Om sanningen ska fram sover jag fortfarande med lampan tänd.

Jag har gjort det sedan grannen dog.
Den första, och också sista natten i den lägenheten hade jag alla lampor tända och låg vänd ut mot rummet med Ludwig bakom min rygg. Jag låg vaken och lyssnade till minsta ljud.

Alla hade flytt, det var bara vi och grannen under oss kvar.
Han hade krockat med en älg veckan innan och gick runt med båda armarna i gips, från axlarna och nedåt. Ibland hörde jag hur han slog i med gipset och skrek till av smärta.

Någon gång under natten behövde jag gå upp och kissa, jag drog mig för det i det längsta, egentligen ville jag inte lämna sängen, inte sätta ned fötterna på golvet. Jag kunde föreställa mig hur jag gjorde det och hur grannens iskalla, döda händer grep om benen på mig.
Till slut var jag tvungen att gå upp. Jag satte försiktigt ned fötterna och sedan smög jag ut i hallen. Lampan i badrummet var släckt, den enda i hela lägenheten. Jag tog ett djupt andetag, sträckte handen in till vänster i badrummet, utan att själv gå in, och slog på strömbrytaren. En iskall, blå blixt. POFF. Lampan hade gått.
Jag kissade så snabbt jag kunde, i mörkret, med dörren öppen.
Sedan sprang jag tillbaka till sovrummet och la mig igen. Jag vet inte när jag somnade, men jag väcktes av solen som letade sig in under rullgardinen och ljudet av en gräsklippare ute på gården.