Jo, men det är klart att jag, liksom de flesta andra, rent spontant och utan att egentligen mena det, tänkte, typ: "Ja, men frys ihjäl då gubbjävel, bara du går härifrån".
På något plan gör man ju det, men det som stör mig var att ingen verkade se att det var fel. De verkade tycka att det var, inte bara naturligt, utan fullt berättigat. De betedde sig som hundar, som smått störda hundar. I flock.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
Det var tankvärt, ditt förra inlägg. Jag tittar också ofta bort, gömmer mig bakom ursäkten "men de FÅR ju inte sälja ombord på tågen". Det är lätt att skicka pengar till söta barn i asien, svårare att ge stålarna till illaluktande farbröder som dyker upp rakt i ansiktet på en. En sak som innebär en stor konflikt för mig är nykterheten. Min egen mamma var ju under ganska många år en av de där man ser på gatan påverkad (av amfetamin) och utan bostad. Jag insåg till slut att jag faktiskt hjälpte henne att fortsätta missbruka genom att ge henne pengar. Jag slutade helt med ekonomiska bidrag så länge hon valde att fortsätta knarka. När hon blev ren var vi överens om att det var ett riktigt beslut. Eftersom jag önskar att alla pundare/horsare/alkisar ska få ett rent och värdigt liv köper jag aldrig tidningen eller ger pengar till de som är påverkade. De som går på tunnelbanan och säljer är oftare höga eller fulla än inte. Jag hoppas att jag gör rätt även om det ser fult ut. Och, tack för att du skrev det här inlägget, för ofta tittar jag faktiskt helt enkelt bort.
Alla har vi ju våra fördomar, spontana och mindre analyserade tankar, ingivelser och ideal. Det som räknas är hur man hanterar sitt egna jag. Om jag tycker att den som sitter bredvid luktar äckligt reser jag mig inte upp och säger "usch, vad du stinker, äckliga jävel!", lika lite överspelar man och visar sitt ogillande på ett respektlöst sätt om man tycker att en tiggare är jobbig. Personen är ju inte mer än människa. Sen om man ger pengar eller inte är en annan sak.
Sen finns det ju det här med försäljing av tidningar på tågen, antingen är de för påverkade för att veta bättre eller så har de snott dem av någon stackare. Men man kan ju alltid säga nej, jag har aldrig varit med om att någon av dessa varit särskilt otrevlig, otrevligare är i min värld rökstinkande damer med minkpäls. Då vill jag bara kräkas. Men jag härdar ut, eller byter plats. Det är ju trots allt en offentlig plats, och i en civilisation är det väl meningen att man iaf ska försöka bete sig civiliserat.
Fast hur ska man reagera då?
JAg tycker inte det går att jämföra med att någon luktar illa av rök eller vitlök. Jag tycker det är genuint skitäckligt med folk som har kläder som är nedkissade inte bara en gång utan flera. För några dagar sedan var det en uteliggare som satte sig bredvid mig i tunnelbanan, och sorry, men jag reste mig upp och gick. Inte för att vara elak, och jag beklagar faktiskt att jag tror han fattade att det var därför, utan för att jag inte står ut med att de genuint är skitäckliga. Och då menar jag inte moraliskt naturligtvis utan hygienmässigt.
Jag tycker inte att det är fel att inte vilja köpa tidningen i tunnelbanan, vare sig det handlar om ett välgrundat ställningstagande eller bara det att man tycker att de ska lära sig att inte försöka sälja den där eftersom de "ofredar" de "normala" trafikanterna.
Jag tycker inte heller att man ska plåga sig själv för någon slags artighets skull, vare sig det är någon som luktar starkt av parfym eller en någon som stinker av den senaste veckans avföring.
Men, precis som "eek" säger, så är det som räknas hur man hanterar sina reaktioner. Man får säga nej och man får resa sig upp och byta plats, men man behöver inte göra en grej av det.
Det som var gemensamt för dem jag såg på tunnelbanan den här dagen och som jag tycker att man ser rätt så ofta, var just det. De hade kunnat tacka nej, eller bara säga nej, de hade till och med kunnat se rakt igenom honom, till och med det hade varit bättre. Man såg verkligen avskyn i deras ansikten och det var helt uppenbart att det var något de gjorde gemensamt på så sätt att ingen av dem hade vågat göra det utan stöd från de andra.
Det värsta är att jag tror att det var på grund av honom själv. Det syntes att han inte var någon "farlig knarkartyp", han var helt klart nykter och definitivt inte påtänd, han gav intryck av att vara en gammal gubbe som var litet efter och inte kunde sköta sig själv. En byfåne.
Åh fifan vad hemskt. Och så tänkvärt. Och så vanligt. En situation som pekar ut (i mina ögon) pyttesmå människor och de andra man hoppas det finns fler av. För det handlar inte så mycket om uteliggeriet utan hur folk reagerar när de står inför en människa med noll stolthet och strupen blottad. Vissa hugger och himlar med ögonen för att de kan, andra har inger behov av att förnedra ytterligare.
Och precis som du skriver, det har inget att göra med huruvida man vill köpa tidningen eller ej.
Skicka en kommentar