Hur i helvet kunde jag inbilla mig att jag skulle klara det här?
Skit också!
Nej förresten; fitta fitta FITTA!
Nej, det är inte jag som har skrivit i boken, den hör inte ens till det jag läser, men känslan är densamma.
onsdag, augusti 13, 2008
måndag, augusti 11, 2008
panträtt som porträtt
En av mina absoluta favoriter bland skolböcker är Panträtt i fast egendom av Ulf Jenssen.
Dels, och framförallt, för att den skriven på ett lättbegripligt sätt och utan de tillsynes intvingade "svåra" ord och pleonasmer (ni hör ju själva hur det låter, har man skrivit en lärobok i panträtt i fast egendom behöver man liksom inte bevisa att man är störd) som brukar användas i av författare till sådana här böcker.
Men också för att det är en bild på framsidan.
En riktigt bild!
Min mamma blev mycket förtjust när hon såg den, eftersom hon trodde att det var konstbok och att panträtt var något slags konstnärligt motiv. Hon uttryckte viss besvikelse när hon insåg att jag inte alls hade givit upp juridiken till förmån för konststudier.
Jag tycker om när läroboksförfattaren lägger in egna reflektioner i texten, som när en författare (jag tror att det var Ekelöf) avslutar sin genomgång av en skittråkig processrättslig lösning med:
"Det är i och för sig vackert så."
I panträtt finner man den underbara, smått sarkastiska kommentaren på sidan 20, angående propositionen till jordabalken (1970:20) som blivit så omfattande att den fått delas upp i A-del och en B-del:
"Indelningen gör det relativt enkelt att söka i texten, när man väl har kommit på att registret finns i slutet av del A."
Den som hade boken före mig hade helt uppenbart inte förstått meningen med överstrykningspennor och... ja, en tumregel för mitt exemplar är att det som är understruket inte är värt att läsa. Jag tycker om det också på något sätt.
När man så har tagit sig en bit in i panträtten kommer man till det som brukar anses som det allra svåraste, nämligen gemensamma inteckningar. Enligt jordabalken ska fastigheter med gemensamma inteckningar svara för eventuella pantsättningar enligt vissa tämligen krångliga regler om andelar och åtaganden. Rätt så krångligt med andra ord.
På sidan 151, i det avsnitt som behandlar diskrepans i pantsättningen av en gemensam inteckning, har någon brutit ihop fullständigt:
Jag brukar låtsas att det inte kan vara samma person som den som har färglagt boken.
Dels, och framförallt, för att den skriven på ett lättbegripligt sätt och utan de tillsynes intvingade "svåra" ord och pleonasmer (ni hör ju själva hur det låter, har man skrivit en lärobok i panträtt i fast egendom behöver man liksom inte bevisa att man är störd) som brukar användas i av författare till sådana här böcker.
Men också för att det är en bild på framsidan.
En riktigt bild!
Min mamma blev mycket förtjust när hon såg den, eftersom hon trodde att det var konstbok och att panträtt var något slags konstnärligt motiv. Hon uttryckte viss besvikelse när hon insåg att jag inte alls hade givit upp juridiken till förmån för konststudier.
Jag tycker om när läroboksförfattaren lägger in egna reflektioner i texten, som när en författare (jag tror att det var Ekelöf) avslutar sin genomgång av en skittråkig processrättslig lösning med:
"Det är i och för sig vackert så."
I panträtt finner man den underbara, smått sarkastiska kommentaren på sidan 20, angående propositionen till jordabalken (1970:20) som blivit så omfattande att den fått delas upp i A-del och en B-del:
"Indelningen gör det relativt enkelt att söka i texten, när man väl har kommit på att registret finns i slutet av del A."
Den som hade boken före mig hade helt uppenbart inte förstått meningen med överstrykningspennor och... ja, en tumregel för mitt exemplar är att det som är understruket inte är värt att läsa. Jag tycker om det också på något sätt.
När man så har tagit sig en bit in i panträtten kommer man till det som brukar anses som det allra svåraste, nämligen gemensamma inteckningar. Enligt jordabalken ska fastigheter med gemensamma inteckningar svara för eventuella pantsättningar enligt vissa tämligen krångliga regler om andelar och åtaganden. Rätt så krångligt med andra ord.
På sidan 151, i det avsnitt som behandlar diskrepans i pantsättningen av en gemensam inteckning, har någon brutit ihop fullständigt:
Jag brukar låtsas att det inte kan vara samma person som den som har färglagt boken.
söndag, augusti 10, 2008
skräpinlägg
"Skräppostrobotarna i Blogger har registrerat att din blogg påminner om en skräppostblogg."
Jaha, tack för det.
Idag insåg jag precis hur dum man ser ut när man "springer" i en sådan där sak, särskilt när det är flera som springer bredvid varandra. Ett gäng studsande rumpor av olika fulhetsgrad.
Jag frågade vad maskinen heter och svaret blev, något tvekande: "Adaptive movement treadmill".
– "Men, på svenska?"
– "Eh, treadmill?"
– "Ok..."
– "Eller nej, elliptical trainer heter det."
Jaha, tack för det.
Idag insåg jag precis hur dum man ser ut när man "springer" i en sådan där sak, särskilt när det är flera som springer bredvid varandra. Ett gäng studsande rumpor av olika fulhetsgrad.
Jag frågade vad maskinen heter och svaret blev, något tvekande: "Adaptive movement treadmill".
– "Men, på svenska?"
– "Eh, treadmill?"
– "Ok..."
– "Eller nej, elliptical trainer heter det."
söndagar
Tanken var att jag vid det här laget skulle springa eller snarare sprattla i en sådan där fånig kombinerad spring/klättersak. Den där nyare sorten är faktiskt väldigt bra, så nära man kan komma att springa på riktigt, men man slipper belastningen på knäna och mina knän är ju som de är.
Planen var att vi skulle vara på plats kl 10, när barnpassningen öppnade och att jag bara skulle
En annan fördel med de där maskinerna (jag vore tacksam om någon kunde upplysa mig om vad de heter) är att det inte gör så mycket om skosnöret går upp medan man springer.
Igår var alla klättermaskiner upptagna och jag tänkte att det kanske inte gör så mycket om jag springer på löpbandet en gång, min knän skulle nog tåla det. Jag hade inte sprungit mer än fem-sex minuter när skosnöret gick upp och jag klev på det. Jag föll handlöst, intrasslad i mina egna ben och hade det inte varit för att jag hade fått upp lite fart så hade jag säkert slagit ansiktet i instrumentpanelen. Nu landade jag istället på mage på bandet, jag tappade andan, men det gjorde inte så där fruktansvärt ont. Däremot samlades det omedelbart en massa sats-människor omkring mig, någon frågade om jag var ok och när det var konstaterat var det en som plockade upp mig! Jag kände mig som en underskattad tvååring som blir upplyft av en välmenande förälder.
De övriga tränande stirrade på mig medan de fortsatte att springa. Kan man stirra på någon som har ramlat av bandet utan att tappa farten så springer man inte tillräckligt snabbt.
fredag, augusti 08, 2008
onsdag, augusti 06, 2008
fantastiskt
Enligt wikipedia ÄR jag kreti och pleti.
Idag har jag läst 250 sidor, det luktar lik i trappuppgången igen och min syster tror att det heter "trapputgången".
Hon var så säker att jag blev osäker och var tvungen att slå upp det. Jag hade rätt.
Idag har jag läst 250 sidor, det luktar lik i trappuppgången igen och min syster tror att det heter "trapputgången".
Hon var så säker att jag blev osäker och var tvungen att slå upp det. Jag hade rätt.
måndag, augusti 04, 2008
Idag har jag köpt en ny överstrykningspenna på Akademibokhandeln.
Jag valde en varm rosa-orange färg, inte så skrikig som den rosa och inte så (tro det eller ej) kall som den orangea. Hur lyckas man få fram en kall orange färg?
–"Har du jämnt så tar jag det", sa killen i kassan.
Jag hade lust att svara att vid mitt stadium av pankhet så har man bara jämnt, men jag var rätt säker på att jag skulle råka säga förruttnelse istället för pankhet.
Jag valde en varm rosa-orange färg, inte så skrikig som den rosa och inte så (tro det eller ej) kall som den orangea. Hur lyckas man få fram en kall orange färg?
–"Har du jämnt så tar jag det", sa killen i kassan.
Jag hade lust att svara att vid mitt stadium av pankhet så har man bara jämnt, men jag var rätt säker på att jag skulle råka säga förruttnelse istället för pankhet.
söndag, augusti 03, 2008
seriöst
Kan det bli sötare?
Det har inte luktat något mer trappuppgången sedan i fredags. Det var nog bara någon som hade slängt något osedvanligt äckligt i soporna (veckogamla räkskal och avföring).
Förresten fick jag i fredags veta att jag eventuellt kommer att få chansen att göra otroligt spännande och intressant som dessutom så gott som garanterat leder till ett otroligt spännande och intressant jobb. Ett riktigt jobb! Med lön, lunch och arbetskamrater...
Enda haken är att jag måste läsa in 25 hp (enligt det gamla systemet, 37,5 enligt det nya). På tre veckor.
Det blir svårt, men inte omöjligt.
Hittills har jag inte gjort någonting.
lördag, augusti 02, 2008
Det är en sak som inte stämmer med liklukten i trappuppgången.
Jag tänkte inte på det igår, jag var alldeles för upptagen med att packa det nödvändigaste och fly hemifrån i panik, men jag har sett eller hört samtliga grannar någon gång under de senaste dagarna. I vanliga fall ser jag dem aldrig.
Grannen bredvid mig är ofta bortrest, gärna ett par månader åt gången, men henne pratade jag med i onsdags morse, om fuktmätningarna i källaren och ombildningen.
Lägenheten under hennes används som övernattningslägenhet av en småskum man i medelåldern. Han bor där ett par nätter varannan månad, men i tisdags mötte jag honom på väg till tvättstugan.
Under den småskumme mannen bor en inte fullt så skum man som jobbar natt. Han går hemifrån innan vi har vaknat och lägger sig innan vi har kommit hem. Honom ser vi bara när han är ledig och det var han i torsdags.
Bredvid honom, alltså på bottenvåningen två trappor under mig, bor en ung tjej i andra hand. Hon skäller alltid på sin stackars pojkvän och brukar ge stockholmshem-entrémattan en omgång när den ligger i vägen. Om jag inte minns fel hörde jag henne när vi gick ut i torsdags och jag vet att entrémattan låg på sin plats. Jag är säker på det eftersom det förvånade mig litet att den hade fått vara i fred så länge. När vi kom hem igår låg mattan ihopknölad vid källardörren en halvtrappa ned.
Ovanför henne, direkt under mig bor en gammal, smått dement kvinna med två hundar. Hon har ett hus i Kisa där hon bor större delen av tiden, men när hon väl är hemma märks hon desto mer. Hundarna skäller så fort man går förbi dörren och varje morgon steker hon fläsk. Hela hennes lägenhet är så inpyrd av stekos och otvättad hund att man måste vänta en stund innan man går ut i trappuppgången när hon har haft dörren öppen.
Jag hörde henne låsa dörren i onsdags kväll och eftersom vi varken har hört hundarna eller känt någon fläsklukt sedan dess så antar jag att hon har åkt igen.
Så antingen förvarar någon ett lik hemma, eller så har båda hundarna dött och tanten slutat att äta. För om nu någon granne hade dött så skulle det vara han i övernattningslägenheten som hade haft... längst tid på sig att börja lukta.
Tre dagar är väl inte tillräckligt lång tid för att det ska börja lukta så illa att man inte kan vistas trappuppgången?
Jag tänkte inte på det igår, jag var alldeles för upptagen med att packa det nödvändigaste och fly hemifrån i panik, men jag har sett eller hört samtliga grannar någon gång under de senaste dagarna. I vanliga fall ser jag dem aldrig.
Grannen bredvid mig är ofta bortrest, gärna ett par månader åt gången, men henne pratade jag med i onsdags morse, om fuktmätningarna i källaren och ombildningen.
Lägenheten under hennes används som övernattningslägenhet av en småskum man i medelåldern. Han bor där ett par nätter varannan månad, men i tisdags mötte jag honom på väg till tvättstugan.
Under den småskumme mannen bor en inte fullt så skum man som jobbar natt. Han går hemifrån innan vi har vaknat och lägger sig innan vi har kommit hem. Honom ser vi bara när han är ledig och det var han i torsdags.
Bredvid honom, alltså på bottenvåningen två trappor under mig, bor en ung tjej i andra hand. Hon skäller alltid på sin stackars pojkvän och brukar ge stockholmshem-entrémattan en omgång när den ligger i vägen. Om jag inte minns fel hörde jag henne när vi gick ut i torsdags och jag vet att entrémattan låg på sin plats. Jag är säker på det eftersom det förvånade mig litet att den hade fått vara i fred så länge. När vi kom hem igår låg mattan ihopknölad vid källardörren en halvtrappa ned.
Ovanför henne, direkt under mig bor en gammal, smått dement kvinna med två hundar. Hon har ett hus i Kisa där hon bor större delen av tiden, men när hon väl är hemma märks hon desto mer. Hundarna skäller så fort man går förbi dörren och varje morgon steker hon fläsk. Hela hennes lägenhet är så inpyrd av stekos och otvättad hund att man måste vänta en stund innan man går ut i trappuppgången när hon har haft dörren öppen.
Jag hörde henne låsa dörren i onsdags kväll och eftersom vi varken har hört hundarna eller känt någon fläsklukt sedan dess så antar jag att hon har åkt igen.
Så antingen förvarar någon ett lik hemma, eller så har båda hundarna dött och tanten slutat att äta. För om nu någon granne hade dött så skulle det vara han i övernattningslägenheten som hade haft... längst tid på sig att börja lukta.
Tre dagar är väl inte tillräckligt lång tid för att det ska börja lukta så illa att man inte kan vistas trappuppgången?
fredag, augusti 01, 2008
helvete!
Det första Ludden sa när vi kom hem var: "Det luktar som i trappuppgången i Blackeberg".
Och precis så luktade det.
Nu har jag tejpat myggnät för ventilerna och meddelat R att vi är på väg.
Och precis så luktade det.
Nu har jag tejpat myggnät för ventilerna och meddelat R att vi är på väg.
onsdag, juli 30, 2008
den plankande kontrollanten
SL:s kontrollgrupp börjar som vanligt dagen vid Thorildsplan, där en av mina spärrvakter för ovanlighetens skull har blivit placerad.
De tre första kontrollanterna drar sina kort och hälsar diskret, som seden bjuder, med en lätt nickning mot spärrvakten. Den fjärde kontrollanten knäpper med fingrarna, gruffar något ohörbart och pekar på grinden.
Spärrvakt: ”Ursäkta?”
Kontrollant: ”Öppna!”
Spärrvakt: ”Har du kort?”
De ser på varandra i iskall tystnad. Kontrollanten bara gapar.
Kontrollant: ”VA?! Släpp in mig för fan!”
Spärrvakt: ”Ingen åker på uniform, det borde väl du veta.”
Kontrollanten går en bit bort, men kommer snabbt tillbaka, han har fortfarande inte passerat spärrlinjen och hans kollegor har lämnat honom.
Kontrollant: ”Nu får du fan öppna grinden och släppa in mig!”
Spärrvakt: ”Det vet du att jag inte får, det är mot reglerna. Dessutom är du oförskämd.”
Kontrollant: ”Jag ska anmäla dig!”
Spärrvakten bara tittar på honom.
Kontrollant: ”Vad har du för anställningsnummer?”
Spärrvakt: ”Vi vet båda att du inte behöver mitt anställningsnummer. HAR du inget kort?”
Kontrollanten PLANKAR in och försvinner morrande upp mot plattformen.
De tre första kontrollanterna drar sina kort och hälsar diskret, som seden bjuder, med en lätt nickning mot spärrvakten. Den fjärde kontrollanten knäpper med fingrarna, gruffar något ohörbart och pekar på grinden.
Spärrvakt: ”Ursäkta?”
Kontrollant: ”Öppna!”
Spärrvakt: ”Har du kort?”
De ser på varandra i iskall tystnad. Kontrollanten bara gapar.
Kontrollant: ”VA?! Släpp in mig för fan!”
Spärrvakt: ”Ingen åker på uniform, det borde väl du veta.”
Kontrollanten går en bit bort, men kommer snabbt tillbaka, han har fortfarande inte passerat spärrlinjen och hans kollegor har lämnat honom.
Kontrollant: ”Nu får du fan öppna grinden och släppa in mig!”
Spärrvakt: ”Det vet du att jag inte får, det är mot reglerna. Dessutom är du oförskämd.”
Kontrollant: ”Jag ska anmäla dig!”
Spärrvakten bara tittar på honom.
Kontrollant: ”Vad har du för anställningsnummer?”
Spärrvakt: ”Vi vet båda att du inte behöver mitt anställningsnummer. HAR du inget kort?”
Kontrollanten PLANKAR in och försvinner morrande upp mot plattformen.
tisdag, juli 29, 2008
söndag, juli 27, 2008
must is less
Plötsligt har jag nintendospelet upptryckt precis under näsan (det avstånd som barn verkar tro är optimalt läsavstånd).
-"Kan du läsa det här för mig?"
Det står, på engelska, att man ska göra någonting som jag inte förstår (jag är rätt säker på att det inte är ett riktigt ord) för att någonting som jag vet inte är ett ord ska leda till att något annat, som verkar vara någon slags variant av ett faktiskt existerande ord, ska uppnås.
Så jag läser det som det står och han säger: "Jaha! Ja, men då fattar jag." Och fortsätter att spela.
-"Kan du läsa det här för mig?"
Det står, på engelska, att man ska göra någonting som jag inte förstår (jag är rätt säker på att det inte är ett riktigt ord) för att någonting som jag vet inte är ett ord ska leda till att något annat, som verkar vara någon slags variant av ett faktiskt existerande ord, ska uppnås.
Så jag läser det som det står och han säger: "Jaha! Ja, men då fattar jag." Och fortsätter att spela.
fredag, juli 25, 2008
kattannons
"Bast
Goddess of joy and the rising sun. The Sanctuaries own very special egyptian temple cat / turtoise shell kitten are looking for new temple homes with gardens. If you are a cat lover - these love-cats will love you and you will love them. Fed with only organic cat food and fresh fish these royal cats are ready for kings and queens to host them. Expand your kingdom with the spirit of joyful sensuality and playful meditation. The healing sound vibration of their purr transforms all negativity and creates a sanctuary in your home."
onsdag, juli 23, 2008
tisdag, juli 22, 2008
Det hade inträffat en olycka vid station Thorildsplan och redan på långt håll såg vi polis- och brandbilar.
De stod parkerade vid sidan av vägen så vi hade stationen till vänster och bilarna till höger när vi åkte förbi, så jag gjorde mitt bästa för bara titta rakt fram.
Då var den bara där, precis framför oss, politibilen. De saktade ner och svängde upp på trottoaren vid nedgången, precis framför brandbilarna.
Det kändes som att återse en gammal bekant, på samma sätt som när man inser att man ännu en gång befinner sig i en återkommande mardröm.
Jag fortfarande är lika fånigt rädd för den.
Visst, det ÄR både äckligt och skrämmande, men så rädd att man bara vill skrika och springa därifrån vet jag inte om man får bli.
Jag försökte att tänka på föraren som nog gärna hade velat skrika och springa därifrån, helst redan vid stationen innan om det hade gått, och vars liv på bråkdelen av en sekund kanske hade fått ett före och ett efter.
Likt förbaskat känns det som om det absolut största hotet i min vardag är en mörkblå VW transport med vit takventil.
De stod parkerade vid sidan av vägen så vi hade stationen till vänster och bilarna till höger när vi åkte förbi, så jag gjorde mitt bästa för bara titta rakt fram.
Då var den bara där, precis framför oss, politibilen. De saktade ner och svängde upp på trottoaren vid nedgången, precis framför brandbilarna.
Det kändes som att återse en gammal bekant, på samma sätt som när man inser att man ännu en gång befinner sig i en återkommande mardröm.
Jag fortfarande är lika fånigt rädd för den.
Visst, det ÄR både äckligt och skrämmande, men så rädd att man bara vill skrika och springa därifrån vet jag inte om man får bli.
Jag försökte att tänka på föraren som nog gärna hade velat skrika och springa därifrån, helst redan vid stationen innan om det hade gått, och vars liv på bråkdelen av en sekund kanske hade fått ett före och ett efter.
Likt förbaskat känns det som om det absolut största hotet i min vardag är en mörkblå VW transport med vit takventil.
måndag, juli 21, 2008
studentsommar
Det är rätt illa när man inte vågar följa med till Myrorna för att man vet att man kommer att hitta något som man inte har råd med.
torsdag, juli 17, 2008
I’ll wear my leather mask for you
Tycker ni inte att duvorna har något ovanligt tomt i blicken?
Det kanske är årstiden, det finns gott om mat, vårens ungar har vuxit till sig, de har hamnat i något slags vakuum mellan första och andra kullen.
Allt är lugnt.
Det enda som stör är hundar och osnutna ungar. Och den, vem det nu är, som skjuter av några stycken varannan söndagsmorgon.
Jag drabbades av cohen-abstinens.
Jättefånigt egentligen, men det kändes som när man har kommer hem efter att ha varit utomlands och först efter några dagar inser att man är i Sverige igen.
Konserten var riktigt bra. Den var inte mäktig (ja, jag hatar när folk säger så) som Philip Glass-spelningen, men den var underbar, på ett mer försiktigt, litet smygande, kanske kärleksfullt sätt.
Jag sa någon gång innan att jag skulle gå, mest för att det var sista chansen att se Cohen på riktigt och jag utgick ifrån att han skulle verka trött. Men han gav inget trött intryck, inget hest läspande eller otydligt sludder, och det märktes knappt att det här är någonting han måste göra.
Det var litet osmakligt, med skämten i början, i kön utanför och då Cohen dröjde, om att han skulle ha ”trillat av pinn” precis före konserten, för det var ju precis det alla tänkte, det och att det här är sista gången. Det var inte så mycket skämten i sig som var obehagliga, utan mer det osäkra sätt som de lades fram på. Trevande först, som för att känna av stämningen, och sedan, då man fått bekräftat att det var ok, överdrivet tydliga som för att visa att man tillhörde gruppen.
Annars börjar det bli något av en vana, mer eller mindre långa resor på kort tid. Den här gången åkte vi hemifrån halv sex och var framme i Helsingborg vid tolvtiden. Riktigt varför vi gick upp så okristligt tidigt vet jag inte, jag minns inte vem av oss som bokade biljetterna, men parken öppnade först framåt kvällen så dagen fördrevs på stan. S anslöt under eftermiddagen och förgyllde tillvaron med synnerligen icke pk-kommentarer om omgivningen.
Efter konserten åkte vi tillbaka till Stockholm med S, som körde hela sträckan med knappt en halvtimmes paus. Jag vet inte hur lång tid det tog, men vi var framme i gryningen, mindre än ett dygn efter att vi hade åkt.
Och som vanligt kändes det som om tiden hade stått stilla.
Det kanske är årstiden, det finns gott om mat, vårens ungar har vuxit till sig, de har hamnat i något slags vakuum mellan första och andra kullen.
Allt är lugnt.
Det enda som stör är hundar och osnutna ungar. Och den, vem det nu är, som skjuter av några stycken varannan söndagsmorgon.
Jag drabbades av cohen-abstinens.
Jättefånigt egentligen, men det kändes som när man har kommer hem efter att ha varit utomlands och först efter några dagar inser att man är i Sverige igen.
Konserten var riktigt bra. Den var inte mäktig (ja, jag hatar när folk säger så) som Philip Glass-spelningen, men den var underbar, på ett mer försiktigt, litet smygande, kanske kärleksfullt sätt.
Jag sa någon gång innan att jag skulle gå, mest för att det var sista chansen att se Cohen på riktigt och jag utgick ifrån att han skulle verka trött. Men han gav inget trött intryck, inget hest läspande eller otydligt sludder, och det märktes knappt att det här är någonting han måste göra.
Det var litet osmakligt, med skämten i början, i kön utanför och då Cohen dröjde, om att han skulle ha ”trillat av pinn” precis före konserten, för det var ju precis det alla tänkte, det och att det här är sista gången. Det var inte så mycket skämten i sig som var obehagliga, utan mer det osäkra sätt som de lades fram på. Trevande först, som för att känna av stämningen, och sedan, då man fått bekräftat att det var ok, överdrivet tydliga som för att visa att man tillhörde gruppen.
Annars börjar det bli något av en vana, mer eller mindre långa resor på kort tid. Den här gången åkte vi hemifrån halv sex och var framme i Helsingborg vid tolvtiden. Riktigt varför vi gick upp så okristligt tidigt vet jag inte, jag minns inte vem av oss som bokade biljetterna, men parken öppnade först framåt kvällen så dagen fördrevs på stan. S anslöt under eftermiddagen och förgyllde tillvaron med synnerligen icke pk-kommentarer om omgivningen.
Efter konserten åkte vi tillbaka till Stockholm med S, som körde hela sträckan med knappt en halvtimmes paus. Jag vet inte hur lång tid det tog, men vi var framme i gryningen, mindre än ett dygn efter att vi hade åkt.
Och som vanligt kändes det som om tiden hade stått stilla.
fredag, juni 20, 2008
lördag, juni 07, 2008
dassproblem
Precis när jag hade satt mig upptäckte jag en gigantisk geting som surrade mot fönstret. Först tänkte jag låta den vara, men i samma ögonblick verkade det som om den hade upptäckt mig, den upphörde med studsandet och närmade sig stegvis, surrande som en kolibri i luften.
Jag kastade mig ut, i ren panik och slängde igen dörren efter mig. Sedan galopperade jag upp till huset och hämtade radarn.
När jag kom tillbaka till dasset, dörren var givetvis stängd, var getingen borta. Spårlöst försvunnen.
Försiktigt och med sprayen i högsta hugg såg jag mig omkring, jag hörde en tjock humla surra och jag hörde mitt hjärta slå, men ingen geting.
Då gjorde jag den ohyggliga upptäckten; locket låg inte på.
Jag kastade mig ut, i ren panik och slängde igen dörren efter mig. Sedan galopperade jag upp till huset och hämtade radarn.
När jag kom tillbaka till dasset, dörren var givetvis stängd, var getingen borta. Spårlöst försvunnen.
Försiktigt och med sprayen i högsta hugg såg jag mig omkring, jag hörde en tjock humla surra och jag hörde mitt hjärta slå, men ingen geting.
Då gjorde jag den ohyggliga upptäckten; locket låg inte på.
lördag, maj 31, 2008
veckans trafikant
En kvinna i nedre medelåldern (som vanligt) kommer fram till R och får sin biljett stämplad.
Vilket tåg tar jag till stan, undrar hon, och R svarar att hon kan ta vilket som helst på höger sida.
Med det menade han att hon, när hon kom upp på plattformen, kunde ta vilket tåg som helst som kom åkande på höger sida. Men hon såg litet förvirrad ut, tittade på R och vände sig om ett halvt varv, så att hon nu stod med ryggen mot trappan upp till plattformen, och så lyfte hon sin vänstra hand.
-Så jag kan ta alla tåg på den här sidan?
R svarade litet tveksamt att, ja det kunde hon.
-Men, hon viftade litet med handen, det här är ju vänster!
R svarade att om hon bara vände sig ett halvt varv och lyfte sin högerhand så kunde hon ta alla tåg på den sidan.
Hon vände sig återigen mot trapporna och viftade nu, mycket långsamt, med båda händerna.
Så blev hon stående en stund.
-Det finns skyltar därup...
-Nej, vet du vad! Jag frågar däruppe istället.
Så försvann hon, leende, uppför trapporna. På den vänstra sidan.
Vilket tåg tar jag till stan, undrar hon, och R svarar att hon kan ta vilket som helst på höger sida.
Med det menade han att hon, när hon kom upp på plattformen, kunde ta vilket tåg som helst som kom åkande på höger sida. Men hon såg litet förvirrad ut, tittade på R och vände sig om ett halvt varv, så att hon nu stod med ryggen mot trappan upp till plattformen, och så lyfte hon sin vänstra hand.
-Så jag kan ta alla tåg på den här sidan?
R svarade litet tveksamt att, ja det kunde hon.
-Men, hon viftade litet med handen, det här är ju vänster!
R svarade att om hon bara vände sig ett halvt varv och lyfte sin högerhand så kunde hon ta alla tåg på den sidan.
Hon vände sig återigen mot trapporna och viftade nu, mycket långsamt, med båda händerna.
Så blev hon stående en stund.
-Det finns skyltar därup...
-Nej, vet du vad! Jag frågar däruppe istället.
Så försvann hon, leende, uppför trapporna. På den vänstra sidan.
måndag, maj 12, 2008
kompetensutveckling
Connex, eller Veolia som företaget numera heter, anordnar med jämna mellanrum kurser för de anställda.
Det skulle visst vara fråga om någon form av utbildning, men eftersom de allra flesta, åtminstone av de äldre spärrvakterna, är långt mer utbildade än de som håller i kurserna så handlar det givetvis om att hålla närmare koll på personalen.
Den senaste kursen handlade det om att bemöta kunder (läs: hantera trafikanter/får).
Efter de obligatoriska rollspelen var det dags för en övning som gick ut på att omformulera olika meningar.
Spärrvakt 1 fick i uppdrag att omformulera meningen: ”Ta tåget till Hjulsta och gå av vid Sumpan”.
Han sa: ”Ta tåget mot Hjulsta och gå av vid Sundbyberg”.
Jag utgår ifrån att de flesta av er förstår precis hur han tänkte och, kanske, till och med, skulle säga samma sak själva?
Men nej, det var fel!
Det är mycket viktigt att man som spärrvakt ser till att trafikanten inte känner sig dum som frågar.
Det rätta ”svaret” var (det är sant): ”Det är många som undrar. Du ska ta blå linjen i riktning mot Hjulsta och gå av vid Sundbyberg”.
Spärrvakt 2 fick sedan omformulera meningen: ”Köp Stockholmskortet, då går du in gratis på Grönan”
Han sa: ”Ett bra tips är att köpa Stockholmskortet, och då går du in gratis på Gröna Lund också”.
Det var givetvis fel, fel, FEL, trafikanten kan ju känna sig korkad!
Rätt svar var: ”Det är inte lätt att veta vilket kort man ska välja, det mest förmånliga för Dig vore nog Stockholmskortet, då får du fritt inträde på Gröna Lund också”.
Visst låter det naturligt?
Så stod då spärrvakt 3 på tur. Han skulle få omformulera meningen: ”Tåget kommer snart”.
Han tog ett djupt andetag och så sa han: ”Det är inte lätt att veta, och vi är många som undrar när tåget ska komma”.
Efter det var det svårt att hålla ”undervisningen” på en seriös nivå.
Det skulle visst vara fråga om någon form av utbildning, men eftersom de allra flesta, åtminstone av de äldre spärrvakterna, är långt mer utbildade än de som håller i kurserna så handlar det givetvis om att hålla närmare koll på personalen.
Den senaste kursen handlade det om att bemöta kunder (läs: hantera trafikanter/får).
Efter de obligatoriska rollspelen var det dags för en övning som gick ut på att omformulera olika meningar.
Spärrvakt 1 fick i uppdrag att omformulera meningen: ”Ta tåget till Hjulsta och gå av vid Sumpan”.
Han sa: ”Ta tåget mot Hjulsta och gå av vid Sundbyberg”.
Jag utgår ifrån att de flesta av er förstår precis hur han tänkte och, kanske, till och med, skulle säga samma sak själva?
Men nej, det var fel!
Det är mycket viktigt att man som spärrvakt ser till att trafikanten inte känner sig dum som frågar.
Det rätta ”svaret” var (det är sant): ”Det är många som undrar. Du ska ta blå linjen i riktning mot Hjulsta och gå av vid Sundbyberg”.
Spärrvakt 2 fick sedan omformulera meningen: ”Köp Stockholmskortet, då går du in gratis på Grönan”
Han sa: ”Ett bra tips är att köpa Stockholmskortet, och då går du in gratis på Gröna Lund också”.
Det var givetvis fel, fel, FEL, trafikanten kan ju känna sig korkad!
Rätt svar var: ”Det är inte lätt att veta vilket kort man ska välja, det mest förmånliga för Dig vore nog Stockholmskortet, då får du fritt inträde på Gröna Lund också”.
Visst låter det naturligt?
Så stod då spärrvakt 3 på tur. Han skulle få omformulera meningen: ”Tåget kommer snart”.
Han tog ett djupt andetag och så sa han: ”Det är inte lätt att veta, och vi är många som undrar när tåget ska komma”.
Efter det var det svårt att hålla ”undervisningen” på en seriös nivå.
lördag, april 12, 2008
spärrsorken
Icke namngiven spärrvakt kommer till T-banestation Råcksta tidigt en morgon.
I spärren hittar hon en litet, litet djur, troligen en vattensork.
Då hon är svårt allergisk mot allt sådant (och troligen i behov av lite uppmärksamhet) ringer hon omedelbart till PLE (förkortning för personalledningen...tror jag) och meddelar att hon inte under några som helst omständigheter kan tänka sig att jobba under sådana förhållanden.
Till svar får hon endast att de ”ska se om vi eventuellt kanske kan skicka någon som kan...” så hon ringer till facket, som ringer till PLE, som genast skickar en avlösare, Gamal, en stor och något bufflig man från Palestina.
Några timmar senare (efter skiftbyte på PLE) ringer en personalledare till Gamal och frågar om han har sett sorken.
-Sorken?
-Ja, en sork...
-Vad är en sork?
-Som en liten mus, ungefär.
-Jaha, råttan! Den trampade jag på.
Till saken hör att en annan spärrvakt, en kurdisk man, också han stor och bufflig fast mer till sitt sätt, hade börjat mata sorken, han brukade klappa den och ha den i sitt knä.
När han fick veta vad som hade hänt sökte han upp Gamal och kallade honom, bland annat för mördare.
Enligt mer eller mindre tillförlitliga vittnen skall han ha skrikit: ”Du har torterat min mus!!”.
Det där sista tror jag inte på, det hade varit för bra.
I spärren hittar hon en litet, litet djur, troligen en vattensork.
Då hon är svårt allergisk mot allt sådant (och troligen i behov av lite uppmärksamhet) ringer hon omedelbart till PLE (förkortning för personalledningen...tror jag) och meddelar att hon inte under några som helst omständigheter kan tänka sig att jobba under sådana förhållanden.
Till svar får hon endast att de ”ska se om vi eventuellt kanske kan skicka någon som kan...” så hon ringer till facket, som ringer till PLE, som genast skickar en avlösare, Gamal, en stor och något bufflig man från Palestina.
Några timmar senare (efter skiftbyte på PLE) ringer en personalledare till Gamal och frågar om han har sett sorken.
-Sorken?
-Ja, en sork...
-Vad är en sork?
-Som en liten mus, ungefär.
-Jaha, råttan! Den trampade jag på.
Till saken hör att en annan spärrvakt, en kurdisk man, också han stor och bufflig fast mer till sitt sätt, hade börjat mata sorken, han brukade klappa den och ha den i sitt knä.
När han fick veta vad som hade hänt sökte han upp Gamal och kallade honom, bland annat för mördare.
Enligt mer eller mindre tillförlitliga vittnen skall han ha skrikit: ”Du har torterat min mus!!”.
Det där sista tror jag inte på, det hade varit för bra.
onsdag, mars 05, 2008
stockholmshemsyndromet
Har du inte själv alla papper så blir allting väldigt jobbigt, och räkna aldrig med att få tag i någon som har någon som helst aning om vad du pratar om.
tisdag, mars 04, 2008
torsdag, januari 17, 2008
trafikanter
R fick en underbar trafikant härom dagen, den var en tjej i 15-18-års åldern med blont sådant där uppfluffat hår som alla femtonåringar har just nu, ett lite plastigt utseende och sådana där skor som ser ut som att de egentligen skulle ha en klack, men att bäraren fastnat med den någonstans och fått gnaga av den för att komma loss.
Det var vid sjutiden på morgonen som hon kom fram till spärren och frågade efter en nagelsalong. Det finns en precis mittemot spärren, mellan pressbyrån och matvarubutiken, nära det lilla fiket och R pekade åt det hållet och frågade om det var den.
Tjejen vände sig om och blev stående, ett bra tag. Efter en stund lutade sig R närmare luckan och sade: ”Ser du den inte?” Och tjejen svarade: ”Jooo, det gör jag, men... den säljer ju mackor...”
– ”Nej, inte fiket! Rakt framför dig, litet till höger, där kanske”
Tjejen vände sig mot nagelsalongen och tittade på den, sedan vände hon sig mot R och sade: ”Nej, det kan inte vara den” och R undrade varför. ”För att den är stängd” blev svaret.
Det var vid sjutiden på morgonen som hon kom fram till spärren och frågade efter en nagelsalong. Det finns en precis mittemot spärren, mellan pressbyrån och matvarubutiken, nära det lilla fiket och R pekade åt det hållet och frågade om det var den.
Tjejen vände sig om och blev stående, ett bra tag. Efter en stund lutade sig R närmare luckan och sade: ”Ser du den inte?” Och tjejen svarade: ”Jooo, det gör jag, men... den säljer ju mackor...”
– ”Nej, inte fiket! Rakt framför dig, litet till höger, där kanske”
Tjejen vände sig mot nagelsalongen och tittade på den, sedan vände hon sig mot R och sade: ”Nej, det kan inte vara den” och R undrade varför. ”För att den är stängd” blev svaret.
lördag, januari 05, 2008
affirmation
Enda sättet att misslyckas är att ge upp eller få panik.
Det artar sig.
Jag kom ihåg csn-blanketten, tandkrämen och glödlamporna. Nu lyser det i badrummet igen.
Tyvärr visade sig det nyinköpta toalettpappret vara hushållspapper. Retligt eftersom jag faktiskt funderade på att köpa det fåniga lambipappret som det var extrapris på bara för att det var extrapris på det innan jag bestämde mig för att det fick bli det miljövänliga pappret istället.
Hade jag köpt fåniga lambipappret så hade det nu funnits sex normala rullar riktigt toalettpapper istället för två stora hushållsrullar.
Och bara en sådan sak som att jag nu görs smärtsamt medveten om att jag har ägnat tid åt funderingar kring toalettpapper... det gör ju inte saken bättre.
Det artar sig.
Jag kom ihåg csn-blanketten, tandkrämen och glödlamporna. Nu lyser det i badrummet igen.
Tyvärr visade sig det nyinköpta toalettpappret vara hushållspapper. Retligt eftersom jag faktiskt funderade på att köpa det fåniga lambipappret som det var extrapris på bara för att det var extrapris på det innan jag bestämde mig för att det fick bli det miljövänliga pappret istället.
Hade jag köpt fåniga lambipappret så hade det nu funnits sex normala rullar riktigt toalettpapper istället för två stora hushållsrullar.
Och bara en sådan sak som att jag nu görs smärtsamt medveten om att jag har ägnat tid åt funderingar kring toalettpapper... det gör ju inte saken bättre.
tisdag, oktober 30, 2007
old jews on the prairie
Hon är verkligen underbar.
Vi stod i kön till säkerhetskontrollen och skrattade åt alla illa informerade resenärer (läs: idioter) som hetsdrack så mycket de orkade ur sina festisflaskor som de snart skulle tvingas att slänga.
Jag vände mig mot min syster och frågade om hon trodde att det verkligen var till någon nytta, det här att man ska packa sina vätskor i endecilitersförpackningar. Och, om det nu var det, om någon hade tänkt på att man faktiskt kunde gå ihop flera personer och, väl ombord blanda sina medhavda halvdecilitrar i en större behållare.
Hon tittade litet irriterat på mig, sedan sade hon: ”Vadå? Så att de får en hel liter schampo eller?”
Till hennes försvar måste jag säga att hon hade skrivit en tenta i Linköping mindre än tolv timmar tidigare, väntat på ett tåg som inte kom för att sedan vara hemma i Stockholm vid två-tiden på natten. Vi sov totalt tre timmar innan vi åkte och mycket mer sömn blev det inte heller den helgen. Vi åkte från Stockholm till Madrid och tillbaka på mindre än trettio timmar med mellanlandningar i Prag och en inte alltför behaglig natt på flygplatsen i Madrid.
Konserten, Phillip Glass framförande av Leonard Cohens ”Book of Longing”, var underbar, en... ok, jag hatar när folk säger så, men det var en mäktig upplevelse.
En sak tyckte jag inte så mycket om. Det kanske bara är sådana dikter som har valts ut från Book of Longing, men jag tycker att Cohens texter har blivit väldigt mycket ”jag jag jag”. Jag hatar när jag själv hamnar i ”jag jag jag”-perioder och jag skäms litet när andra gör det. Det enda som fattas är dikten ”jag hatar Bob Dylan för att han finns”. Dessutom säger han det själv i inledningen: ”I’m back on Boogie Street”, han skulle aldrig göra det här om han inte var tvungen.
Och det återkommer:
”I wrote for love.
Then I wrote for money.
With someone like me
it’s the same thing.”
Men på tunnelbanan till flygplatsen fick jag gåshud medan jag tyst upprepade: I know she is coming. I know she will look. And that is the longing. And this is the book.
Konserten slutade vi 23-tiden och vi hade räknat med att vi behövde åka till flygplatsen redan klockan fyra nästa morgon så det kändes rätt meningslöst att boka ett hotellrum. Istället kunde vi turas om att sova på bänkarna på flygplatsen, tänkte vi, och kanske äta där, en så stor flygplats har ju alltid öppet. Tänkte vi.
Tack vare de goda förbindelserna var vi där redan kvart i tolv. Allt var stängt.
Vi kurade ihop oss mellan de vassa stålarmstöden på två de få sittplatser som fanns och försökte sova. En dryg timme senare hade jag druckit fyra koppar kaffeautomatespresso och Alva började se farlig ut. Det var femton grader varmt.
En del kanske minns inlägget där jag klagade över att omställningen till normaltid alltid infaller på en helg med resultatet att man så gott som aldrig får njuta av den där extra timmen. Tro mig den här natten på flygplatsen i Madrid fick jag verkligen njuta av den där timmen. Jag fick njuta av varje minut av den.
Vi stod i kön till säkerhetskontrollen och skrattade åt alla illa informerade resenärer (läs: idioter) som hetsdrack så mycket de orkade ur sina festisflaskor som de snart skulle tvingas att slänga.
Jag vände mig mot min syster och frågade om hon trodde att det verkligen var till någon nytta, det här att man ska packa sina vätskor i endecilitersförpackningar. Och, om det nu var det, om någon hade tänkt på att man faktiskt kunde gå ihop flera personer och, väl ombord blanda sina medhavda halvdecilitrar i en större behållare.
Hon tittade litet irriterat på mig, sedan sade hon: ”Vadå? Så att de får en hel liter schampo eller?”
Till hennes försvar måste jag säga att hon hade skrivit en tenta i Linköping mindre än tolv timmar tidigare, väntat på ett tåg som inte kom för att sedan vara hemma i Stockholm vid två-tiden på natten. Vi sov totalt tre timmar innan vi åkte och mycket mer sömn blev det inte heller den helgen. Vi åkte från Stockholm till Madrid och tillbaka på mindre än trettio timmar med mellanlandningar i Prag och en inte alltför behaglig natt på flygplatsen i Madrid.
Konserten, Phillip Glass framförande av Leonard Cohens ”Book of Longing”, var underbar, en... ok, jag hatar när folk säger så, men det var en mäktig upplevelse.
En sak tyckte jag inte så mycket om. Det kanske bara är sådana dikter som har valts ut från Book of Longing, men jag tycker att Cohens texter har blivit väldigt mycket ”jag jag jag”. Jag hatar när jag själv hamnar i ”jag jag jag”-perioder och jag skäms litet när andra gör det. Det enda som fattas är dikten ”jag hatar Bob Dylan för att han finns”. Dessutom säger han det själv i inledningen: ”I’m back on Boogie Street”, han skulle aldrig göra det här om han inte var tvungen.
Och det återkommer:
”I wrote for love.
Then I wrote for money.
With someone like me
it’s the same thing.”
Men på tunnelbanan till flygplatsen fick jag gåshud medan jag tyst upprepade: I know she is coming. I know she will look. And that is the longing. And this is the book.
Konserten slutade vi 23-tiden och vi hade räknat med att vi behövde åka till flygplatsen redan klockan fyra nästa morgon så det kändes rätt meningslöst att boka ett hotellrum. Istället kunde vi turas om att sova på bänkarna på flygplatsen, tänkte vi, och kanske äta där, en så stor flygplats har ju alltid öppet. Tänkte vi.
Tack vare de goda förbindelserna var vi där redan kvart i tolv. Allt var stängt.
Vi kurade ihop oss mellan de vassa stålarmstöden på två de få sittplatser som fanns och försökte sova. En dryg timme senare hade jag druckit fyra koppar kaffeautomatespresso och Alva började se farlig ut. Det var femton grader varmt.
En del kanske minns inlägget där jag klagade över att omställningen till normaltid alltid infaller på en helg med resultatet att man så gott som aldrig får njuta av den där extra timmen. Tro mig den här natten på flygplatsen i Madrid fick jag verkligen njuta av den där timmen. Jag fick njuta av varje minut av den.
torsdag, oktober 25, 2007
naturen
När jag kom ut i köket i morse satt det, återigen en spindel i kastrullen.
Jag skakade ut den genom fönstret och fyllde kastrullen med vatten.
Så gjorde jag i ordning en smörgås och ställde fatet på skärbrädan innanför det öppna fönstret, tog kastrullen från lågan och hällde vattnet i tekannan.
När jag vände mig mot fönstret igen satt där en mås, en stor helvetes trut och bara tittade på mig.
Vi blev stående så, jag med min kastrull och måsen med sin jättelika näbb, våra blickar möttes. Sedan tog han min smörgås och försvann.
Jag skakade ut den genom fönstret och fyllde kastrullen med vatten.
Så gjorde jag i ordning en smörgås och ställde fatet på skärbrädan innanför det öppna fönstret, tog kastrullen från lågan och hällde vattnet i tekannan.
När jag vände mig mot fönstret igen satt där en mås, en stor helvetes trut och bara tittade på mig.
Vi blev stående så, jag med min kastrull och måsen med sin jättelika näbb, våra blickar möttes. Sedan tog han min smörgås och försvann.
fredag, oktober 19, 2007
Otroligt! Helt otroligt!
I skrivande stund ringer ”Jenny” från optimal telecom för att meddela att problemet är löst.
Jag: Hur då löst?
Jenny: Våra tekniker har varit ute hos dig och avhjälpt felet.
Jag: hur då?
Jenny: De har felsökt ledningen och den fungerar igen. Det vore bra om du hade möjlighet att testa om du få signal.
Jag: Ledningen är helt av och hänger i min hall, den kan inte fungera.
Jenny: Jaha, vad konstigt för de sa att den fungerade. Kan du testa om du får signal?
Jag: När jag gick hemifrån i morse var ledningen helt av, såvida de inte har brutit upp min dörr eller lagat ledningen genom brevlådan, så är den med största sannolikhet fortfarande av.
Jenny: Vad konstigt, för det STÅR här att de har lagat den.
Jag: De kanske har lagat den andra ledningen, den han slet loss igår när han försökte hitta min?
Nu ska de först ta reda på vad det är för ledning de har lagat, sedan ska de försöka att hitta min och därefter ska de höra av sig om när de kan komma och (förhoppningsvis) laga den.
I skrivande stund ringer ”Jenny” från optimal telecom för att meddela att problemet är löst.
Jag: Hur då löst?
Jenny: Våra tekniker har varit ute hos dig och avhjälpt felet.
Jag: hur då?
Jenny: De har felsökt ledningen och den fungerar igen. Det vore bra om du hade möjlighet att testa om du få signal.
Jag: Ledningen är helt av och hänger i min hall, den kan inte fungera.
Jenny: Jaha, vad konstigt för de sa att den fungerade. Kan du testa om du får signal?
Jag: När jag gick hemifrån i morse var ledningen helt av, såvida de inte har brutit upp min dörr eller lagat ledningen genom brevlådan, så är den med största sannolikhet fortfarande av.
Jenny: Vad konstigt, för det STÅR här att de har lagat den.
Jag: De kanske har lagat den andra ledningen, den han slet loss igår när han försökte hitta min?
Nu ska de först ta reda på vad det är för ledning de har lagat, sedan ska de försöka att hitta min och därefter ska de höra av sig om när de kan komma och (förhoppningsvis) laga den.
gamla hus
Säkerhetsdörren har kommit, den är på plats nu.
Tyvärr kände sig snickaren tvungen att slita loss min telefonledning, bara för att flytta litet på den.
Den gick av.
Det hände precis då han konstaterat att taket i trappuppgången var så pass lågt (på grund av den märkliga ”plattformen” i vindstrappan) att det var osäkert om dörren skulle gå att få in. Givetvis konstaterades detta efter att han bänt loss karmarna och det såg ett tag ut som om jag skulle få ett så kallat provisorium.
Jag har inte någon som helst aning om vad detta skulle vara, men jag såg framför mig en spånskiva, ett galler eller ett pärldraperi. Eller... egentligen var det inte det första jag tänkte på.
Nej, när han sa provisorium kom jag, av någon outgrundlig anledning att tänka på en provisorisk tandprotes. Jag skrattade litet, mest åt den märkliga associationen, och han tittade på mig som om det var honom jag hade skrattat åt.
Så var skadan gjord och den gick inte att reparera.
Det var då han skulle flytta på ledningen. Och den gick av.
Jag ringde till mitt telefonbolag och förklarade vad som hade hänt och mindre än en halvtimme senare kom det en reparatör. Jag blev givetvis jätteförvånad över att det gick så snabbt, men det visade sig snart att han inte alls var där för att laga eländet. Nej, han skulle bara felsöka(!) för att se om det verkligen var något fel på ledningen (den var som sagt helt av) och om de behövde komma in i lägenheten för att fixa felet.
Efter att jag hade ringt och förklarat att min telefonledning var helt av, verkligen helt av och att det är en gammal blyomsluten ledning som jag inte kan skarva själv så skickar de ut en tekniker för att felsöka den. Jag kunde inte ens få honom att titta på ledningshelvetet som då hängde i min hall.
Först när han var klar och hade avlagt rapport kunde jag ringa och boka en tid för reparation, förklarade han. Så det gjorde jag. Två veckor skulle det ta, berättade tanten i växeln. Efter en hel del tjatande visade det sig dock att om jag bara kunde tänka mig att betala sjuhundra kronor i ”utryckningsavgift” så kunde de faktiskt komma redan samma dag.
Det är inte jag som ska betala, muttrade jag, och hon skulle genast se om de kanske, enligt henne mot all förmodan, hade någon ledig tekniker i mitt område.
Vi lade på och tre minuter senare ringer det på dörren. Utanför står felsökarmannen som nu faktiskt kan tänka sig att titta in i hallen. Han konstaterar omedelbart att det är en gammal blyomsluten ledning som måste dras om och han öppnar ett litet, runt lock utanför min dörr. Bakom locket sitter två telefonledningar, den ena går åt grannens håll den andra åt mitt. Han knipsar min ledning och börjar dra i den, men den sitter rätt hårt fast så han tar i och rycker.
Det är då det visar sig att den inte är min utan att den ledningen han har klippt av går upp på vinden och över till nästa trappuppgång.
Tyvärr kände sig snickaren tvungen att slita loss min telefonledning, bara för att flytta litet på den.
Den gick av.
Det hände precis då han konstaterat att taket i trappuppgången var så pass lågt (på grund av den märkliga ”plattformen” i vindstrappan) att det var osäkert om dörren skulle gå att få in. Givetvis konstaterades detta efter att han bänt loss karmarna och det såg ett tag ut som om jag skulle få ett så kallat provisorium.
Jag har inte någon som helst aning om vad detta skulle vara, men jag såg framför mig en spånskiva, ett galler eller ett pärldraperi. Eller... egentligen var det inte det första jag tänkte på.
Nej, när han sa provisorium kom jag, av någon outgrundlig anledning att tänka på en provisorisk tandprotes. Jag skrattade litet, mest åt den märkliga associationen, och han tittade på mig som om det var honom jag hade skrattat åt.
Så var skadan gjord och den gick inte att reparera.
Det var då han skulle flytta på ledningen. Och den gick av.
Jag ringde till mitt telefonbolag och förklarade vad som hade hänt och mindre än en halvtimme senare kom det en reparatör. Jag blev givetvis jätteförvånad över att det gick så snabbt, men det visade sig snart att han inte alls var där för att laga eländet. Nej, han skulle bara felsöka(!) för att se om det verkligen var något fel på ledningen (den var som sagt helt av) och om de behövde komma in i lägenheten för att fixa felet.
Efter att jag hade ringt och förklarat att min telefonledning var helt av, verkligen helt av och att det är en gammal blyomsluten ledning som jag inte kan skarva själv så skickar de ut en tekniker för att felsöka den. Jag kunde inte ens få honom att titta på ledningshelvetet som då hängde i min hall.
Först när han var klar och hade avlagt rapport kunde jag ringa och boka en tid för reparation, förklarade han. Så det gjorde jag. Två veckor skulle det ta, berättade tanten i växeln. Efter en hel del tjatande visade det sig dock att om jag bara kunde tänka mig att betala sjuhundra kronor i ”utryckningsavgift” så kunde de faktiskt komma redan samma dag.
Det är inte jag som ska betala, muttrade jag, och hon skulle genast se om de kanske, enligt henne mot all förmodan, hade någon ledig tekniker i mitt område.
Vi lade på och tre minuter senare ringer det på dörren. Utanför står felsökarmannen som nu faktiskt kan tänka sig att titta in i hallen. Han konstaterar omedelbart att det är en gammal blyomsluten ledning som måste dras om och han öppnar ett litet, runt lock utanför min dörr. Bakom locket sitter två telefonledningar, den ena går åt grannens håll den andra åt mitt. Han knipsar min ledning och börjar dra i den, men den sitter rätt hårt fast så han tar i och rycker.
Det är då det visar sig att den inte är min utan att den ledningen han har klippt av går upp på vinden och över till nästa trappuppgång.
torsdag, september 13, 2007
enhetligt
Vi ska få en ny säkerhetsdörr, man kan få det som tillval mot en smärre hyreshöjning, i det här fallet 70.-/mån.
(Det där med tillvalen är märkligt. Jag har, förutom dörren, beställt ett nytt kylskåp (kyl och frys på varandra), en av elektrolux senaste modeller. Det kostar 27.-/mån i tio år.
Alltså mindre än vad det skulle kosta om jag köpte det själv. Nu blir det ju givetvis inte mitt, men om jag skulle vilja ha ett jordat eluttag i köket så skulle det kosta 29.-/mån. För all framtid.)
Eftersom dörren beställdes i slutet av juni och leveranstiden sades vara ca tio veckor så ringde jag för att tjata litet.
Mannen jag pratade med svarade att den kom från leverantören den här veckan, men att den skulle till målaren först och att jag kunde räkna med att det skulle ta en vecka. Jag blev litet överaskad, eftersom vi fick en i färg avvikande dörr när vi bodde i Blackeberg, och jag sa det till honom.
Då svarade han att man målar dörrarna i de här gamla husen, för att det ska bli enhetligt.
–”Då hade du säkert en vanlig trädörr först, då går det bra med en mörkbrun, men nu skulle det se dumt ut när alla grannarna har pistage och gult”.
Så jag sa: ”Men, men mina grannar har INTE pistage och gult”
Då blev han helt tyst. Och sedan sa han : ”Är du säker?”
– ”Ja, vi har grått och ljust grågrönt.”
– ”Är du helt säker?”
Vem kan missa PISTAGE och GULT? Kombinationen pistage och gult! Nog för att jag har sett vidriga färgkombinationer, grannhuset har rosa och brandgult, men det här tar nog priset.
Han skulle ringa målerifirman på en gång och ringa upp mig sedan, men han har inte ringt än. Tänk om jag får en pistagedörr!
Fast jag skulle gärna ha velat se deras min, när de kom för att montera den pistagegröna hundrakilosdörren och upptäckte att de andra dörrarna var diskret grå.
(Det där med tillvalen är märkligt. Jag har, förutom dörren, beställt ett nytt kylskåp (kyl och frys på varandra), en av elektrolux senaste modeller. Det kostar 27.-/mån i tio år.
Alltså mindre än vad det skulle kosta om jag köpte det själv. Nu blir det ju givetvis inte mitt, men om jag skulle vilja ha ett jordat eluttag i köket så skulle det kosta 29.-/mån. För all framtid.)
Eftersom dörren beställdes i slutet av juni och leveranstiden sades vara ca tio veckor så ringde jag för att tjata litet.
Mannen jag pratade med svarade att den kom från leverantören den här veckan, men att den skulle till målaren först och att jag kunde räkna med att det skulle ta en vecka. Jag blev litet överaskad, eftersom vi fick en i färg avvikande dörr när vi bodde i Blackeberg, och jag sa det till honom.
Då svarade han att man målar dörrarna i de här gamla husen, för att det ska bli enhetligt.
–”Då hade du säkert en vanlig trädörr först, då går det bra med en mörkbrun, men nu skulle det se dumt ut när alla grannarna har pistage och gult”.
Så jag sa: ”Men, men mina grannar har INTE pistage och gult”
Då blev han helt tyst. Och sedan sa han : ”Är du säker?”
– ”Ja, vi har grått och ljust grågrönt.”
– ”Är du helt säker?”
Vem kan missa PISTAGE och GULT? Kombinationen pistage och gult! Nog för att jag har sett vidriga färgkombinationer, grannhuset har rosa och brandgult, men det här tar nog priset.
Han skulle ringa målerifirman på en gång och ringa upp mig sedan, men han har inte ringt än. Tänk om jag får en pistagedörr!
Fast jag skulle gärna ha velat se deras min, när de kom för att montera den pistagegröna hundrakilosdörren och upptäckte att de andra dörrarna var diskret grå.
torsdag, september 06, 2007
ordlek?
Understeg ersättningen för ersättningsbostaden ersättningen för ursprungsbostaden skall anskaffningsutgiften minskas med så stor del av kapitalvinsten för ursprungsbostaden som ersättningen för ersättningsbostaden utgjorde av ersättningen för ursprungsbostaden.
lördag, september 01, 2007
var är nålarna?
Jag behöver dem för att peta ut blyertsstiftet ur handflatan.
Jag undrar hur man tänker när man, i behov av krokar, slår i 32(!) stycken dyckert (dyckertar?) i garderobens trälister. Eller när man kopplar köksfläkten med nakna ledningar lindade kring kylskåpets stickkontakt. I ett ojordat uttag. Framförallt undrar jag hur man överlever.
Det blev ännu en tur till ikea igår, jag behövde ytterligar tre rullar knottrig hyllplanplast, rationell heter den, till skåpen och ett antal förvaringslådor till garderoberna.
Egentligen borde jag ha köpt något gardinliknande då klass 8b har full insyn till min säng, träpersienner kanske, skyla tror jag att de heter. Sedan vore sittbara kuddar bra att ha (gosa arsle?), men jag börjar ge upp upp hoppet om dem, alla ikea-kuddar är pösiga och lätta.
De perfekta kuddarna finns i den orientaliska affären på Scheelegatan, men de kostar 1500 .- och min budget har redan överskridits.
Jag undrar hur man tänker när man, i behov av krokar, slår i 32(!) stycken dyckert (dyckertar?) i garderobens trälister. Eller när man kopplar köksfläkten med nakna ledningar lindade kring kylskåpets stickkontakt. I ett ojordat uttag. Framförallt undrar jag hur man överlever.
Det blev ännu en tur till ikea igår, jag behövde ytterligar tre rullar knottrig hyllplanplast, rationell heter den, till skåpen och ett antal förvaringslådor till garderoberna.
Egentligen borde jag ha köpt något gardinliknande då klass 8b har full insyn till min säng, träpersienner kanske, skyla tror jag att de heter. Sedan vore sittbara kuddar bra att ha (gosa arsle?), men jag börjar ge upp upp hoppet om dem, alla ikea-kuddar är pösiga och lätta.
De perfekta kuddarna finns i den orientaliska affären på Scheelegatan, men de kostar 1500 .- och min budget har redan överskridits.
söndag, juli 29, 2007
torsdag, juli 26, 2007
hatar hatar hatar
Det luktar lik i trappuppgången.
Jag undrar om det är grannen med de brutna armarna som inte har kunnat ta ut sina sopor
eller om det är alkoholisten som har dött.
Vid närmare eftertanke har jag inte hört något bankande på ett bra tag nu, och grannen med armarna har ju fått hemtjänst. Tänk om alkoholisten ligger därinne och är död!
Jag hatar honom.
Jag undrar om det är grannen med de brutna armarna som inte har kunnat ta ut sina sopor
eller om det är alkoholisten som har dött.
Vid närmare eftertanke har jag inte hört något bankande på ett bra tag nu, och grannen med armarna har ju fått hemtjänst. Tänk om alkoholisten ligger därinne och är död!
Jag hatar honom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
