kverulans

Jag förstår inte hur man kan bli på så här dåligt humör.

Bara ljudet av datorns nätsladd mot kanten av soffan när jag rör på mig får mig att vilja slå någon. Det lätt gnisslande ljudet av plast mot lättavtorkbar moccaimitationliknande vad det nu är för nåt. Det får mig att vilja mörda. Eller åtminstone överföra lite av det här till någon annan. Som när man har sett eller hört något riktigt äckligt och berättar det för någon annan, eller pratar om det, med hög röst, på tunnelbanan, bara för att lämpa över det. För att slippa vara ensam om det.

Modemet, det mobila "bredbandet", har bestämt sig för att bara komma åt gsm-nätet. Det innebär att allt tar ungefär tre gånger så lång tid som vanligt. Under förutsättning, givetvis, att det inte är några bilder inblandade, då kan det ta precis hur lång tid som helst. Och den där jävla lampan! På modemet alltså, den lyser infernaliskt grönt bara för att påminna mig om att det går långsammare än vanligt, som om jag inte skulle märka det själv.

Hårets risighet har slagit nya rekord de senaste dagarna, det står åt alla jävla håll, med antenner och tentakler som sträcker sig efter allt med minsta lilla laddning. Torrt och risigt är det. Och min deodorant är slut.

Och så grannarna! De i trappuppgången bredvid, som bor vägg i vägg med mig. De är sällan hemma, men när de är det har de fest. Eller högljudda sexlekar.

Det stör mig inte, jag kan sova mig igenom nästan vad som helst och det gäller L också, har han väl somnat skulle jag kunna ställa till med fest hemma i lägenheten utan att han vaknade. Sexlekarna kunde jag vara utan, men faktum är att jag tycker att det är litet trevligt när de har fest, att somna till musik och stilla festsorl kan vara rätt behagligt.
Men akustisk gitarr. Och Pata Pata. Vägg i vägg, klockan halv tolv på natten! När man dessutom redan var på dåligt humör.
Jag trodde att jag skulle explodera.

Nu är jag inte den som knackar i väggen, men jag hade verkligen ingen lust att springa över vinden (spökvinden) vid den här tiden på natten och att gå utevägen var helt otänkbart. Så jag bestämde mig för att härda ut. Det dröjde inte någon lång stund innan grannarna under dem började banka i taket och, när det inte hjälpte, gick upp och ringde på. jag hörde dem genom väggen, inte ordagrant vad de sa, men det var lätt att uppfatta den eskalerande konflikten. Så blev det tyst.
I tio, kanske femton minuter. Sedan åkte gitarrhelvetet fram igen och nu var det dags för gamla Oasis-låtar. Vid halv två var störningsjouren på plats, sedan blev det tyst.

Dagens ljuspunkt var att grannarna under störgrannarna bestämde sig för att lyssna på Wagner klockan halv nio i morse.