörr eller att den hade studsat in under spisen och att jag i vart fall aldrig skulle behöva se den igen. Men på något plan visste jag att den satt någonstans och bidade sin tid.

När jag hade lugnat ner mig kontrollerade jag ventilerna i lägenheten, myggnäten satt kvar, och jag lyckades resonera mig fram till att det var en övervintrare som i jakten på en sovplats hade lyckats klämma sig in under myggnätet i fönstret som stått öppet hela dagen. Flugor är mästare på sådant, finns det minsta glipa så hittar de den. Så måste det ju vara, en övervintande fluga som med all sannolikhet hade kläckts i skogen och som bara ville sova. Jag lagade mat och lyckades faktiskt äta, det gick bra, lite obehagligt var det, men jag kunde leva med att det låg en död fluga köket.

Framåt midnatt gick jag ut i badrummet för att borsta tänderna, jag hade glömt att köpa tandkräm och efter en stunds klämmande och pressande gav jag upp, jag vände mig mot skåpet ovanför toaletten och sträckte mig efter saxen som låg på nedersta hyllan. Upp flög flugsaten, rakt mot ansiktet på mig. Jag viftade och slog och den här gången skrek jag till, slängde igen dörren och så stod jag där i hallen. Kallsvettig.
Nu visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Flugan var instängd i badrummet och jag satt darrande av fasa på en pall i hallen. När jag hade samlat mig en stund gläntade jag på dörren. I badrumsskåpets spegel kunde jag se att flugan satt på väggen ovanför den andra spegeln, den över handfatet. Långsamt och mycket försiktigt smög jag in och hämtade radarflaskan som stod på badrumsskåpet. Jag backade ut och stängde dörren.
Sedan tog jag ett djupt andetag och gläntade återigen på dörren. Flugan satt kvar, orörlig. Jag höjde handen med flaskan och sprayade rakt mot flugan. Den störtdök, vek in sina framben och störtdök, rakt ner mellan spegelskivan och väggen, där jag aldrig någonsin kommer åt att ta bort den. Den surrade till, högt och genomträngande, om och om igen. Jag stängde dörren, men kunde fortfarande höra dess återkommande surranden från badrummet. efter tio minuter upphörde det och jag gick la mig.

Nästa morgon låg jag kvar i sängen medan Ludwig gick ut i badrummet. Plötsligt hör jag honom ropa: "Mamma! Alarm! Fluga i badrummet!".
Ludwig har inga problem med flugor, men han hade ju hört att jag stökade och slog ute i köket kvällen innan och han hade frågat vad det var. "Bara en fluga", svarade jag då.
Nu tänkte jag att den i sin dödskamp hade kravlat sig fram från bakom spegeln och att han hade hittat liket, men så hör jag ungen säga: "Ska du inte slå ihjäl den?".
"Vadå!? Lever den!", halvt skrek jag och rusade ut i badrummet. Den hade fått en så pass rejäl dusch radar kvällen innan att den hade varit världen segaste jävla insekt om den hade överlevt. Jag var helt övertygade om den skulle ha muterat och att jag skulle hitta ett monster därute. Det, eller att det hade kommit in en till, trots att alla fönster var stängda. Fasa!
Men när jag kom ut i badrummet var den försvunnen. Ludwig hävdade bestämt att den var där, någonstans och plötsligt skrek han: "Där är den!".
Upp ur en blomkruka steg långsamt och med irrande flygstil, den allra yttepyttigaste lilla blomfluga jag någonsin sett, knappt värd att kalla fluga.