Min pappa är en professionell container... letare(?).
Det är i och för sig trevligt när han hittar sådana här saker, men det händer att han dyker upp med riktigt skräp också.
Som när vi bodde i Blackeberg och jag struntade i att svara när han ringde. En dryg timme senare hör jag hur någonting slamrar, dunkar och flåsar i trappan.
När jag tittar ut genom titthålet ser jag ett enormt skrivbord i furu, med hurts och bordsskiva. Han var helt säker på att jag skulle vilja ha det och eftersom jag inte svarade hade helt sonika släpat hem det till mig. Han hade tagit på en gammal barnvagn, på tunnelbanan.
4 kommentarer:
Men hehe, vilken skön stil ändå! Synd att det var just furuskrivbord han kom bärande på bara.
Jo, men hur tackar man nej till ett skrivbord som någon har BURIT hem till en?
men tänk även på barnen i afrika, dom flesta har inga skrivbord där ju. :-)
Skicka en kommentar