I’ll wear my leather mask for you

Tycker ni inte att duvorna har något ovanligt tomt i blicken?

Det kanske är årstiden, det finns gott om mat, vårens ungar har vuxit till sig, de har hamnat i något slags vakuum mellan första och andra kullen.
Allt är lugnt.

Det enda som stör är hundar och osnutna ungar. Och den, vem det nu är, som skjuter av några stycken varannan söndagsmorgon.


Jag drabbades av cohen-abstinens.
Jättefånigt egentligen, men det kändes som när man har kommer hem efter att ha varit utomlands och först efter några dagar inser att man är i Sverige igen.

Konserten var riktigt bra. Den var inte mäktig (ja, jag hatar när folk säger så) som Philip Glass-spelningen, men den var underbar, på ett mer försiktigt, litet smygande, kanske kärleksfullt sätt.

Jag sa någon gång innan att jag skulle gå, mest för att det var sista chansen att se Cohen på riktigt och jag utgick ifrån att han skulle verka trött. Men han gav inget trött intryck, inget hest läspande eller otydligt sludder, och det märktes knappt att det här är någonting han måste göra.

Det var litet osmakligt, med skämten i början, i kön utanför och då Cohen dröjde, om att han skulle ha ”trillat av pinn” precis före konserten, för det var ju precis det alla tänkte, det och att det här är sista gången. Det var inte så mycket skämten i sig som var obehagliga, utan mer det osäkra sätt som de lades fram på. Trevande först, som för att känna av stämningen, och sedan, då man fått bekräftat att det var ok, överdrivet tydliga som för att visa att man tillhörde gruppen.


Annars börjar det bli något av en vana, mer eller mindre långa resor på kort tid. Den här gången åkte vi hemifrån halv sex och var framme i Helsingborg vid tolvtiden. Riktigt varför vi gick upp så okristligt tidigt vet jag inte, jag minns inte vem av oss som bokade biljetterna, men parken öppnade först framåt kvällen så dagen fördrevs på stan. S anslöt under eftermiddagen och förgyllde tillvaron med synnerligen icke pk-kommentarer om omgivningen.

Efter konserten åkte vi tillbaka till Stockholm med S, som körde hela sträckan med knappt en halvtimmes paus. Jag vet inte hur lång tid det tog, men vi var framme i gryningen, mindre än ett dygn efter att vi hade åkt.

Och som vanligt kändes det som om tiden hade stått stilla.