fåflänga

En enda gång i mitt liv har jag solat i solarium. Eller nästan solat i solarium.
Jag tycker att det blå ljuset är väldigt obehagligt, varför vet jag inte, men jag drabbas av i det närmaste panikartade obehagskänslor av det.

I somras hade jag fått en inbjudan till ett bröllop, en kär vän skulle gifta sig och den påbjudna klädseln var: "Upp till tänderna".
Jag hittade en perfekt, knappt knälång, femtiotalsinspirerad klänning vars aprikosrosa färg krävde en mycket lätt solbränna.

Att skaffa en sådan är inte det lättaste och efter ett antal gråmulna och kyliga sommarveckor bestämde jag mig för att testa solariet på sats vid Odenplan. Jag frågade den läderbrända tjejen i receptionen hur mycket det kostade att sola i fyra, kanske fem, minuter. Hon såg föraktfullt på mig och svarade att det kostade tjugo kronor för tio minuter och att det var den kortaste tid man kunde ställa in. Jag plockade upp en tjugolapp och skulle betala, men hon suckade och sa att man betalade faktiskt med mynt, direkt i solariet. I vilket fall behöver jag ett par solarieglasögon, svarade jag, med illa dold irritation, jag fick ett par små, fåniga, lila plastkåpor som man håller på plats själv medelst ögonknipande.

Väl inne i solariehytten läste jag instruktionerna noggrant, kollade att dörren var låst och desinficerade solariebritsen, sedan läste jag instruktionerna igen, noggrant, och kollade att dörren verkligen var låst.

Enligt instruktionerna skulle det fungera som så att man lade i sina tiokronor i myntboxen, en för fem minuter (HA!), två för tio minuter och tre för tjugo minuter. När man hade gjort det skulle man lägga sig i solariet, dra ner locket över sig och vänta, det skulle ta fyrtiofem sekunder från det att man lagt i mynten till dess att solariet startade.

Jag förberedde mig in i minsta detalj, gick igenom, steg för steg, vad som skulle hända, hur jag skulle göra. Sedan provlade jag mig, långsamt och försiktigt, på solariebritsen och drog ner det tunga, kvävande varma locket. Det kändes som att krypa ner i en likkista och stänga locket över sig, men jag låg kvar en stund. När jag tyckte att jag hade vant mig, någorlunda i alla fall, klättrade jag ut ur solariet och så tog jag ett djupt andetag och lade min tiokrona i myntboxen.
Det skramlade till och jag kastade mig in i solariet, drog igen locket över mig och väntade, med ögonen ihopknipta om mina små plastkåpor. Och väntade. Fyrtiofem sekunder känns lätt som en evighet när man väntar på sin egen avrättning.

Så drog solariet igång, luften blev varm och ljuset intensivt blått. Jag kastade mig ut i rummet och slog igen locket efter mig. Där blev jag stående, riktigt hur länge vet jag inte. Efter en stund insåg jag hur outsägligt fånig jag var och jag bestämde mig för att krypa in i solariet igen. Eftersom jag, på grund av plastkåporna, inte lyckades hitta knappen som skulle stänga av lysrören vid ansiktet tänkte jag att jag skulle lägga mig på mage istället. Jag ställde mig som om jag skulle lägga mig på rygg och greppade locket med min högra hand, sedan vände jag mig ett halvt varv och hasade, försiktigt, med ihopknipta ögon och utan att släppa locket, in på britsen. Locket var fortfarande halvöppet och det var ganska tungt, men jag gjorde mitt bästa för att stänga det stegvist, så att det inte skulle slå igen över mig. Till slut gick det igen med ett försiktigt klickljud och jag kunde låta armen vila mot britsen. Så blev jag liggande, helt lugnt, i ungefär trettio sekunder innan solariet stängdes av.