de där juristerna

Det slog mig idag, när jag åt lunch med en uråldrig gammal professor, att jag numera egentligen tillhör en grupp där man anses som excentrisk om man tar två steg i taget uppför trapporna.

Han pratade om sitt sommarställe och berättade att han tycker mycket om att arbeta i skogen och jag berättade litet om vårt hus och om R och ormbettet. Jag sa, smått ironiskt, att han lyckades bli biten av en huggorm.

Min lärare reagerade omedelbart.
– Jaha? ser du det som något positivt? Eller menade du råkade?

Jag hade god lust att fråga hur han stavade till ironi, men istället sa jag bara att det var ironiskt menat.