Det hade inträffat en olycka vid station Thorildsplan och redan på långt håll såg vi polis- och brandbilar.
De stod parkerade vid sidan av vägen så vi hade stationen till vänster och bilarna till höger när vi åkte förbi, så jag gjorde mitt bästa för bara titta rakt fram.
Då var den bara där, precis framför oss, politibilen. De saktade ner och svängde upp på trottoaren vid nedgången, precis framför brandbilarna.
Det kändes som att återse en gammal bekant, på samma sätt som när man inser att man ännu en gång befinner sig i en återkommande mardröm.
Jag fortfarande är lika fånigt rädd för den.
Visst, det ÄR både äckligt och skrämmande, men så rädd att man bara vill skrika och springa därifrån vet jag inte om man får bli.
Jag försökte att tänka på föraren som nog gärna hade velat skrika och springa därifrån, helst redan vid stationen innan om det hade gått, och vars liv på bråkdelen av en sekund kanske hade fått ett före och ett efter.
Likt förbaskat känns det som om det absolut största hotet i min vardag är en mörkblå VW transport med vit takventil.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Mm.. Jag var paniskt rädd för ambulanser när jag var i tonåren. Hörde fantomsirener om jag var stressad.
Här i gbg var det en spårvagnsförare för några år sen som körde på en person som dog direkt. Föraren bara ställde vagnen och gick hem, ringde till jobbet, berättade vad som hänt och sa upp sig.
ickyflix.blogg.se
Inget mysigt med panikkänslor öht, inte ska man behöva känna så....*kram*
Något helt annat: Jag lovar att inte skriva F-ordet mer, allt som är magrelaterat känns som en mardröm för mig med tanke på hur jag mått de senaste månaderna...;o)
Skicka en kommentar