söndagar

Tanken var att jag vid det här laget skulle springa eller snarare sprattla i en sådan där fånig kombinerad spring/klättersak. Den där nyare sorten är faktiskt väldigt bra, så nära man kan komma att springa på riktigt, men man slipper belastningen på knäna och mina knän är ju som de är.

Planen var att vi skulle vara på plats kl 10, när barnpassningen öppnade och att jag bara skulle springa sprattla i en halvtimme. Kl 10 vaknade jag, nu har vi precis ätit frukost. Med lite tur hinner vi innan de stänger.


En annan fördel med de där maskinerna (jag vore tacksam om någon kunde upplysa mig om vad de heter) är att det inte gör så mycket om skosnöret går upp medan man springer.

Igår var alla klättermaskiner upptagna och jag tänkte att det kanske inte gör så mycket om jag springer på löpbandet en gång, min knän skulle nog tåla det. Jag hade inte sprungit mer än fem-sex minuter när skosnöret gick upp och jag klev på det. Jag föll handlöst, intrasslad i mina egna ben och hade det inte varit för att jag hade fått upp lite fart så hade jag säkert slagit ansiktet i instrumentpanelen. Nu landade jag istället på mage på bandet, jag tappade andan, men det gjorde inte så där fruktansvärt ont. Däremot samlades det omedelbart en massa sats-människor omkring mig, någon frågade om jag var ok och när det var konstaterat var det en som plockade upp mig! Jag kände mig som en underskattad tvååring som blir upplyft av en välmenande förälder.

De övriga tränande stirrade på mig medan de fortsatte att springa. Kan man stirra på någon som har ramlat av bandet utan att tappa farten så springer man inte tillräckligt snabbt.