i väntan på elementreparatören

Det verkar som om björktrastarna flyttar snart. De har samlats i den stora lönnen på innergården. Jag har alltid trott att de var strykfåglar, men de här verkar vara på väg och när jag tänker på det så brukar man väl inte se björktrastar på vintern?

Min pappa är rolig. Vi var hemma hos honom och hämtade saker till skolans loppis. Han var jätteglad, både över att få hjälpa till och över att ha lyckats rädda de saker vi tog med oss därifrån, men jag blev ändå förvånad när han drog fram ett violinfodral ur bråten och frågade om det gick att sälja.
Violinerna och allt som har med dem att göra är heligt för honom.
Mycket riktigt, när allt var packat fick han kalla fötter och sa att han nog förresten, vid närmare eftertanke, helt säkert hade en fiol däruppe som låg utan fodral. Jo, så var det bestämt.
Så fick vi packa om allting.

Det finns saker som han vet att jag kommer att vilja slänga eller skicka till Myrorna och när vi städar hos honom brukar han blixtsnabbt plocka undan de sakerna medan han muttrar, halvhögt: "Den där går dit och den går dit". Som om de var otroligt viktiga och alla hade sin plats. Han gör det för att jag ska vara tvungen att avbryta för att kunna invända.
Att hålla efter hans lägenhet är ett sisyfosarbete. Allt måste gås igenom och han har alltid fyllt på med något nytt, ovanpå det gamla. Jag vet inte hur många gånger jag har gått igenom samma lådor med samma skräp, som egentligen kunde kastas rakt av, utan minutiös sortering.

När han ser att jag är på väg att ifrågasätta hans behov av, exempelvis, en sjunde sliten dunjacka som kommer att packas ned i en flyttkartong och för evigt försvinna i röran, då skyndar han sig att säga att han minsann vet precis var just den platsar, någon som verkligen behöver den. Har anlag för den, brukar han säga.