söndag, maj 03, 2009

nattens händelser

Halvvägs genom frukostlatten fick jag en plötslig minnesbild av att jag någon gång under natten hade hängt ut genom fönstret och firat ner en nyckelknippa och att min syster hade stått nedanför, iklädd en vit studentklänning. Ju mer jag tänkte på det desto säkrare blev jag på att det inte var någonting jag hade drömt och jag försökte febrilt komma på vad det var som hade hänt och hur det hade börjat, varför jag hade hängt i fönstret och vad som hade hänt sedan.

Så fick jag en minnesbild av att telefonen hade ringt och att jag hade stängt av ljudet och, medan jag höll den i handen, synat den och konstaterat att "sådär ser ju inte min telefon ut" för att sedan komma på att den fortfarande ringde. Allt gick mycket långsamt. Tiden, från det att jag funderat över vad det var för någonting jag höll i till dess att jag förstod att det var en telefon och lyckades svara, kändes som en evighet. Inte så mycket det att mina tankar var långsamma eller att händelseförloppet var utdraget, men det var som om jag hela tiden började om, som om varje påbörjad tanke eller handling, sekunden efter att den hade påbörjats, startade på nytt. Och på nytt. En ständigt pågående serie av identiska tankar och händelser som flätades in i varandra.

Så såg jag framför mig hur M drog en gigantisk väska på hjul längs vår gata medan min syster småsprang sådär fånigt som man gör i högklackade skor, fram emot vår port. Då började det klarna.

Jag hade hennes nycklar sedan jag matade katten och hon hade ringt, första gången vid 23-tiden, och frågat om hon kunde komma strax efter tolv och hämta dem. Jag hade just somnat och svarade vresigt att det kunde hon, men jag tänkte (fan) inte komma ner med dem. Det var lugnt, jag kunde kasta ut dem genom fönstret. Jag gick och lade mig igen och innan jag somnade hann jag tänka att jag aldrig skulle hinna somna om innan hon var här.

När telefonen sedan ringde var jag så borta att jag knappt förstod att det var en telefon, jag stapplade upp och letade rätt på en rulle knapptråd (det var därför symaskinen stod mitt på golvet i morse) och så började jag fira ner nyckelknippan. Då hörde jag ett litet tjut. Det var min syster som befann sig cirka tjugo meter från vår port, hon började springa och vifta och hojtade: "Vänta, jag måste se var de landar!". Jag minns att jag tyckte att det var otroligt fånigt, de satt ju i ett snöre. Det var då jag såg M.

Nycklarna landade säkert i min systers hand, jag hade aktat mig för att låta dem passera rakt framför grannens fönster, jag tror att det är en sådan sak man helst vill slippa. Frågan som återstår är; hade jag haft sinnesnärvaro nog att ta på mig en tröja?

4 kommentarer:

velvety sa...

Jag hade gympaskor och jeans^^

kreti och pleti sa...

Jag hittade en tröja vid fönstret, snäll säg att jag hade den på mig.

Maruschka sa...

Haha...Frågan är annars, undrar om du har någon granne som är lika flitig när det gäller att fotografera ut genom fönstret?

kreti och pleti sa...

M: De är nog vana vid det här laget, jag är rätt bra på att stänga fönstret utan att komma ihåg att skyla mig :P