hemsktjänst

Jag fick vitlök på pekfingret hemma hos gubben med potatismoset. Det måste ha blivit ett hål i plasthandsken och nu kan jag inte ta i någonting hemma. Lukten i sig stör mig inte, det är det att den kommer från hans vitlök, från hans hem och att precis vad som helst kan ha smugit sig in genom det där hålet. Jag känner mig besudlad.


Mina arbetskamrater har sagt att jag inte ska ta åt mig om någon är elak och det gör jag inte heller. Jag tar inte åt mig, jag förstår, jag förstår att de är elaka, jag förstår varför, jag förstår hur de känner och det är det som gör så ont. Ja, jag vet att jag hjälper dem, men det kommer för nära inpå, det känns som om det lika gärna kunde vara jag och jag kan föreställa mig hur det känns att en dag veta att nu går jag inte upp igen, att släppa greppet och ge upp.


När jag värmer min mat på kvällen, när jag snabbt släpper broccolin i vattnet då ser jag den finska kvinnans magra händer när hon för sin kaffekopp till läpparna och dricker. Hon är inte gammal, något yngre än B, hon var gift, hade barn, hon var älskad, det vet hon inte längre. Hon kunde vara vem som helst för det krävs så jävla lite för att man ska falla. Det kunde lika gärna vara jag.