familjegraven

Vi fick en rökt ål till förrförra julen.
Först fick R den av en vän som någon slags present.
R tyckte att ålen var äcklig, ovanligt äcklig, men han tyckte att det var synd att slänga den. Det var nog inget fel på den, tänkte han, den var bara fet och konstig i smaken. Så han frågade om vi ville ha den.
Och vi testade, och tyckte att den var otroligt äcklig. Fast det var ju synd att slänga den, ett levande djur som hade fått sätta livet till, helt i onödan, och som det antagligen inte var något som helst fel på. Så jag gav den till min mamma.
Hon tyckte att den var helt otroligt och osannolikt äcklig, men att det inte vore rätt att slänga den. Så hon begravde ålen i skogspartiet bakom sitt hus. Hon hackade upp en grav åt den och höll en kort ceremoni där i vintermörkret innan hon gick hem.

Så tänk på det, om ni någon gång åker pulka i backen i Abrahamsberg, att uppe på krönet finns det sju små gravar. Där vilar tre små möss, tre älskade undulater och så julålen som ingen ville ha.