människor

Folk ser verkligen inte glada ut just nu.

Särskilt inte på tunnelbanan och särskilt inte i eftermiddags när jag åkte hem. Det var en hemlös man, illaluktande med smutsiga händer, som försökte sälja Situation Stockholm till eftermiddagsstressade trafikanter. Han var litet för lång och ovanligt ovårdad, han såg ut att vara i 70-årsåldern, men var säkert yngre.

De flesta vet numera att Situation Stockholm-försäljarna inte får sälja sina tidningar i tunnelbanan, annat än på stationerna och då bara på bestämda platser. Det var antagligen detta, i kombination med det att han vädjade till dem i en situation där de inte kunde komma undan, som gjorde att de reagerade med sådan avsky. De var fångna mellan en ovårdad och illaluktande man och sitt eget dåliga samvete. Vad väljer man då?

Att vältra över det dåliga samvetet på honom så klart, det var ju han som gav sig till att bryta överenskommelsen från början, och man ger sig själv rätt att snäsa av honom eller se rakt igenom honom för att sedan prata om honom med trafikanten bredvid, innan han ens hunnit utom hörhåll.

På ett sätt kan jag förstå dem, Situation Stockholm kan vara en väldigt jobbig tidning, den är en av de få saker som man inte får tacka nej till enbart av den anledningen att man inte är intresserad. Få personer får väl dåligt samvete över att säga nej till närgångna mobil abonnemang säljare? Och vem vill betala timlönen för avhoppade gymnasieelever som tigger pengar till Greenpeace?


Det var mycket folk och trångt i vagnen, men han arbetade sig framåt, modul för modul, klämde sig fram mellan illa berörda trafikanter. Då och då stannade han upp och såg vädjande på någon närmast gången och om ingen ville köpa tidningen höll han ett kort tal om hur många hemlösa det finns i Stockholm och att den insatts man gör när man köper tidningen kan rädda liv. Var det någon som ville rädda hans liv, undrade han. Det var uppenbart att detta ogillades och han var faktiskt väldigt jobbig. Han vädjade till folk på ett gnälligt och uppgivet vis och det är inte alls vad man vill ha av en uteliggare. De ska vara godlynta och strävsamma på ett hoppfullt sätt. Dessutom fick man en känsla av att han kanske var lätt utvecklingsstörd.

När han kom till modulen framför mig var det en kvinna som först tackade nej, men som, då mannen höll sitt tal om att hon kunde rädda en medmänniska från att frysa ihjäl i natt, tog upp sin plånbok och frågade hur mycket tidningen kostade.

Man kunde se föraktet i ögonen hos trafikanterna omkring henne. Och nu var det riktat mot henne, som om hon, genom att köpa hans tidning, hade släppt in honom i deras gemenskap, där han inte hörde hemma, och därmed begått en större överträdelse än den illaluktande mannen själv. När hon sedan tog fram sin femtiolapp och frågande om han hade växel, och när han inte hittade någon tiokrona och hon sa att det var jämnt, då var det ett par trafikanter, till synes okända för varandra, som log och himlade med ögonen, i samförstånd. Som för att visa att de båda minsann var smarta nog att inse att han bara spelade på deras samvete och att han givetvis hade växel på femtiolappen, säkert helt lättillgängligt också, men ville ha den där extra tiokronan.

Jag undrar vad de skulle tänka om de kunde se sig själva utifrån.