Det är bara måndag och jag är redan trött på mig själv och vill vara någon annan.

För att publicera det här skräppostinlägget var jag tvungen att skriva detta:

Frågan är om det var värt det.

en fråga till mig själv

Om det nu är så lätt och om jag nu lika gärna kan börja i kväll eller i morgon.

Varför gör jag det inte bara nu då?

Kanske för att jag inte har lyckats uppbåda den dödsångest som krävs för att motivera mig.

fint

Sju sidor till på torsdag och jag hakar upp mig på en formulering på första sidan, andra stycket.

ren missunnsamhet

Lampan till höger hittade jag i gårkväll i min systers pappas soprum.
Den till vänster är ett pågående projekt som direkt skulle dumpas till förmån för den nya lilla lampan, om det inte vore för att någon analretentiv jävla granne ser det som sin livsuppgift att knipsa av sladden på alla elsopor.

Ok, man ska vara försiktig, särskilt med lampor och särskilt med lampor med metalldetaljer. Men även om man alltid undersöker sladdarna, även invändigt, så underlättar det en hel del om originalsladden sitter kvar.

Så nu måste jag skruva isär hela lampan och byta innanmätet, dessutom sitter strömbrytaren på foten så det varit väldigt smidigt att bara behöva kolla att sladden var hel. Men jag har ju all tid i världen för sådana projekt. Morr.

I morse hittade jag den här:



I mitt soprum. Jag vet om jag ska behålla den, kanterna är litet tillbucklade och motivet litet repigt, men jag tycker om det på något sätt. Frågan är om den är tillräckligt hel för att inte vara skräp. Vill man servera en tårta på den?

smygprovokationer

En trafikant kommer, för tredje dagen i rad, med samma utgångna remsa.

– Den där remsan gäller inte längre.

– Men jag fick använda den på bussen!

– Då gjorde bussföraren fel. Det är en ny taxa nu, den där gick ut i april.

– Men! Varför byter ni hela tiden!

- Vi var så trötta på färgen.

fånga greppa lyckan

Förrgårdagens engrish

this is natural

Alltså. Jag är faktiskt sjuk, jag har haft feber, så jag får titta på outsiders (och besöka allas bloggar tre gånger per timme) och nu undrar jag (efter att ha tittat på outsiders– inte på grund av bloggarna):

– Varför heter så många nud...naturister typ Karinsdotter i efternamn?

– Måste man hela tiden påpeka att det är naturligt? Jag förstår att det är en stor befrielse, att som naturist befinna sig i ett sammanhang där man inte ständigt ifrågasätts, men måste man efter varje mening om hur underbart det är att vara naken lägga till ett "som gud skapade oss" eller ett "hade det varit meningen att vi skulle ha kläder så hade vi fötts med dem"?

– Varför, varför ser man inte till att ha solskyddsfaktor på pungen?

this cannot be natural

Egentligen är vi friska nog att gå tillbaka till våra respektive skolor, men när vi stod i hallen i morse såg jag något som rörde sig i håret på ungen. Det visade sig vara moderlusen själv.

Nu tror jag inte att det hade gjort någon skillnad om jag hade plockat bort kräket (lusen) och skickat Ludwig till skolan ändå, det är ändå alltid några föräldrar som inte ens kollar, men vi är hemma för avlusning.

Och nu undrar jag; vem luskammar ensamstående föräldrar?
Måste jag gå till husläkaren? För jag utgår ifrån att man inte kan få det gjort hos den lokala damfrisörskan.

Det här är det tredje lusutbrottet den här terminen och en del föräldrar har börjat prata om resistenta stammar, men jag misstänker att det skulle räcka med att alla såg till att faktiskt luskamma sina snorungar och sanera dem en gång för alla.

är det här på riktigt?

Det här är säkert något som har gått varvet runt ett par gånger och som alla redan har sett.
Men är det på riktigt? Är hon allvarlig?

nej, men...

Vem skulle köpa dessa?

Är det någon som tänker: "Åh så otroligt sexigt och bekvämt, så vill jag att min rumpa ska se ut"?



Bilden kommer från laredoute.
Och i "andra har köpt"-rutan hittar man dessa:



Låt oss förenas i tacksamhet över att vi slipper se dem på.

vad mig anbelangar

Det stör mig inte ett dugg att grannarna städar, duschar eller spolar vatten på pin kiv. De får gärna göra det dygnet runt. Det stör mig inte heller att de har fest, jag kan somna trots att volymen är så hög att de lika gärna  kunde vara hemma hos mig, eller att någon spikar upp en tavla mitt i natten, så länge de inte slagborrar kan jag ha överseende med det mesta.

Men jag tycker att det är hög tid att vi inför regler om när det är ok att gå upp på vinden. Det är det definitivt inte efter elva eller före fem!

Vad gör man på vinden klockan halv två på natten? På spökvinden.

Det om något är hänsynslöst, allt annat kan passera, men inser man inte vilken ångest ett vindsbesök genererar hos den stackare som bor precis under vindsförrådet och som väcks av hasande steg och släpandet av kedjor?

nu är det illa

Jag koncentrerade mig verkligen för att uppfatta vad den fransktalande kvinnan på tv sa, men sedan insåg jag att det var svenska.

penis i blixtlås

Nej, egentligen är det inte kul alls, men R och jag fikade på akademibokhandeln och jag fastnade med en bok om barnsjukvård där man bland beskrivningarna av de olika sjukdomarna och besvären kunde hitta rubriken: "Penis har fastnat i blixtlås".

R såg märkbart besvärad ut då jag läste stycket: "Försök att dra tillbaka blixtlåset så att penis lossnar".

Och under rubriken "slöhet och håglöshet" kunde man läsa att man skulle "kontrollera spritskåpet, eftersom han kan ha druckit alkohol". Det refererades genomgående till barnet som "han", utom (tyvärr) under rubriken: "Främmande föremål i slidan".

icky-bilder

Jag hittade inte så värst många, de flesta var bilder på människor som skymde alla husdetaljer.

frukost

Nästan lika bra som jansons frestelse och en kall öl tidigt på juldagens morgon, då alla sover, gårdagens disk är diskad och det är bara min syster och jag. Och Ludwigs gigantiska legobyggsats.

kusligt

R ringde.

Vi har fyra brandvarnare på olika ställen i huset.
Två av dem bytte vi batterier i när vi var där i juni, de andra två var bara något, respektive ett par, år gamla.

Samtliga fyra satt på sina vanliga platser och pep för att batterierna var slut.

födelsedagsbarnet

Han tindrade med ögonen. Tindrade!

Det blev som det brukar, med födelsedagskalasen, någon vecka innan kommer jag på att det kanske vore läge att fundera på vilka som kan tänkas komma, någon dag innan inser jag att de är så pass många att jag borde planera något.
Sedan springer jag stan runt på förmiddagen och letar efter precis rätt sorts tofu.

På något, närmast mirakulöst, sätt hinner jag alltid ändå.

Den här gången blev vi inte så många, men Luddet var nöjd ändå och min pappa var i högform.

Jag vet inte om det var den där decilitern vin hon drack till maten, men framåt kvällen urartade det hela och min mamma bjöd på en eurytmiuppvisning, hon valde att gestalta namnet Morgan.

R är uppe i huset nu och packar ner det viktigaste.
De hade inte tagit sig in i huset alls, så antagligen var det bara ungdomar från trakten. De hade lyckats bryta upp en redskapsbod och där hade de tagit en wokpanna och den där man slår gräs med (NEJ, inte en lie, en sådan där bensindriven med ett nylonband, icky?). Vad de nu skulle med det till, slå gräset i en dunge och sätta sig att woka där?

I vilket fall har R och en god vän packat allt av värde och tar det med sig till Stockholm.
Förhoppningsvis ligger huset så avsides och så långt från samhället att ingen orkar åka dit för att dricka folköl (och woka?).
Och alla i byn vet ju att det spökar på riktigt där.

En liten, pottklippt illbatting framför huset.

Hålen i väggen, ovanför fönstret hackades av en smått störd spillkråka som fick för sig att han skulle bygga bo där. Han valde ut en, i hans ögon, lämplig plats och började hacka. Tyvärr finns det ingen isolering innanför just den väggen, så när han hade hackat sig genom brädväggen var han inne på vinden. Eller inne och inne, han stack in sitt huvud med stirrande blick och dumfånig uppsyn.

Nu dög ju inte vinden som bo så han flyttade sig, ca 20 cm, åt sidan och började på ett nytt hål. Och ett nytt. Och ett nytt.
Efter det tredje hålet hade R verkligen fått nog och han satte upp en stor låda på insidan av väggen, så att fågelstackarn kunde flytta in någon gång.

Lådan var mycket uppskattad, han bajsade i den varje dag medan han hackade på sitt femte hål.

Sedan dess är huset klätt i nät.






Jag har tänkt mycket på hur jag vill göra med huset. Det är faktiskt redan "mitt", den enda skillnad om R och M överlät huset på mig vore, förutom kostnaderna, att de skulle ta avstånd från det. Jag vet inte om jag skulle vilja åka dit utan dem.
Som det ser ut nu behåller "vi" det i alla fall.

Frågan är hur mycket som har lämnats orört.

inbrott

Det var en jägare som upptäckte det och ringde R.

För första gången någonsin, och då har de haft huset i dryga tjugo år, har någon släpat sig de sju kilometrarna ut i skogen och uppför berget för att bryta upp redskapbodarna.

Och nu undrar R om jag vill ha huset. Det har hänt för mycket otrevligheter där för att de ska vilja åka dit som de gjorde förr, men om jag vill ha huset kvar så får jag det.

Vill jag det?

jag klarade det.

Resultaten från de andra två tentorna (ja ja ja, tentamina, men jag vägrar skriva det)har lagts in i fastreg och jag fick ett BA och ett B.

Jag har aldrig varit så glad för ett B. Jag har aldrig varit glad för ett B.

smörtaxarna

Det här är vad jag hittade när jag skulle duka av bordet. Jag undrar vem som ligger bakom det...

ny termin- nytt dåligt humör

Sidan två i metro från i torsdags (det enda som fanns att läsa på en i övrigt anmärkningsvärt ostädad buss 70 i morse):

”Een korte
demonstrati
e van hoe u
uw startpag -
ina kunt
aanpassen.”

Detta ska visst vara ett stycke ur den svenska versionen av googles instruktioner till den nya tjänsten Google Chrome.

De har gjort ett misstag och förväxlat den svenska texten med den holländska och uppenbarligen tycker man att det förtjänar en notis i tidningen.
Man raljerar över det och skriver att: "Google verkar alltså tro att man pratar holländska i Sverige".

Är det verkligen en rimlig eller ens rolig slutsats?
Ok, om det hade varit möjligt att, på grund av förväxlingen, komma till någon underhållande slutsats angående tjänsten, men nu var resultatet bara att det var fel språk.

Nu är det ju inte Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet, men jag tycker att man ser den tendensen litet varstans. Förväntar man sig verkligen att människor ute i världen ska besitta sådana språkkunskaper att de kan skilja på, de inte alltför betydelsfulla språken, svenska och holländska?
Som dessutom, vid en objektiv första anblick, är förvillande lika.

(Jag måste förbereda mig inför lektionen och jag vet inte var jag ska börja, jag har inte ens fått tag på alla böcker. Och min blogg är fortfarande en skräppostblogg.)

min lilla syster

Nej, det är inte en särskrivning.
Hon är visserligen min lillasyster, men även om hon hade varit äldre så hade hon nog varit min lilla syster i alla fall. Fast om hon hade varit äldre hade hon kanske inte varit lika kul.

Hon ringde mig från mobilen, det var rätt tidigt på morgonen och hon var på väg till Linköping där hon pluggade. Det var innan hon bytte till Uppsala, och hon lät, som vanligt vid den tiden, väldigt irriterad:

– "Det är skitäckligt, jag har spytt HELA natten och jag mår så jävla illa, vet du något som hjälper?"

– "Oj, men är du säker på att kan åka nu då?"

– "Jag skiter i det, jag måste med tåget, jag kommer att spy hela vägen!"

– "Ok, är du på centralen nu? Du kan behöva vätskeersättning, det finns på apoteket eller kanske på konsum vid tunnelbanan, tror du att du hinner dit?"

– "Vänta, jag måste... "

Hon försvinner en kort stund och sedan är hon tillbaka:

– "Äh, det är lugnt, det satt bara några kickers här och blåste rök på mig, men de flyttade på sig nu. Vi hörs ikväll!"

Ha!

Jag gick in i fastreg för att kolla om resultatet på någon av tentorna eventuellt, nästan mot förmodan, hade lagts in.
Och vad hittade jag där om inte två alldeles nya AB! Jag som hade förväntat mig B och knappt vågat erkänna att jag hoppades på BA.

Så hur det än har gått på de andra två så har jag läst in femton veckors högskolestudier på två veckor och fått högsta betyg på dem!

bokpaketöppnare? ring?

Som, i deras ögon, presumtiv medlem i Bonniers Bokklubb får man med jämna mellanrum olika intressanta erbjudanden om medlemskap. Ofta erbjuds man bonusböcker vid första beställningen för att man ska gå med och minst två gånger om året glömma bort att avbeställa månadens bok.

Ibland får man en liten present också, en nyckelring med ett rött plasthjärta, ett bokmärke i något metalliknande material, eller något sådant här:



Vad i helvete är det?
Vad ska man ha den till?
Kanske är det något man använder när man, som brevet säger, "väljer ut de böcker man vill ha, hemma i FAVORITFÅTÖLJEN".

Men hur? Den är för smal för att man ska kunna ha den runt kuken.

kalla fötter

Jag börjar bli tveksam till om jag verkligen vill gå på Cohen-konserten i globen.

Spelningen vid Sofieros slott var underbar, en varm sommardag som slutade i en ljum sommarkväll, fuktigt gräs och Cohens djupa röst, Take This Walz medan solen gick ned bakom trädtopparna.

Det känns nästan overkligt att jag var där, att jag stod barfota längst fram vid kravallstaketet och att jag låg på rygg i gräset med den allt mörkare natthimlen över mig medan Cohen sjöng: "We weren't lovers like that and besides it would still be all right". Jag var där och jag var ingen annanstans.



Framförandet av Book of longing i Madrid var mäktigt, vi åkte därifrån med en märklig känsla av upprymdhet, medan spelningen på Sofiero var mer försiktig och kärleksfull. Om spelningen i Madrid var fantastisk var konserten på Sofiero underbar.



Globen ÄR en av Stockholms fulaste byggnader, invändigt vet jag knappast om det finns någonting som slår den, och även om jag inte tror att konserten i Globen skulle förta upplevelsen från vare sig Madrid eller Sofiero känns det litet som att om jag bara vill höra Leonard Cohen så kan jag göra det hemma hos R och M, eller till och med hemma hos mig, från stereon lika gärna som på en fällbar stol i fulgloben. Då slipper jag dessutom alla idioter som prompt ska sjunga med, med hög röst.

han är fortfarande liten

Jag får inte pussa honom längre och inte krama honom när kompisarna ser.

Men när vattnet bröt upp asfalten och forsade nedför gatan sa han, med tårar i ögonen: "Jag tycker nog att vi ska gå in nu, innan vattnet stiger för mycket".

Vi bor på ett berg.

överpluggad

Varför blir man så dum i huvudet av att plugga?

Tanken var att jag skulle läsa in alla de där kurserna på två veckor och att jag sedan skulle vara klar med dem för att kunna ägna mig åt annat. Tanken var att jag skulle bli social igen, trevlig, smart och rolig.

Istället är jag bara trött, dum och tråkig.

Elak är jag också, jag sa att min lilla syster såg ut som en ko (utan att mena det, det var bara hennes lugg, den liksom lockade sig på ett koaktigt sätt) och sedan retade jag henne för att hon alltid går vilse.

Jag har hittills inte fikat med någon av dem jag hade lovat att fika med och jag har inte städat lägenheten, som jag hade lovat mig själv.

Det enda jag har gjort är att plugga och jag blir bara dummare och dummare.

Igår försökte jag börja på en bok, en riktig bok, ingen "allmän *valfritt rättsområde*-rätt", men den kändes för långsam, jag kunde liksom inte sakta ned lästempot tillräckligt för att ens förstå vad den handlade om.

Svårt att stava har jag också, inte så att jag faktiskt skriver fel, men alla ord känns liksom obekväma och... fel. Det är precis som när man har tränat för mycket, man blir inte trött, man känner att styrkan finns där, men man kommer inte åt den.

de väntar på dig

Den här sprang Ludwig och jag på härom kvällen, vi var på väg hem från min syster och så stod den bara där. Och flinade.
Tidigare i somras råkade min syster ut för "jaha" och "budskap".











Från ena stunden till nästa så står de bara där, tysta och stirrande. Man vet inte vad de vill en, men man känner att det är något.

Det börjar bli obehagligt.

helglyx

Ok, det ska en helvetes tur till för att jag ska ha klarat tentorna.

Den i tisdags gick rätt bra och den i onsdags jättebra. Den på förmiddagen på torsdagen klarade jag nog också, det är jag rätt säker på. Men helvetes-tentan på eftermiddagen var nog den i särklass svåraste tenta jag någonsin skrivit. Jag har gjort alla gamla tentor sex(!) år bakåt i tiden och ingen, INGEN har varit så svår som den här.

Hemtentan gick bra, det småkänsliga ämnet till trots, även om jag misstänker att jag ger intryck av att vara en större rättspositivist än jag egentligen är.


I vilket fall, hur det än gick, är det så himmelskt skönt att det äntligen är över!

Jag har knappt ens kunnat sova de senaste två veckorna, men igår stupade jag i säng samtidigt som Ludwig och jag sov till kvart i nio i morse. Kvart i nio!

Sedan åkte vi till akademibokhandeln och fikade med R. Tyvärr är kaffet där odrickbart, men de har en stor, mjuk soffa där man kan sitta och läsa (böcker som man tycker verkar spännande, men inte vill köpa eller som man vill köpa, men inte har råd med). R gick tillbaka till jobbet, men Ludwig och jag blev sittande till en bit in på eftermiddagen. Ludwig spelade nintendo och jag läste bara seriealbum och jag hade absolut ingenting som jag var tvungen att göra.

I morgon tänker sova tills jag vaknar, i min nystädade lägenhet och när jag gör det har jag hela 24 timmar innan stressen börjar igen.

tentastressens sex stadier

Panik.

Uppgivenhet.

Tillförsikt.

Ångest.

Likgiltighet

Eufori.

andas andas

Första tentan är på tisdag, nästa på onsdag. Sedan hemtenta onsdag till fredag, 48 timmar.
Och så den där tentan på torsdag.

Jag borde verkligen verkligen panikläsa, men jag vill bara lägga mig ner och titta på Kullamannen tillsammans med Ludwig, eller reklamtv. Jag skulle så gärna vilja titta på relamtv just nu.

Eller städa.

Det är som på gymnasiet. När jag hade riktigt mycket att göra fanns det ingenting bättre än att sjunka ner i soffan och titta på sunset beach, det var dagens höjdpunkt. Litet dåligt samvete hade jag väl och jag drömde om lediga eftermiddagar då jag kunde göra precis vad jag ville, utan några som helst samvetskval.

När jag väl var ledig insåg jag vilket otroligt ointressant och irriterande dåligt program sunset beach egentligen var och jag kunde inte för mitt liv förstå vad det var som var så fängslande med det i vanliga fall. Men likt förbaskat, när jag hade halva röda rummet och 40 sidor kemi att läsa så var jag ju bara tvungen att se dagens avsnitt först.

Nu har jag uppskattningsvis motsvarande tre hp, dvs tre veckors studier, att läsa in på de här två dagarna och den tid som blir över mellan tentorna. Jag måste klara det.

containerfynd

Min pappa är en professionell container... letare(?).

Det är i och för sig trevligt när han hittar sådana här saker, men det händer att han dyker upp med riktigt skräp också.
Som när vi bodde i Blackeberg och jag struntade i att svara när han ringde. En dryg timme senare hör jag hur någonting slamrar, dunkar och flåsar i trappan.
När jag tittar ut genom titthålet ser jag ett enormt skrivbord i furu, med hurts och bordsskiva. Han var helt säker på att jag skulle vilja ha det och eftersom jag inte svarade hade helt sonika släpat hem det till mig. Han hade tagit på en gammal barnvagn, på tunnelbanan.

veckans trafikant

– "Hötorget? Då ska du ta mittenuppgången."

– "Vad är det?"

– "Uppgången i mitten av plattformen."

– "Står det mittenuppgången där?"

intensivplugg

Hur i helvet kunde jag inbilla mig att jag skulle klara det här?
Skit också!

Nej förresten; fitta fitta FITTA!

Nej, det är inte jag som har skrivit i boken, den hör inte ens till det jag läser, men känslan är densamma.

panträtt som porträtt

En av mina absoluta favoriter bland skolböcker är Panträtt i fast egendom av Ulf Jenssen.

Dels, och framförallt, för att den skriven på ett lättbegripligt sätt och utan de tillsynes intvingade "svåra" ord och pleonasmer (ni hör ju själva hur det låter, har man skrivit en lärobok i panträtt i fast egendom behöver man liksom inte bevisa att man är störd) som brukar användas i av författare till sådana här böcker.

Men också för att det är en bild på framsidan.
En riktigt bild!

Min mamma blev mycket förtjust när hon såg den, eftersom hon trodde att det var konstbok och att panträtt var något slags konstnärligt motiv. Hon uttryckte viss besvikelse när hon insåg att jag inte alls hade givit upp juridiken till förmån för konststudier.

Jag tycker om när läroboksförfattaren lägger in egna reflektioner i texten, som när en författare (jag tror att det var Ekelöf) avslutar sin genomgång av en skittråkig processrättslig lösning med:

"Det är i och för sig vackert så."

I panträtt finner man den underbara, smått sarkastiska kommentaren på sidan 20, angående propositionen till jordabalken (1970:20) som blivit så omfattande att den fått delas upp i A-del och en B-del:

"Indelningen gör det relativt enkelt att söka i texten, när man väl har kommit på att registret finns i slutet av del A."


Den som hade boken före mig hade helt uppenbart inte förstått meningen med överstrykningspennor och... ja, en tumregel för mitt exemplar är att det som är understruket inte är värt att läsa. Jag tycker om det också på något sätt.

När man så har tagit sig en bit in i panträtten kommer man till det som brukar anses som det allra svåraste, nämligen gemensamma inteckningar. Enligt jordabalken ska fastigheter med gemensamma inteckningar svara för eventuella pantsättningar enligt vissa tämligen krångliga regler om andelar och åtaganden. Rätt så krångligt med andra ord.

På sidan 151, i det avsnitt som behandlar diskrepans i pantsättningen av en gemensam inteckning, har någon brutit ihop fullständigt:


Jag brukar låtsas att det inte kan vara samma person som den som har färglagt boken.

skräpinlägg

"Skräppostrobotarna i Blogger har registrerat att din blogg påminner om en skräppostblogg."
Jaha, tack för det.


Idag insåg jag precis hur dum man ser ut när man "springer" i en sådan där sak, särskilt när det är flera som springer bredvid varandra. Ett gäng studsande rumpor av olika fulhetsgrad.

Jag frågade vad maskinen heter och svaret blev, något tvekande: "Adaptive movement treadmill".

– "Men, på svenska?"

– "Eh, treadmill?"

– "Ok..."

– "Eller nej, elliptical trainer heter det."

söndagar

Tanken var att jag vid det här laget skulle springa eller snarare sprattla i en sådan där fånig kombinerad spring/klättersak. Den där nyare sorten är faktiskt väldigt bra, så nära man kan komma att springa på riktigt, men man slipper belastningen på knäna och mina knän är ju som de är.

Planen var att vi skulle vara på plats kl 10, när barnpassningen öppnade och att jag bara skulle springa sprattla i en halvtimme. Kl 10 vaknade jag, nu har vi precis ätit frukost. Med lite tur hinner vi innan de stänger.


En annan fördel med de där maskinerna (jag vore tacksam om någon kunde upplysa mig om vad de heter) är att det inte gör så mycket om skosnöret går upp medan man springer.

Igår var alla klättermaskiner upptagna och jag tänkte att det kanske inte gör så mycket om jag springer på löpbandet en gång, min knän skulle nog tåla det. Jag hade inte sprungit mer än fem-sex minuter när skosnöret gick upp och jag klev på det. Jag föll handlöst, intrasslad i mina egna ben och hade det inte varit för att jag hade fått upp lite fart så hade jag säkert slagit ansiktet i instrumentpanelen. Nu landade jag istället på mage på bandet, jag tappade andan, men det gjorde inte så där fruktansvärt ont. Däremot samlades det omedelbart en massa sats-människor omkring mig, någon frågade om jag var ok och när det var konstaterat var det en som plockade upp mig! Jag kände mig som en underskattad tvååring som blir upplyft av en välmenande förälder.

De övriga tränande stirrade på mig medan de fortsatte att springa. Kan man stirra på någon som har ramlat av bandet utan att tappa farten så springer man inte tillräckligt snabbt.

norrtulls sjukhus

dags att ta en paus

Det stod borgenärsbanken, men jag läste, om och om igen: borgenärspacket.