måste bara berätta

Ni vet den där känslan, när någon säger eller gör något dumt och man inte kommer på vad man ska säga förrän det är för sent.

Igår satt jag på tunnelbanan, mittemot en välklädd kvinna i fyrtioårsåldern. Hon åt en banan.
När hon var klar med den vek hon, mycket prydligt, ihop skalet och lade det på golvet under sitt säte och gick över till att peta naglarna. Helt oberört och ogenerat.

Jag ville verkligen säga något, men jag visste inte vad. Det känns faktiskt väldigt obekvämt, på gränsen till gnällkärringaktigt, att försöka uppfostra vuxna. Men bananskalet låg där, fullt synligt och lysande gult, under sättet, det liksom stack i ögonen och skavde i "rätt ska vara rätt"-nerven. Men jag visste inte hur jag skulle bete mig.
Skulle jag, vänligt, men med den myndiga rösten, säga åt henne att ta upp det? Skulle jag se på henne med min mest föraktfulla min och berätta precis hur ociviliserat lågtstående jag tyckte att beteendet var? Eller skulle jag i stället slå an en gnälligare ton och dra till med ett: "Du glömmer väl inte den där när du går av" (med ett inbyggt och underförstått "lilla vän" på slutet)?

Så reste hon sig upp och skulle gå av. Nu hade man kunnat tro att det var för sent.
Men precis då hon gick ut genom dörrarna reste jag mig upp och hojtade: "Vänta! Du glömde!"
Hon kastade sig tillbaka in i vagnen.

-"Ditt bananskal..."

Hon gav mig en nästintill bestört blick som på en sekund förändrades till att bli isande kall, hon öppnade munnen litet, som om hon ville säga något, men inte visste vad. I samma ögonblick, för allt detta utspelade sig under några få, korta sekunder, ljöd dörrstängningssignalen och hon snodde runt igen.

Hon klämdes litet i dörrarna, men hann tyvärr av. Vem vet, det kanske var tur att hon gjorde det, i vilket fall gjorde det där min dag.