Ok, man ska inte ropa hej förrän man har burit soppåsen över parketten.
Men jag pratade med en granne i tvättstugan. Hon hade varit på det där informationsmötet som jag missade, det om den stundande upprustningen.

Jag har oroat mig en del över hur  mycket de ska förändra. När vi flyttade in fick jag höra att man kunde välja om man ville ha matrummet kvar eller om man ville ha ett större kök, men W bor också i ett stockholmshemhus och hade valt att ha matrummet kvar när de renoverade hans lägenhet. Senare visade det sig att "matrummet kvar", enligt Stockholmshem,  var detsamma som ingång genom matrummet och en fånig köks-ö med överskåp som delade av rummet.

Det kan fungera i ett riktigt stort kök, men i ett på dryga nio kvadratmeter är det inte helt lyckat. 

En förutsättning för att Luddet och jag ska kunna bo tillsammans på 35 kvadrat är att allt har sin bestämda plats och att han har ett eget rum där han kan ha sina leksaker. Utan matrummet skulle vi, hemska tanke, dela på ett rum. Och det rummet är ju inte heller överdrivet stort.

Jag har alltså oroat mig och jag har till och med gått så långt som till att börja undersöka möjligheterna att få husen kulturminnesmärkta. Och vet vet ni vad?
De är redan kulturminnesmärkta!

Det betyder att de inte får byta ut mina originaldetaljer, matrummet blir kvar och köksluckorna ska omsorgsfullt slipas och målas innan de hängs tillbaka på sina snart 70 -åriga gångjärn.
Den inbyggda hatthyllan i hallen blir kvar. Och alla de underbara krokarna, till och med de på väggen nedanför.

Det enda som byts ut helt är diskbänk och spis, badrummet kommer att kaklas om och vi får ett badkar.
Ett badkar!


Marmorbänken i köket blir kvar!

(godisskålen på bilden har ingenting med saken att göra, bortse från den)