ytterligare en mormordröm

I drömmen befann vi oss plötsligt utanför min mormors hus.
Vi satt på kanten av ryggstödet på en bänk, med fötterna på bänken, min pappa och jag. Vi väntade på någon, jag tror att det var Asta, min mormors granne och vän. Med oss hade vi åtskilliga staplar av sådana där färgglada ikea-plastmuggar som min pappa är så förtjust i. Jag hällde upp coca-cola medan min pappa bröt en pistaschlängd i stora bitar. Luften var varm och det doftade från tallarna.

Så svängde en bil upp på gatan bakom oss, jag såg den i ögonvrån, en stor lådaktig skåpbil. Den var silverfärgad, inte silverlackerad, utan mer som om den var klädd i aluminium. Jag förstod direkt att det var politibilen.

Jag stod som förstenad och såg hur två unga män i skyddskläder steg ur bilen och öppnade bakdörrarna. Inne i bilen var det tomt, ett helt tomt, rektangulärt rum med golv i rostfritt stål. Väggarna täcktes av grafittimålningar, mycket vackra, och längst nere vid golvet satt en gummilist med hälsningar skriva med svart spritpenna.

Jag hörde min pappas röst bakom mig: ”Jag hatar politibilen”, sade han.
Då vände jag mig om och vi sprang, bort mot skogen och ner i en gångtunnel. Den tog aldrig slut.
De konformade lamporna satt i axelhöjd och lyste upp tunneln i ett grönt sken, i taket satt det stora sjok av asbest.

Vi sprang sida vid sida och bakom mig hörde jag min mormors röst, det var hennes röst, så verklig. Ett minne som jag har lagrat, men inte kan komma åt själv, annat än i personliga uttryck och kortare fraser. Det var HENNES röst.
Hon stapplade, släpade sig fram bakom oss, hon hade ont och hon svor. Hon förbannade mig, vräkte ur sig än det ena än det andra om hur hemsk och otäck jag var. Otäcka unge.

Så tog tunneln slut, vi klämde oss genom en halvöppen dörr och jag snavade uppför trappan utanför. Där lyste solen så starkt att jag inte kunde lyfta blicken, men ändå var det kallt. Vi stod båda två högst upp i trappan och jag hörde hur hon närmade sig dörren, jag såg att det rörde sig i mörkret innanför, snart var hon framme.

Jag ville fly, men min pappa höll mig kvar. ”Vänta”, hörde jag honom viska.

När hon kom ut genom dörröppningen förvandlades hon, bit för bit, till halvdecimeterstora kuber av grå sten. Det gick så snabbt att jag inte hann se henne. Jag såg förvandlingen, men jag såg aldrig hennes kropp. Stenarna lades på varandra, staplades och gav vika under vikten av nästa sten, de pulvriserades och det som fanns kvar var en hög av damm med några få intakta stenar ovanpå.

Jag väcktes av min egen röst när jag halvt skrek, halvt mumlade: ”Nej, du är död.”

Sekunden senare hörde jag grannen jämra sig svagt på andra sidan av väggen.