kommentarproblem

Jag har tröttnat på att kommentarerna roar sig med att inte fungera, att jag själv inte kunde kommentera, eller ens ta bort en kommentar, trots att jag var inloggad, blev droppen. Så jag har helt sonika flyttat hela bloggeländet.
Nu finns den här istället.

Katten

Den absolut finaste lilla katt jag har känt, katten som värmde sina kalla tassar på elementet, Ocean, blev påkörd igår. Jag strök med handen över hans mjuka päls och det kändes som om han skulle börja spinna, som om det inte var någon idé att känna efter om han andades, det skulle ändå inte kännas när han spann. Han borde ha börjat spinna.

ytterligare en mormordröm

I drömmen befann vi oss plötsligt utanför min mormors hus.
Vi satt på kanten av ryggstödet på en bänk, med fötterna på bänken, min pappa och jag. Vi väntade på någon, jag tror att det var Asta, min mormors granne och vän. Med oss hade vi åtskilliga staplar av sådana där färgglada ikea-plastmuggar som min pappa är så förtjust i. Jag hällde upp coca-cola medan min pappa bröt en pistaschlängd i stora bitar. Luften var varm och det doftade från tallarna.

Så svängde en bil upp på gatan bakom oss, jag såg den i ögonvrån, en stor lådaktig skåpbil. Den var silverfärgad, inte silverlackerad, utan mer som om den var klädd i aluminium. Jag förstod direkt att det var politibilen.

Jag stod som förstenad och såg hur två unga män i skyddskläder steg ur bilen och öppnade bakdörrarna. Inne i bilen var det tomt, ett helt tomt, rektangulärt rum med golv i rostfritt stål. Väggarna täcktes av grafittimålningar, mycket vackra, och längst nere vid golvet satt en gummilist med hälsningar skriva med svart spritpenna.

Jag hörde min pappas röst bakom mig: ”Jag hatar politibilen”, sade han.
Då vände jag mig om och vi sprang, bort mot skogen och ner i en gångtunnel. Den tog aldrig slut.
De konformade lamporna satt i axelhöjd och lyste upp tunneln i ett grönt sken, i taket satt det stora sjok av asbest.

Vi sprang sida vid sida och bakom mig hörde jag min mormors röst, det var hennes röst, så verklig. Ett minne som jag har lagrat, men inte kan komma åt själv, annat än i personliga uttryck och kortare fraser. Det var HENNES röst.
Hon stapplade, släpade sig fram bakom oss, hon hade ont och hon svor. Hon förbannade mig, vräkte ur sig än det ena än det andra om hur hemsk och otäck jag var. Otäcka unge.

Så tog tunneln slut, vi klämde oss genom en halvöppen dörr och jag snavade uppför trappan utanför. Där lyste solen så starkt att jag inte kunde lyfta blicken, men ändå var det kallt. Vi stod båda två högst upp i trappan och jag hörde hur hon närmade sig dörren, jag såg att det rörde sig i mörkret innanför, snart var hon framme.

Jag ville fly, men min pappa höll mig kvar. ”Vänta”, hörde jag honom viska.

När hon kom ut genom dörröppningen förvandlades hon, bit för bit, till halvdecimeterstora kuber av grå sten. Det gick så snabbt att jag inte hann se henne. Jag såg förvandlingen, men jag såg aldrig hennes kropp. Stenarna lades på varandra, staplades och gav vika under vikten av nästa sten, de pulvriserades och det som fanns kvar var en hög av damm med några få intakta stenar ovanpå.

Jag väcktes av min egen röst när jag halvt skrek, halvt mumlade: ”Nej, du är död.”

Sekunden senare hörde jag grannen jämra sig svagt på andra sidan av väggen.

människor

Jag tog 2:ans buss från Stureplan i går eftermiddag. Vid stadsbibliotekets hållplats var det en kvinna med barnvagn, en klassisk Emmaljunga-sulky, som kom springande från andra sidan gatan, över övergångsstället, och hann trycka på barnvagnsknappen precis när bussen började åka. Föraren var snäll, han stannade och öppnade dörrarna, trots att han redan hade svängt ut en bit från hållplatsen och hade 4:ans buss i rumpan.
Det stod redan en barnvagn på barnvagnsplatsen, också den en sulky så det fanns plats för båda, men på det nedfällbara sätet satt två kvinnor, sådana där tanter i min ålder. När kvinnan med barnvagnen tryckte på knappen hade de båda hajat till och när bussföraren stannade hade de suckat fram ett "åh nej". När dörrarna öppnades pekade de båda, exakt samtidigt, och meddelade, unisont, att det var helt ledigt på den främre barnvagnsplatsen. Kvinnan med barnvagnen backade ut igen och började springa mot de främre dörrparet och föraren väntade, trots att han nu hade ytterligare en buss i kö bakom sig.
De båda vagnarna hade utan problem fått plats och när bussen stannade vid Odenplan fick de ändå flytta på sig för att lämna plats åt en betydligt större barnvagn.

Bengt! Kom och ät!

duvorna

Nu sitter han en bit bort på dagarna, ibland flyger han iväg och är borta någon timme eller två. På morgnarna sitter han bredvid den döda duvan och kuttrar tyst. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan han slutar att komma tillbaka och om det vore bra att ta bort den döda duvan?

nattens händelser

Halvvägs genom frukostlatten fick jag en plötslig minnesbild av att jag någon gång under natten hade hängt ut genom fönstret och firat ner en nyckelknippa och att min syster hade stått nedanför, iklädd en vit studentklänning. Ju mer jag tänkte på det desto säkrare blev jag på att det inte var någonting jag hade drömt och jag försökte febrilt komma på vad det var som hade hänt och hur det hade börjat, varför jag hade hängt i fönstret och vad som hade hänt sedan.

Så fick jag en minnesbild av att telefonen hade ringt och att jag hade stängt av ljudet och, medan jag höll den i handen, synat den och konstaterat att "sådär ser ju inte min telefon ut" för att sedan komma på att den fortfarande ringde. Allt gick mycket långsamt. Tiden, från det att jag funderat över vad det var för någonting jag höll i till dess att jag förstod att det var en telefon och lyckades svara, kändes som en evighet. Inte så mycket det att mina tankar var långsamma eller att händelseförloppet var utdraget, men det var som om jag hela tiden började om, som om varje påbörjad tanke eller handling, sekunden efter att den hade påbörjats, startade på nytt. Och på nytt. En ständigt pågående serie av identiska tankar och händelser som flätades in i varandra.

Så såg jag framför mig hur M drog en gigantisk väska på hjul längs vår gata medan min syster småsprang sådär fånigt som man gör i högklackade skor, fram emot vår port. Då började det klarna.

Jag hade hennes nycklar sedan jag matade katten och hon hade ringt, första gången vid 23-tiden, och frågat om hon kunde komma strax efter tolv och hämta dem. Jag hade just somnat och svarade vresigt att det kunde hon, men jag tänkte (fan) inte komma ner med dem. Det var lugnt, jag kunde kasta ut dem genom fönstret. Jag gick och lade mig igen och innan jag somnade hann jag tänka att jag aldrig skulle hinna somna om innan hon var här.

När telefonen sedan ringde var jag så borta att jag knappt förstod att det var en telefon, jag stapplade upp och letade rätt på en rulle knapptråd (det var därför symaskinen stod mitt på golvet i morse) och så började jag fira ner nyckelknippan. Då hörde jag ett litet tjut. Det var min syster som befann sig cirka tjugo meter från vår port, hon började springa och vifta och hojtade: "Vänta, jag måste se var de landar!". Jag minns att jag tyckte att det var otroligt fånigt, de satt ju i ett snöre. Det var då jag såg M.

Nycklarna landade säkert i min systers hand, jag hade aktat mig för att låta dem passera rakt framför grannens fönster, jag tror att det är en sådan sak man helst vill slippa. Frågan som återstår är; hade jag haft sinnesnärvaro nog att ta på mig en tröja?

Sent i går eftermiddag landade ett duvpar på hustaket på andra sidan gatan.
Den ena duvan verkade trött och den andra pickade och putsade på den, nästa gång jag gick förbi fönstret hade den trötta duvan dött och dess partner satt intill och pickade då och då på den döda kroppen. Den blev kvar där hela natten och höll mig vaken med sitt ensamma kuttrande. På morgonen hade den tystnat, men den satt kvar, den sitter där ännu. Ibland går den ett varv på hustaket, sedan kommer den tillbaka och pickar litet på sin partner, men den flyger inte därifrån. Det är så hjärtskärande och samtidigt så vackert.

mer humlor

Jag vet inte riktigt vad den höll på med, men den hängde i frambenen inne i blomman och viftade febrilt med bakbenen medan den åt.

humlor!

Den första plockade vi upp från övergångsstället nere vid tunnelbanestationen, den andra damp in genom köksfönstret och ner på golvet i precis samma ögonblick som jag släppte salladskålen (kål, inte skål) i woken. Jag såg någonting i ögonvrån, men trodde att det var en sparv som störtdök utanför fönstret och fräsandet från den heta oljan gjorde att jag missade humlesurret på golvet och var mycket nära att trampa på den.
Det var en typisk hushumla så jag gissar att den var nyvaken och kom uppifrån vinden (det finns en glipa mellan tegelväggen och taket där allt möjligt verkar flytta in). Den var på riktigt dåligt humör, spretade med sina små ben och surrade hotfullt när jag bar den nedför trapporna, när vi kom ut genom porten gjorde den ett par försök att lyfta, men orkade inte. Jag lade den på fatet och den slutade omedelbart att surra och började suga (slicka?) i sig av sockervattnet. Efter ett par minuter lyfte den och flög sin väg.

Jag läste någonstans att humlor använder sig av doftsignaler för att visa de andra humlorna i samhället var det finns mat. I somras matade vi en humla som hade irrat sig in i lägenheten utan att vi märkte det och antagligen varit där ganska länge innan jag hittade den längst in bakom elementet i badrummet. Jag lade den på fönsterblecket, i ett gammalt burklock med honungsvatten och där låg den i åtminstone en timme. Sedan försvann den och jag tog in locket.
Tidigt nästa morgon vaknade jag av ett starkt surrande. På myggnätet i det fönster där vi hade satt ut humlan satt det nu två stycken, likadana jordhumlor. Och så fortsatte det ett par dagar så jag köpte en "humleholk" som jag satte fast på fönsterblecket. En vecka senare bodde det getingar i den.

container-"fynd"

Skulle någon, eventuellt, vara intresserad av väskan?
Det kommer från mitt soprum och jag lovade min pappa att jag skulle hitta ett hem åt den.

kommunalrand

Det där med kommunalranden är faktiskt litet spännande.

Jag gjorde mitt bästa för att slippa den inför renoveringen av badrummet i Blackeberg, mest för att färgerna som fanns att välja på var vedervärdiga, men det gick inte. Hantverkarna hänvisade mig till Stockholmshems arkitekt, som hänvisade mig till Stockholmshems förvaltningsavdelning, som hänvisade mig till en annan arkitekt, som hänvisade mig till någon slags förvaltningschef, en snipig kvinnan i övre medelåldern som "aldrig hade hört talas om" att någon inte ville ha randen i badrummet. Gissningsvis berodde detta på att ingen tidigare hade varit envis nog att ta sig så långt som till henne.

I vilket fall gick det inte att slippa randen, verkligen inte, den var ju "standard i alla badrum" och det var "inte upp till henne" att ändra standarden. Hon sa till och med att det var viktigt att ha den där.

Eftersom det var hon som bestämde, men inte hade någonting att säga till om bestämde jag mig för att det var lönlöst, jag skulle få dras med en landstingsblå rand i badrummet. Men det hela fick mig att undra på vilket sätt den kan anses vara viktig.

Är man rädd att man inte skulle känna igen badrummet som badrum utan den? Eller finns den där som orienteringshjälp? Kanske är man rädd att folk, utan kommunalranden, skulle komma bort sig i badrummet, inte förstå vad som var vägg och vad som var golv, och bara irra planlöst tills de dog av svält eller, snarare, törst eftersom man i detta förvirrade tillstånd knappast kan hålla reda på åt vilket håll kranen ska vridas. Har man dessutom lagt ifrån sig duschslangen på golvet vet man ju inte heller vad som är upp och vad som är ner och spolar man vatten då lär man ju dö av pur förvåning.

ungen

Här var jag sprudlande (ja, det är något fel på mig) glad över att slippa kommunalranden och så säger L: "Vaddå? Den där olikfärgade randen i badrummet? Jag tycker den är fin. Vi borde ha pistaschgrönt".

Jag vet inte om han menar allvar eller om han driver med mig.

sväckchen

Som jag har dragit mig för att gå och titta på Stockholmshems visningslägenhet. Och för att plugga och prata med folk som måste pratas med, ringa samtal som måste ringas, raka benen och (det här är sant!) deklarera. Jag har dragit mig för att deklarera. Jag ska ju vara bra på sådant där och jag har liksom inte ens någonting att deklarera.

Mycket av huttlandet har berott enbart osäkerheten inför renoveringen. Men nu är det klart; matrummet blir kvar. Det är helt säkert! Jag har ritningen i min hand uppmagnetad på säkerhetsdörren.

Vi gick dit idag och jag måste erkänna att det var rätt fint. Till och med tapeterna var helt ok och de hade inte våldfört sig alltför mycket på snickerierna. Tyvärr blir det, med största sannolikhet, nya köksluckor. Jag fick numret till deras "varsamhetsansvarige", men den på plats varande arkitekten gav mig inte mycket hopp. Liten tröst i någon mån är att jag får ha kvar gasmätaren (det var fler som hade frågat!,) trots att gasen stängs av och vi får elspis, och jag får måla den röd om jag vill (gasmätaren, inte elspisen). Dessutom får jag trägolv i både vardagssovrummet och matsovrummet, och klinkers i alla andra rum, om jag vill det.
Och, tro det eller ej, jag slipper kommunalranden i badrummet!
När jag frågade förra gången fanns det inte en sportslig chans att komma undan. Nu får jag välja själv.

Ok, det var nog inte bara renoveringen som gjorde mig modstulen. Jag har försökt att planera mina sista studentveckor så bra som möjligt och i precis samma ögonblick som jag insåg att det inte blir någon semester var det som om min hjärna packade sin lilla väska och gav sig av på egen hand. Som om den bara gav upp och lämnade mig i sticket. Jag har nog aldrig någonsin känt mig så trög som nu, så trög och så tråkig, och ju mer jag läser desto tråkigare blir jag. Jag vet att det blir så ibland, att det är en helt vanlig svacka, men nu är jag nästan klar med min utbildning. En utbildning som, om jag anstränger mig och har tur, förväntas leda till en karriär som, åtminstone periodvis, kan komma att ta i princip all min vakna tid i anspråk. Och nu frågar jag mig om det är det jag vill.

Jag vet att det är meningen att man när man klistrar in ett youtube-klipp med en låt i bloggen helst också ska förklara varför man gör det, hur bra man tycker att låten är, hur mycket den betyder för en och... ja, varför.
När jag gör sådant blir det, oundvikligen, bara fånigt. Så istället tänker jag bara klistra in dem, helt utan förklaring eller sammanhang. Splaff.

årets bild

"Naturligtvis borde jag ha funderat över de moraliska aspekterna. Men det gjorde jag inte vilket är beklagligt."

Ingvar Skeberg fotograferad genom en glasdörr med amf-dekal. Blicken och texten, som visar leendet han döljer . Mer att leva för. Helt fantastiskt.

Erik & Erik den 16/4 16:45

dagens besvikelse

"Mintbit" smakar knappt mint. Alls.
En liten sklatt på toppen, men jag hade förväntat mig en mintupplevelse..
Istället smakar den meningslöst och tantigt, den var mäktig och torr på samma gång och det bruna runt om smakade bara flottigt.
Satan.
När man unnar sig någonting också.
Jävla Lindquists.

det här med spindlar

Allvarlig. Växer de medan man tittar på dem?
Jag fick syn på en liten jäkel i morse när jag stod i duschen. Den stretade och krälade under myggnätet jag har fäst över ventilen, just för att det inte ska komma in småkryp, och jag skrattade litet, tyst för mig själv, och tänkte: "Ha! Jag visste väl det, det är den vägen ni tar er in. Tji fick du!".
Sedan insåg jag att den var på min sida av myggnätet. Då var den inte så liten längre.

Jag stängde av vattnet och gick ut i köket efter ett glas och ett vykort. Sedan ställde jag mig på toalettlocket och sträckte mig efter spindeln, men jag nådde inte. Jag lät saken bero och fortsatte istället mitt duschande, med blicken stadigt fäst på spindeln. Den var stor som en enkrona.

När jag var klar gick jag och hämtade en högre pall, men när jag kom tillbaka hade kräket flyttat på sig och nu räckte det att jag ställde mig på tå och sträckte litet på mig så kunde jag sätta glaset över den. Duralexglaset. Fasa!

Ett duralexglas, med dess inbuktningar och vinklar, är inte det bästa alternativet för infångandet av läskiga djur som rör sig snabbt, spindeln gick som i vågor inne i glaset, den ökade och minskade i storlek, och det var omöjligt att avgöra precis var den befann sig. Tack och lov satte den sig snart i botten av glaset och blev sittande där tills vykortet var på plats. Då smög jag mig upp på vinden och släppte ut den. I hundgrannens förråd.

renoveringsobjekt

De är urgamla och måste lämnas in för omklackning och... ja, totalrenovering, men skinnet är, så när som på ett pyttelitet skrap på vänsterskons tåovansida, helt perfekt.

måste bara berätta

Ni vet den där känslan, när någon säger eller gör något dumt och man inte kommer på vad man ska säga förrän det är för sent.

Igår satt jag på tunnelbanan, mittemot en välklädd kvinna i fyrtioårsåldern. Hon åt en banan.
När hon var klar med den vek hon, mycket prydligt, ihop skalet och lade det på golvet under sitt säte och gick över till att peta naglarna. Helt oberört och ogenerat.

Jag ville verkligen säga något, men jag visste inte vad. Det känns faktiskt väldigt obekvämt, på gränsen till gnällkärringaktigt, att försöka uppfostra vuxna. Men bananskalet låg där, fullt synligt och lysande gult, under sättet, det liksom stack i ögonen och skavde i "rätt ska vara rätt"-nerven. Men jag visste inte hur jag skulle bete mig.
Skulle jag, vänligt, men med den myndiga rösten, säga åt henne att ta upp det? Skulle jag se på henne med min mest föraktfulla min och berätta precis hur ociviliserat lågtstående jag tyckte att beteendet var? Eller skulle jag i stället slå an en gnälligare ton och dra till med ett: "Du glömmer väl inte den där när du går av" (med ett inbyggt och underförstått "lilla vän" på slutet)?

Så reste hon sig upp och skulle gå av. Nu hade man kunnat tro att det var för sent.
Men precis då hon gick ut genom dörrarna reste jag mig upp och hojtade: "Vänta! Du glömde!"
Hon kastade sig tillbaka in i vagnen.

-"Ditt bananskal..."

Hon gav mig en nästintill bestört blick som på en sekund förändrades till att bli isande kall, hon öppnade munnen litet, som om hon ville säga något, men inte visste vad. I samma ögonblick, för allt detta utspelade sig under några få, korta sekunder, ljöd dörrstängningssignalen och hon snodde runt igen.

Hon klämdes litet i dörrarna, men hann tyvärr av. Vem vet, det kanske var tur att hon gjorde det, i vilket fall gjorde det där min dag.

äckligheter

Idag såg jag en tant som snöt sig.

Jag åt frukost med R, på Centralbadet, och jag såg tanten genom fönstret. Hon parkerade sin cykel borta vid dammen och gick sedan med snabba steg mot badets entré, hon var välklädd och bar på en portfölj.
Jag vet inte om det heter något speciellt, det där sättet att snyta sig, men hon stannade till och lutade sig ut över en rabatt, sedan liksom förslöt hon höger näsborre med höger pekfinger och fräste till. En rejäl snorskvätt for ut bland krokusarna. Och så gjorde hon samma sak på vänster sida, vände bara huvudet lätt åt höger.
Bilden, av henne när hon lutar sig framåt, bara genom att lyfta lätt på den motsatta sidans ben, och av snoret som far, i en perfekt sammanhållen klump, ut i rabatten, fastnade och jag kan fortfarande se det framför mig. Det var så oväntat och så oestetiskt.
Sekunden senare kom hon in genom dörrarna och hon gick raka vägen ut i köket.

svt2 18.00

åh, men tack själv

mitt vita hem

Det ska en riktigt trälig bok till för att jag ska upptäcka sådant här.
Nu blir jag tvungen att hämta en trasa och torka bort det, annars blir det aldrig gjort, men när jag gör det kommer jag oundvikligen att hitta någonting ytterligare att torka och så blir det ingenting läst istället.

post tenta-depression

Ett typiskt jag-jag-jag-inlägg.
Smått motsägelsefullt eftersom jag är så förbaskat trött på mig själv.

Det känns inte riktigt bra, inte riktigt som det borde.
Jag hade verkligen planerat den lättnad jag skulle känna när just de här två tentorna var gjorda. Och så uteblir den!

På måndag börjar jag min sjätte specialkurs. Man får "ta med" maximalt tre i sin examen. Nu har jag ju nytta av att ha läst dem ändå, även om de inte höjer mitt avgångsbetyg, men... det känns inte riktigt som jag tycker att det borde kännas.

En bidragande orsak kan vara att jag misstänker att jag kommer att få Ba på den senaste kursen, skattejuridisk metodkurs, och jag tycker att jag borde ha fått AB. Inte så att jag tycker att jag borde få ett betyg som jag egentligen inte är värd bara för att jag har slitit för det, men frågan är om jag tycker att det var värt allt slit om jag inte får AB.

Eller, jo, kursen var värd allt slit. Den var, definitivt och oöverträffat, den mest givande kurs jag någonsin har läst. Men den har tagit så mycket plats.
Vi har grupparbetat i tre hela veckor, fått en uppgift på måndagen, skrivit ett* pm till på torsdagen, förberett en presentation till fredagen, redovisat och blivit betygsatta, för att sedan börja om på måndagen. Och, ja jag vet att det här är vardagsmat för riktiga jurister, men vi är inte riktiga jurister de har viss vana och det här var svåra uppgifter.
Vår grupp fick ett öknamn också, "rullväskan och marathonmonologen". Jag tänker inte gå in på varför, men det var väl, på sätt och vis, rätt skönt att få utmärka sig som "en av de normala".

Efter tre veckors grupparbetande var det dags för hemtentan.
Jag oroade mig litet för att det skulle bli en lika svår uppgift som dem vi hade fått under grupparbetesveckorna, men det var det inte.
Det var två.
Två uppgifter som var minst lika svåra som grupparbetesuppgifterna, men som vi nu skulle lösa individuellt och på 48 timmar. På detta följde även en muntlig tentamen.

Nu gör det dessutom infernaliskt ont i vänster vadmuskel, sådant gör mig alltid extra gnällig, och det är helg efter lön så grannarna har sex.
Det känns verkligen inte så bra.

*(jo, det heter ETT pm, även om så gott som alla lärare hävdar motsatsen. När jag har fått min examen tänker jag skriva ett pm om just det och sprida det till dem.)

besynnerligheter

Visst är det väl litet märkligt, att allt det där som verkar så lockande när man sitter med en hemtenta upp över öronen kan vara så ointressant när man äntligen är fri att göra vad man vill?

årets första

Ja, jag vet att bilden suger.

åh, herregud, NEJ!

Jag träffade en gammal granne från Blackeberg.
Vi bodde på samma gård och brukade växla ett par ord emellanåt. Han var alltid mycket trevlig och vänlig, men samtidigt närgången på något odefinierbart och försiktigt sätt. Jag insåg ofta först sekunden för sent att det han hade sagt kanske inte var helt ok.
Nu träffade jag honom utanför apoteket vid Fridhemsplan. Efter de vanliga artighetsfraserna och "hur trivs ni i nya lägenheten" berättade han att hans mamma, som han hade bott hos och vårdat de senaste tio åren, nu hade gått bort. Det kändes mest tomt, berättade han, att inte ha någon att ta hand om.

-"Så nu kan jag komma och ta hand om dig..."

Jag skrattade nervöst och visste inte riktigt vad jag skulle säga, vad man förväntas svara på en sådan sak.

-"Jo, nu kan jag komma och ta hand om dig. Du behöver en man."

Jag bara tittade på honom.

-"Du är ju ensam med grabben och du tycker om att stå i köket..."

Plötsligt insåg jag att han menade allvar, att det inte var ett tafatt försök att lätta upp stämningen, han menade verkligen allvar. Jag letade febrilt efter precis rätt sak att säga, någonting tydligt avvisande, men inte elakt. Men jag kom inte på något. Istället kastade jag ett demonstrativt öga på klockan och pep någonting om att "Oj, så mycket den var, men det var trevligt att springa på varandra". Och så flydde jag.

Med litet tur springer jag inte på honom på ett par år igen.

mina planer för kvällen

Grupparbetesveckorna är över!
Nu är det bara hemtentan kvar och vi vet ju vad man brukar göra då...

jag sa ju att han var tysk

De har en hemsida, Radler & Ruf , med en massa, både stora och små, ömkansvärda snabelmaskiner.

Radler & Ruf

Visst måste man tycka synd om den?
Jag hittade den på T-Centralen, på Hässelbyplattformen. Man håller på att restaurera bänkarna där och jag tror att det är någon slags sandblästringssak. Den står där, ensam, framför ett berg av skräp, med sin lilla snabel eller nos eller vad det nu är. Och namnet, Radler und Ruf (han bara måste vara tysk), är det inte nästan litet sött?

precis vad jag behövde

Min pappa ringer.
Klockan 05.35, ringer han, och det första han säger är: "Ska du sitta ting idag?"

- Nej, det ska jag inte, svarar jag, och tror att han syftar på förra veckans rättegångsspel.

- Varför inte det då, halvt ryter han, måste man inte sitta ting för att bli advokat?

Nu går det upp för mig vad han menar och jag svarar, lugnt och förklarande, att ting sitter man efter examen, att det inte är säkert att jag kommer att göra det, eftersom mina betyg kanske inte räcker för en plats i Stockholm, och att det inte är absolut nödvändigt för att bli just advokat.

- När blir du advokat då?!

- Det tar minst fem år efter examen, förenklar jag, och jag pluggar fortfarande.

Jag hör en tyst suck från min pappa.

- Vad läser du nu då?

- Skatterätt.

- VA?! Skatterätt? Nu när alla avgår från Skatteverket.

Klockan 05:41 är hela samtalet över.
Dagens peppning.

mer fåglar

Koltrasten sjöng i natt.
Jag tror att han gjorde det, men jag kan ha inbillat mig.
Det är när koltrasten börjar sjunga igen som allting vänder.

Han har suttit inne på gården sedan ett par veckor tillbaka, men han har inte sagt någonting. Inte ens då man gått förbi och skrämt upp honom ur buskarna har han sagt någonting. Bara flugit upp och flugit undan.
Men när jag stod i köket i går morse och diskade, med fönstret öppet för att inte behöva ta ner brandvarnaren, då hörde jag honom skrika. Han flög lågt och snabbt, tvärs över gården och skrek.

åh

Ni vet det där man tänker inför föredrag och presentationer, för att lugna ner sig själv, att det värsta som kan hända är att man gör bort sig och det dör man inte av.

Man tänker inte att värsta som kan hända är att ens grupp överger en, genom att sluta svara på frågor, så att man plötsligt står ensam framför en panel av EG-domstolsdomare och regeringsråd som ansätter en med frågor man inte kan svara på och använder all sin skicklighet för att leda en in i argumentativa återvändsgränder. Det tänker man inte, för gjorde man det skulle man gå under.

Igår såg jag precis det hända.

fåglar

Småparvarna bygger bo under stuprännorna, precis ovanför våra fönster och på båda sidorna av huset. Där sitter de och sparvtjattrar, ni vet ju hur det låter, mellan klockan halv fem och sex, så gott som varje morgon. Stereotjatter som väcker både mig och L.

Inne på gården bygger skatorna bo i rönnen i år igen och i går, när  jag åkte förbi Thorildsplan, såg jag ett förälskat kråkpar på en tv-antenn. Jag tror i alla fall att de var förälskade, det kan vara svårt att avgöra när det gäller kråkfåglar som bara sitter, de kan ju ha suttit på  samma pinne enbart för jämviktens skull.

Man vet aldrig, de kanske skulle bli riktigt förnärmade om de visste att jag utgick ifrån att de var ett par.

ynk

Kanske var det stretandet uppför den glashala, snömoddiga Abrahamsbergsvägen som tog all livsglädje ifrån mig imorse. Eller så var det halkandet nedför, ömsom glidande ömsom stapplande, med snömodden skvättande kring fötterna och med MacBebis i ett krampaktigt famntag.

Eller så är det grupparbetandet  som bara inte vill ta slut, som aldrig kommer att ta slut. Det känns som om det har pågått hela terminen, men vi är bara inne på andra veckan av tre. Vi är inte ens halvvägs.

Jag tror att det är vädret. 

Allt som hindrar en från att orka gå uppför rulltrapporna vid Universitetet är sådant som kan komma att förstöra ens dag.

De där trapporna måste helt enkelt gås uppför. Man måste få upp viss fart och värme för att ta sig förbi orkanvinden och iskylan vid entrén utan att det känns som om de finns där av en anledning. Det blåser alltid där och det r nästan alltid kallt, en felkonstruktion av biljetthallen och nedgången i förhållande till tunnlarna, det är allmänt känt. Men tar man sig inte förbi tillräckligt snabbt känns det som om någon vill säga att här är du inte välkommen, här hör du inte hemma, du är liten och svag, ner med dig i tunnlarna igen.

gamla minnen

R och M bakade den och tog den med sig till mig och L.

Jag hade köpt laktosfri mjölk som visade sig vara filmjölk och granen var alldeles för stor för vårt vardagsrum. Men det var en av de allra bästa dagarna i den gamla lägenheten.

Kanske borde tillägga att den går att äta. Och att den är gjord av choklad.

bildbevis!

Jag har äntligen hävt bakdelen ur vagnen och kollat igenom bilderna i gamla mac:en (som märkligt nog tickar på, sin ålder till trots). Det var inte det lättaste, bilderna låg på alla möjliga konstiga ställen, i mappar där de inte alls hörde hemma, och många av dem hade samma namn. Så jag sökte på den del av filnamnet som identifierade de kameror vi använde vid den här tiden (jajaja, ni får skratta, det finns säkert långt mycket enklare lösningar), filerna dök upp i bokstavsordning och så kunde jag pyttsa upp dem i numrerade mappar. Peka och klicka.

Det tog ett tag, kan man lugnt säga. Tretusentvåhundra jävla bilder. Peka och klicka. Peka och klicka. Med en svårstyrd och slirig mus som sett sina bästa dagar långt innan den kopplades till MacGubbe.

Till slut låg alla filer i sina nya mappar och jag kunde peta in dem på usb-minnen (stort tack till MSA). Det visade sig också ta ett tag. Ganska snabbt, för att inte säga omgående, märkte jag att MacGubbe inte orkade kopiera mer än cirka femtio filer åt gången. Återigen, peka och klicka.

När jag äntligen var klar, när alla bilder låg i sina respektive mappar på sina respektive usb-minnen kunde jag titta igenom dem på nya mac:en, MacBebis. Vilken skillnad!
Det var bara att sätta i minnet, markera alla filer och öppna dem, sedan kunde jag bläddra bland bilderna och var det någon jag ville spara var det bara att dra bilden till iphoto, så låg den där.

Hela projektet visade sig resultera i etthundrafemtiofyra sparade bilder.
Det vill säga, knappa fem procent av totalt antal tagna bilder.

Men bland dessa etthundrafemtiofyra bilder hittade jag äntligen den på ekorren! ← "Peka och klicka"

tjat

Jo, men det är klart att jag, liksom de flesta andra, rent spontant och utan att egentligen mena det, tänkte, typ: "Ja, men frys ihjäl då gubbjävel, bara du går härifrån".

På något plan gör man ju det, men det som stör mig var att ingen verkade se att det var fel. De verkade tycka att det var, inte bara naturligt, utan fullt berättigat. De betedde sig som hundar, som smått störda hundar. I flock.