granen är slaktad

Det var verkligen hög tid.

Nog för att den fortfarande var rätt så intakt, men den hade börjat släppa kulor omkring sig. Glaskulorna plockades visserligen bort redan för ett par veckor sedan, strax efter att den första plåtkulan åkt i golvet, men det är nog så störande även med plastkulor som faller. Först det karaktäristiska, litet sprakande ljudet av sytråd som glider längs med en gren medan barren sprätter åt alla håll, sedan ett ihåligt klonk följt av några mindre och avtagande diton. Gärna mitt i natten så att skrapljuden väcker en och klonket får ens hjärta att stanna.

Det bästa sättet, hade jag fått höra, var att knipsa grenarna med en tång, för att på så sätt slippa bära barrspektaklet nedför trapporna och därmed inte heller behöva använda sin, hyfsat rena, sopborste i den äckliga, äckliga trappuppgången.

Det var inte så lätt som man kanske hade kunnat tro.
De mindre grenarna gick bra att knipsa, men de kraftigare var för sega, så där tog jag till sågen. Oavsett vilket verktyg jag använde släppte samtliga grenar precis alla sina barr och hade jag fått en krona för varje jävla barr som låg på golvet så hade jag antagligen kunnat köpa mig en större bostad. Fick jag en krona för varje barr som ligger på golvet i detta nu så skulle månadens knaperhet vara som bortblåst.

Jag har sett barr sprätta förr och närmade mig därför gransaten med skyddsglasögon. Vad jag däremot inte hade räknat med var den kraft med vilken barren sprätte. Redan vid knipsandet av den första grenen fick jag ett barr i fingret. Riktigt ordentligt djupt in i fingret.

Eftersom jag slutade att vattna granen vid ungefär den tidpunkt då jag, egentligen, borde ha slängt ut den så vägde den i vart fall ingenting och L och jag lyckades bära den till soprummet utan några större missöden. Nu har vi bara adventsstjärnorna kvar, men dem använder man väl åtminstone januari månad ut?