Sent i går eftermiddag landade ett duvpar på hustaket på andra sidan gatan.
Den ena duvan verkade trött och den andra pickade och putsade på den, nästa gång jag gick förbi fönstret hade den trötta duvan dött och dess partner satt intill och pickade då och då på den döda kroppen. Den blev kvar där hela natten och höll mig vaken med sitt ensamma kuttrande. På morgonen hade den tystnat, men den satt kvar, den sitter där ännu. Ibland går den ett varv på hustaket, sedan kommer den tillbaka och pickar litet på sin partner, men den flyger inte därifrån. Det är så hjärtskärande och samtidigt så vackert.
Inlägg
4 kommentarer:
Jag fattar inte vad som är fel med kommentarerna, försökte skriva igår men det blev inget?
Hur som, jättesorgligt. Jag började nästan gråta när jag läste. Det liksom snörper i hjärtat.
Men fy. Det var det sorgligaste jag läst på länge.
På bilden ser det nästan ut som att den levande duvan burrat upp sig på det där duv-uppvaktningssättet. På sätt och vis hoppas jag att duvan försöker uppvakta den döda duvan, det blir inte sorgligt på samma sätt då.
Det är något fel med kommentarerna.
Det var nog inget uppvaktningsförsök, det såg snarare ut som om den kurade ihop sig och undersökte den döda duvan på ett smått avvaktande sätt.
Den är fortfarande kvar, den flyger sin väg på dagarna, men kommer tillbaka på kvällen och sitter bredvid den döda duvan. I natt satt den och kuttrade tyst, inte sådär som när de uppvaktar (eller, snarare, antastar) varandra utan väldigt tyst och stilla. Den satt där hela natten och kom tillbaka en stund på eftermiddagen i dag.
Skicka en kommentar