onsdag, januari 07, 2009

mormordrömmar

Jag befinner mig i hennes trappuppgång, allt ser ut som förr, porten, stentrappan, den runda vita lampknappen med svart ram. Väggarna är målade i mintgrönt med millimeterstora färgflagor i vitt och svart som dekoration. Ledstången i rundsvarvat trä med de runda metallbrickorna i änden, de är fastsatta med en skruv i mitten, huvudet är format som en blomma.

Dörren är ljust guldbrun, i trä som har nötts i en halvcirkel under nyckelhålet, dörrhantaget i metall, i ett stycke med två parallella skåror längs med kanten. Skårorna är svarta av ansamlat smuts.

Jag öppnar dörren och går in i lägenheten, det luktar precis som förr, cigarettrök, kattmat och kokt potatis. Det känns varmt och ombonat.

Jag går genom hela lägenheten, men det är ingen där. Jag stannar till i det mindre rummet, vid stringbokhyllan med våra barnböcker, mina och min systers och jag stryker med handen längs med ryggarna och tänker att det är bäst att låta dem vara, att jag borde lämna dem kvar.

Sedan går jag ut i köket. Den mönsterpräglade röda plastmattan och de grå skåpluckorna, kryddburkarna på hyllan, vita i porslin med blommor målade på framsidan, vaxduken på fällbordet och de röda klarlackade pinnstolarna. Allt är som det ska vara. Det står en kastrull med vatten på spisen och en låga brinner, men inte den under kastrullen.
Jag stryper lågan och förstår plötsligt att jag måste ta mig ut därifrån, att jag måste lämna lägenheten.

Jag skyndar ut i hallen och småspringer genom den smala korridoren fram till ytterdörren. Nu brinner det i vardagsrummet och dörren går inte att öppna. Jag försöker ta mig tillbaka till köket, kanske kan jag ta mig ut genom fönstret, men någonting griper tag i mig och drar mig tillbaka, pressar mig allt hårdare mot ytterdörren. Till slut går den upp och jag sugs nedför trappan, jag försöker att springa, men det är som om det inte vore jag som sprang.

Då hör jag hennes röst, iskall och skarp av återhållen ilska.
– Var är mitt elaka barnbarn, säger hon, var är mitt elaka barnbarn som har lämnat mig att brinna.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Vad bra du skriver. Verkligen.

Anonym sa...

Holy moses, när kommer boken?...*ryser i hela kroppen av thrillervälbehag*