Jag gick in i fastreg för att kolla om resultatet på någon av tentorna eventuellt, nästan mot förmodan, hade lagts in.
Och vad hittade jag där om inte två alldeles nya AB! Jag som hade förväntat mig B och knappt vågat erkänna att jag hoppades på BA.
Så hur det än har gått på de andra två så har jag läst in femton veckors högskolestudier på två veckor och fått högsta betyg på dem!
fredag, september 05, 2008
onsdag, september 03, 2008
bokpaketöppnare? ring?
Som, i deras ögon, presumtiv medlem i Bonniers Bokklubb får man med jämna mellanrum olika intressanta erbjudanden om medlemskap. Ofta erbjuds man bonusböcker vid första beställningen för att man ska gå med och minst två gånger om året glömma bort att avbeställa månadens bok.
Ibland får man en liten present också, en nyckelring med ett rött plasthjärta, ett bokmärke i något metalliknande material, eller något sådant här:
Vad i helvete är det?
Vad ska man ha den till?
Kanske är det något man använder när man, som brevet säger, "väljer ut de böcker man vill ha, hemma i FAVORITFÅTÖLJEN".
Men hur? Den är för smal för att man ska kunna ha den runt kuken.
Ibland får man en liten present också, en nyckelring med ett rött plasthjärta, ett bokmärke i något metalliknande material, eller något sådant här:
Vad i helvete är det?
Vad ska man ha den till?
Kanske är det något man använder när man, som brevet säger, "väljer ut de böcker man vill ha, hemma i FAVORITFÅTÖLJEN".
Men hur? Den är för smal för att man ska kunna ha den runt kuken.
tisdag, september 02, 2008
kalla fötter
Jag börjar bli tveksam till om jag verkligen vill gå på Cohen-konserten i globen.
Spelningen vid Sofieros slott var underbar, en varm sommardag som slutade i en ljum sommarkväll, fuktigt gräs och Cohens djupa röst, Take This Walz medan solen gick ned bakom trädtopparna.
Det känns nästan overkligt att jag var där, att jag stod barfota längst fram vid kravallstaketet och att jag låg på rygg i gräset med den allt mörkare natthimlen över mig medan Cohen sjöng: "We weren't lovers like that and besides it would still be all right". Jag var där och jag var ingen annanstans.
Framförandet av Book of longing i Madrid var mäktigt, vi åkte därifrån med en märklig känsla av upprymdhet, medan spelningen på Sofiero var mer försiktig och kärleksfull. Om spelningen i Madrid var fantastisk var konserten på Sofiero underbar.
Globen ÄR en av Stockholms fulaste byggnader, invändigt vet jag knappast om det finns någonting som slår den, och även om jag inte tror att konserten i Globen skulle förta upplevelsen från vare sig Madrid eller Sofiero känns det litet som att om jag bara vill höra Leonard Cohen så kan jag göra det hemma hos R och M, eller till och med hemma hos mig, från stereon lika gärna som på en fällbar stol i fulgloben. Då slipper jag dessutom alla idioter som prompt ska sjunga med, med hög röst.
Spelningen vid Sofieros slott var underbar, en varm sommardag som slutade i en ljum sommarkväll, fuktigt gräs och Cohens djupa röst, Take This Walz medan solen gick ned bakom trädtopparna.
Det känns nästan overkligt att jag var där, att jag stod barfota längst fram vid kravallstaketet och att jag låg på rygg i gräset med den allt mörkare natthimlen över mig medan Cohen sjöng: "We weren't lovers like that and besides it would still be all right". Jag var där och jag var ingen annanstans.
Framförandet av Book of longing i Madrid var mäktigt, vi åkte därifrån med en märklig känsla av upprymdhet, medan spelningen på Sofiero var mer försiktig och kärleksfull. Om spelningen i Madrid var fantastisk var konserten på Sofiero underbar.
Globen ÄR en av Stockholms fulaste byggnader, invändigt vet jag knappast om det finns någonting som slår den, och även om jag inte tror att konserten i Globen skulle förta upplevelsen från vare sig Madrid eller Sofiero känns det litet som att om jag bara vill höra Leonard Cohen så kan jag göra det hemma hos R och M, eller till och med hemma hos mig, från stereon lika gärna som på en fällbar stol i fulgloben. Då slipper jag dessutom alla idioter som prompt ska sjunga med, med hög röst.
söndag, augusti 31, 2008
han är fortfarande liten
Jag får inte pussa honom längre och inte krama honom när kompisarna ser.
Men när vattnet bröt upp asfalten och forsade nedför gatan sa han, med tårar i ögonen: "Jag tycker nog att vi ska gå in nu, innan vattnet stiger för mycket".
Vi bor på ett berg.
Men när vattnet bröt upp asfalten och forsade nedför gatan sa han, med tårar i ögonen: "Jag tycker nog att vi ska gå in nu, innan vattnet stiger för mycket".
Vi bor på ett berg.
lördag, augusti 30, 2008
överpluggad
Varför blir man så dum i huvudet av att plugga?
Tanken var att jag skulle läsa in alla de där kurserna på två veckor och att jag sedan skulle vara klar med dem för att kunna ägna mig åt annat. Tanken var att jag skulle bli social igen, trevlig, smart och rolig.
Istället är jag bara trött, dum och tråkig.
Elak är jag också, jag sa att min lilla syster såg ut som en ko (utan att mena det, det var bara hennes lugg, den liksom lockade sig på ett koaktigt sätt) och sedan retade jag henne för att hon alltid går vilse.
Jag har hittills inte fikat med någon av dem jag hade lovat att fika med och jag har inte städat lägenheten, som jag hade lovat mig själv.
Det enda jag har gjort är att plugga och jag blir bara dummare och dummare.
Igår försökte jag börja på en bok, en riktig bok, ingen "allmän *valfritt rättsområde*-rätt", men den kändes för långsam, jag kunde liksom inte sakta ned lästempot tillräckligt för att ens förstå vad den handlade om.
Svårt att stava har jag också, inte så att jag faktiskt skriver fel, men alla ord känns liksom obekväma och... fel. Det är precis som när man har tränat för mycket, man blir inte trött, man känner att styrkan finns där, men man kommer inte åt den.
tisdag, augusti 26, 2008
de väntar på dig
Den här sprang Ludwig och jag på härom kvällen, vi var på väg hem från min syster och så stod den bara där. Och flinade.
Tidigare i somras råkade min syster ut för "jaha" och "budskap".
Från ena stunden till nästa så står de bara där, tysta och stirrande. Man vet inte vad de vill en, men man känner att det är något.
Tidigare i somras råkade min syster ut för "jaha" och "budskap".
Från ena stunden till nästa så står de bara där, tysta och stirrande. Man vet inte vad de vill en, men man känner att det är något.
Det börjar bli obehagligt.
lördag, augusti 23, 2008
helglyx
Ok, det ska en helvetes tur till för att jag ska ha klarat tentorna.
Den i tisdags gick rätt bra och den i onsdags jättebra. Den på förmiddagen på torsdagen klarade jag nog också, det är jag rätt säker på. Men helvetes-tentan på eftermiddagen var nog den i särklass svåraste tenta jag någonsin skrivit. Jag har gjort alla gamla tentor sex(!) år bakåt i tiden och ingen, INGEN har varit så svår som den här.
Hemtentan gick bra, det småkänsliga ämnet till trots, även om jag misstänker att jag ger intryck av att vara en större rättspositivist än jag egentligen är.
I vilket fall, hur det än gick, är det så himmelskt skönt att det äntligen är över!
Jag har knappt ens kunnat sova de senaste två veckorna, men igår stupade jag i säng samtidigt som Ludwig och jag sov till kvart i nio i morse. Kvart i nio!
Sedan åkte vi till akademibokhandeln och fikade med R. Tyvärr är kaffet där odrickbart, men de har en stor, mjuk soffa där man kan sitta och läsa (böcker som man tycker verkar spännande, men inte vill köpa eller som man vill köpa, men inte har råd med). R gick tillbaka till jobbet, men Ludwig och jag blev sittande till en bit in på eftermiddagen. Ludwig spelade nintendo och jag läste bara seriealbum och jag hade absolut ingenting som jag var tvungen att göra.
I morgon tänker sova tills jag vaknar, i min nystädade lägenhet och när jag gör det har jag hela 24 timmar innan stressen börjar igen.
Den i tisdags gick rätt bra och den i onsdags jättebra. Den på förmiddagen på torsdagen klarade jag nog också, det är jag rätt säker på. Men helvetes-tentan på eftermiddagen var nog den i särklass svåraste tenta jag någonsin skrivit. Jag har gjort alla gamla tentor sex(!) år bakåt i tiden och ingen, INGEN har varit så svår som den här.
Hemtentan gick bra, det småkänsliga ämnet till trots, även om jag misstänker att jag ger intryck av att vara en större rättspositivist än jag egentligen är.
I vilket fall, hur det än gick, är det så himmelskt skönt att det äntligen är över!
Jag har knappt ens kunnat sova de senaste två veckorna, men igår stupade jag i säng samtidigt som Ludwig och jag sov till kvart i nio i morse. Kvart i nio!
Sedan åkte vi till akademibokhandeln och fikade med R. Tyvärr är kaffet där odrickbart, men de har en stor, mjuk soffa där man kan sitta och läsa (böcker som man tycker verkar spännande, men inte vill köpa eller som man vill köpa, men inte har råd med). R gick tillbaka till jobbet, men Ludwig och jag blev sittande till en bit in på eftermiddagen. Ludwig spelade nintendo och jag läste bara seriealbum och jag hade absolut ingenting som jag var tvungen att göra.
I morgon tänker sova tills jag vaknar, i min nystädade lägenhet och när jag gör det har jag hela 24 timmar innan stressen börjar igen.
måndag, augusti 18, 2008
söndag, augusti 17, 2008
andas andas
Första tentan är på tisdag, nästa på onsdag. Sedan hemtenta onsdag till fredag, 48 timmar.
Och så den där tentan på torsdag.
Jag borde verkligen verkligen panikläsa, men jag vill bara lägga mig ner och titta på Kullamannen tillsammans med Ludwig, eller reklamtv. Jag skulle så gärna vilja titta på relamtv just nu.
Eller städa.
Det är som på gymnasiet. När jag hade riktigt mycket att göra fanns det ingenting bättre än att sjunka ner i soffan och titta på sunset beach, det var dagens höjdpunkt. Litet dåligt samvete hade jag väl och jag drömde om lediga eftermiddagar då jag kunde göra precis vad jag ville, utan några som helst samvetskval.
När jag väl var ledig insåg jag vilket otroligt ointressant och irriterande dåligt program sunset beach egentligen var och jag kunde inte för mitt liv förstå vad det var som var så fängslande med det i vanliga fall. Men likt förbaskat, när jag hade halva röda rummet och 40 sidor kemi att läsa så var jag ju bara tvungen att se dagens avsnitt först.
Nu har jag uppskattningsvis motsvarande tre hp, dvs tre veckors studier, att läsa in på de här två dagarna och den tid som blir över mellan tentorna. Jag måste klara det.
Och så den där tentan på torsdag.
Jag borde verkligen verkligen panikläsa, men jag vill bara lägga mig ner och titta på Kullamannen tillsammans med Ludwig, eller reklamtv. Jag skulle så gärna vilja titta på relamtv just nu.
Eller städa.
Det är som på gymnasiet. När jag hade riktigt mycket att göra fanns det ingenting bättre än att sjunka ner i soffan och titta på sunset beach, det var dagens höjdpunkt. Litet dåligt samvete hade jag väl och jag drömde om lediga eftermiddagar då jag kunde göra precis vad jag ville, utan några som helst samvetskval.
När jag väl var ledig insåg jag vilket otroligt ointressant och irriterande dåligt program sunset beach egentligen var och jag kunde inte för mitt liv förstå vad det var som var så fängslande med det i vanliga fall. Men likt förbaskat, när jag hade halva röda rummet och 40 sidor kemi att läsa så var jag ju bara tvungen att se dagens avsnitt först.
Nu har jag uppskattningsvis motsvarande tre hp, dvs tre veckors studier, att läsa in på de här två dagarna och den tid som blir över mellan tentorna. Jag måste klara det.
fredag, augusti 15, 2008
containerfynd
.JPG)
Min pappa är en professionell container... letare(?).
Det är i och för sig trevligt när han hittar sådana här saker, men det händer att han dyker upp med riktigt skräp också.
Som när vi bodde i Blackeberg och jag struntade i att svara när han ringde. En dryg timme senare hör jag hur någonting slamrar, dunkar och flåsar i trappan.
När jag tittar ut genom titthålet ser jag ett enormt skrivbord i furu, med hurts och bordsskiva. Han var helt säker på att jag skulle vilja ha det och eftersom jag inte svarade hade helt sonika släpat hem det till mig. Han hade tagit på en gammal barnvagn, på tunnelbanan.
onsdag, augusti 13, 2008
veckans trafikant
– "Hötorget? Då ska du ta mittenuppgången."
– "Vad är det?"
– "Uppgången i mitten av plattformen."
– "Står det mittenuppgången där?"
– "Vad är det?"
– "Uppgången i mitten av plattformen."
– "Står det mittenuppgången där?"
intensivplugg
Hur i helvet kunde jag inbilla mig att jag skulle klara det här?
Skit också!
Nej förresten; fitta fitta FITTA!
Nej, det är inte jag som har skrivit i boken, den hör inte ens till det jag läser, men känslan är densamma.
Skit också!
Nej förresten; fitta fitta FITTA!
Nej, det är inte jag som har skrivit i boken, den hör inte ens till det jag läser, men känslan är densamma.
måndag, augusti 11, 2008
panträtt som porträtt
En av mina absoluta favoriter bland skolböcker är Panträtt i fast egendom av Ulf Jenssen.
Dels, och framförallt, för att den skriven på ett lättbegripligt sätt och utan de tillsynes intvingade "svåra" ord och pleonasmer (ni hör ju själva hur det låter, har man skrivit en lärobok i panträtt i fast egendom behöver man liksom inte bevisa att man är störd) som brukar användas i av författare till sådana här böcker.
Men också för att det är en bild på framsidan.
En riktigt bild!
Min mamma blev mycket förtjust när hon såg den, eftersom hon trodde att det var konstbok och att panträtt var något slags konstnärligt motiv. Hon uttryckte viss besvikelse när hon insåg att jag inte alls hade givit upp juridiken till förmån för konststudier.
Jag tycker om när läroboksförfattaren lägger in egna reflektioner i texten, som när en författare (jag tror att det var Ekelöf) avslutar sin genomgång av en skittråkig processrättslig lösning med:
"Det är i och för sig vackert så."
I panträtt finner man den underbara, smått sarkastiska kommentaren på sidan 20, angående propositionen till jordabalken (1970:20) som blivit så omfattande att den fått delas upp i A-del och en B-del:
"Indelningen gör det relativt enkelt att söka i texten, när man väl har kommit på att registret finns i slutet av del A."
Den som hade boken före mig hade helt uppenbart inte förstått meningen med överstrykningspennor och... ja, en tumregel för mitt exemplar är att det som är understruket inte är värt att läsa. Jag tycker om det också på något sätt.
När man så har tagit sig en bit in i panträtten kommer man till det som brukar anses som det allra svåraste, nämligen gemensamma inteckningar. Enligt jordabalken ska fastigheter med gemensamma inteckningar svara för eventuella pantsättningar enligt vissa tämligen krångliga regler om andelar och åtaganden. Rätt så krångligt med andra ord.
På sidan 151, i det avsnitt som behandlar diskrepans i pantsättningen av en gemensam inteckning, har någon brutit ihop fullständigt:
Jag brukar låtsas att det inte kan vara samma person som den som har färglagt boken.
Dels, och framförallt, för att den skriven på ett lättbegripligt sätt och utan de tillsynes intvingade "svåra" ord och pleonasmer (ni hör ju själva hur det låter, har man skrivit en lärobok i panträtt i fast egendom behöver man liksom inte bevisa att man är störd) som brukar användas i av författare till sådana här böcker.
Men också för att det är en bild på framsidan.
En riktigt bild!
Min mamma blev mycket förtjust när hon såg den, eftersom hon trodde att det var konstbok och att panträtt var något slags konstnärligt motiv. Hon uttryckte viss besvikelse när hon insåg att jag inte alls hade givit upp juridiken till förmån för konststudier.
Jag tycker om när läroboksförfattaren lägger in egna reflektioner i texten, som när en författare (jag tror att det var Ekelöf) avslutar sin genomgång av en skittråkig processrättslig lösning med:
"Det är i och för sig vackert så."
I panträtt finner man den underbara, smått sarkastiska kommentaren på sidan 20, angående propositionen till jordabalken (1970:20) som blivit så omfattande att den fått delas upp i A-del och en B-del:
"Indelningen gör det relativt enkelt att söka i texten, när man väl har kommit på att registret finns i slutet av del A."
Den som hade boken före mig hade helt uppenbart inte förstått meningen med överstrykningspennor och... ja, en tumregel för mitt exemplar är att det som är understruket inte är värt att läsa. Jag tycker om det också på något sätt.
När man så har tagit sig en bit in i panträtten kommer man till det som brukar anses som det allra svåraste, nämligen gemensamma inteckningar. Enligt jordabalken ska fastigheter med gemensamma inteckningar svara för eventuella pantsättningar enligt vissa tämligen krångliga regler om andelar och åtaganden. Rätt så krångligt med andra ord.
På sidan 151, i det avsnitt som behandlar diskrepans i pantsättningen av en gemensam inteckning, har någon brutit ihop fullständigt:
Jag brukar låtsas att det inte kan vara samma person som den som har färglagt boken.
söndag, augusti 10, 2008
skräpinlägg
"Skräppostrobotarna i Blogger har registrerat att din blogg påminner om en skräppostblogg."
Jaha, tack för det.
Idag insåg jag precis hur dum man ser ut när man "springer" i en sådan där sak, särskilt när det är flera som springer bredvid varandra. Ett gäng studsande rumpor av olika fulhetsgrad.
Jag frågade vad maskinen heter och svaret blev, något tvekande: "Adaptive movement treadmill".
– "Men, på svenska?"
– "Eh, treadmill?"
– "Ok..."
– "Eller nej, elliptical trainer heter det."
Jaha, tack för det.
Idag insåg jag precis hur dum man ser ut när man "springer" i en sådan där sak, särskilt när det är flera som springer bredvid varandra. Ett gäng studsande rumpor av olika fulhetsgrad.
Jag frågade vad maskinen heter och svaret blev, något tvekande: "Adaptive movement treadmill".
– "Men, på svenska?"
– "Eh, treadmill?"
– "Ok..."
– "Eller nej, elliptical trainer heter det."
söndagar
Tanken var att jag vid det här laget skulle springa eller snarare sprattla i en sådan där fånig kombinerad spring/klättersak. Den där nyare sorten är faktiskt väldigt bra, så nära man kan komma att springa på riktigt, men man slipper belastningen på knäna och mina knän är ju som de är.
Planen var att vi skulle vara på plats kl 10, när barnpassningen öppnade och att jag bara skulle
En annan fördel med de där maskinerna (jag vore tacksam om någon kunde upplysa mig om vad de heter) är att det inte gör så mycket om skosnöret går upp medan man springer.
Igår var alla klättermaskiner upptagna och jag tänkte att det kanske inte gör så mycket om jag springer på löpbandet en gång, min knän skulle nog tåla det. Jag hade inte sprungit mer än fem-sex minuter när skosnöret gick upp och jag klev på det. Jag föll handlöst, intrasslad i mina egna ben och hade det inte varit för att jag hade fått upp lite fart så hade jag säkert slagit ansiktet i instrumentpanelen. Nu landade jag istället på mage på bandet, jag tappade andan, men det gjorde inte så där fruktansvärt ont. Däremot samlades det omedelbart en massa sats-människor omkring mig, någon frågade om jag var ok och när det var konstaterat var det en som plockade upp mig! Jag kände mig som en underskattad tvååring som blir upplyft av en välmenande förälder.
De övriga tränande stirrade på mig medan de fortsatte att springa. Kan man stirra på någon som har ramlat av bandet utan att tappa farten så springer man inte tillräckligt snabbt.
fredag, augusti 08, 2008
onsdag, augusti 06, 2008
fantastiskt
Enligt wikipedia ÄR jag kreti och pleti.
Idag har jag läst 250 sidor, det luktar lik i trappuppgången igen och min syster tror att det heter "trapputgången".
Hon var så säker att jag blev osäker och var tvungen att slå upp det. Jag hade rätt.
Idag har jag läst 250 sidor, det luktar lik i trappuppgången igen och min syster tror att det heter "trapputgången".
Hon var så säker att jag blev osäker och var tvungen att slå upp det. Jag hade rätt.
måndag, augusti 04, 2008
Idag har jag köpt en ny överstrykningspenna på Akademibokhandeln.
Jag valde en varm rosa-orange färg, inte så skrikig som den rosa och inte så (tro det eller ej) kall som den orangea. Hur lyckas man få fram en kall orange färg?
–"Har du jämnt så tar jag det", sa killen i kassan.
Jag hade lust att svara att vid mitt stadium av pankhet så har man bara jämnt, men jag var rätt säker på att jag skulle råka säga förruttnelse istället för pankhet.
Jag valde en varm rosa-orange färg, inte så skrikig som den rosa och inte så (tro det eller ej) kall som den orangea. Hur lyckas man få fram en kall orange färg?
–"Har du jämnt så tar jag det", sa killen i kassan.
Jag hade lust att svara att vid mitt stadium av pankhet så har man bara jämnt, men jag var rätt säker på att jag skulle råka säga förruttnelse istället för pankhet.
söndag, augusti 03, 2008
seriöst
Kan det bli sötare?
Det har inte luktat något mer trappuppgången sedan i fredags. Det var nog bara någon som hade slängt något osedvanligt äckligt i soporna (veckogamla räkskal och avföring).
Förresten fick jag i fredags veta att jag eventuellt kommer att få chansen att göra otroligt spännande och intressant som dessutom så gott som garanterat leder till ett otroligt spännande och intressant jobb. Ett riktigt jobb! Med lön, lunch och arbetskamrater...
Enda haken är att jag måste läsa in 25 hp (enligt det gamla systemet, 37,5 enligt det nya). På tre veckor.
Det blir svårt, men inte omöjligt.
Hittills har jag inte gjort någonting.
lördag, augusti 02, 2008
Det är en sak som inte stämmer med liklukten i trappuppgången.
Jag tänkte inte på det igår, jag var alldeles för upptagen med att packa det nödvändigaste och fly hemifrån i panik, men jag har sett eller hört samtliga grannar någon gång under de senaste dagarna. I vanliga fall ser jag dem aldrig.
Grannen bredvid mig är ofta bortrest, gärna ett par månader åt gången, men henne pratade jag med i onsdags morse, om fuktmätningarna i källaren och ombildningen.
Lägenheten under hennes används som övernattningslägenhet av en småskum man i medelåldern. Han bor där ett par nätter varannan månad, men i tisdags mötte jag honom på väg till tvättstugan.
Under den småskumme mannen bor en inte fullt så skum man som jobbar natt. Han går hemifrån innan vi har vaknat och lägger sig innan vi har kommit hem. Honom ser vi bara när han är ledig och det var han i torsdags.
Bredvid honom, alltså på bottenvåningen två trappor under mig, bor en ung tjej i andra hand. Hon skäller alltid på sin stackars pojkvän och brukar ge stockholmshem-entrémattan en omgång när den ligger i vägen. Om jag inte minns fel hörde jag henne när vi gick ut i torsdags och jag vet att entrémattan låg på sin plats. Jag är säker på det eftersom det förvånade mig litet att den hade fått vara i fred så länge. När vi kom hem igår låg mattan ihopknölad vid källardörren en halvtrappa ned.
Ovanför henne, direkt under mig bor en gammal, smått dement kvinna med två hundar. Hon har ett hus i Kisa där hon bor större delen av tiden, men när hon väl är hemma märks hon desto mer. Hundarna skäller så fort man går förbi dörren och varje morgon steker hon fläsk. Hela hennes lägenhet är så inpyrd av stekos och otvättad hund att man måste vänta en stund innan man går ut i trappuppgången när hon har haft dörren öppen.
Jag hörde henne låsa dörren i onsdags kväll och eftersom vi varken har hört hundarna eller känt någon fläsklukt sedan dess så antar jag att hon har åkt igen.
Så antingen förvarar någon ett lik hemma, eller så har båda hundarna dött och tanten slutat att äta. För om nu någon granne hade dött så skulle det vara han i övernattningslägenheten som hade haft... längst tid på sig att börja lukta.
Tre dagar är väl inte tillräckligt lång tid för att det ska börja lukta så illa att man inte kan vistas trappuppgången?
Jag tänkte inte på det igår, jag var alldeles för upptagen med att packa det nödvändigaste och fly hemifrån i panik, men jag har sett eller hört samtliga grannar någon gång under de senaste dagarna. I vanliga fall ser jag dem aldrig.
Grannen bredvid mig är ofta bortrest, gärna ett par månader åt gången, men henne pratade jag med i onsdags morse, om fuktmätningarna i källaren och ombildningen.
Lägenheten under hennes används som övernattningslägenhet av en småskum man i medelåldern. Han bor där ett par nätter varannan månad, men i tisdags mötte jag honom på väg till tvättstugan.
Under den småskumme mannen bor en inte fullt så skum man som jobbar natt. Han går hemifrån innan vi har vaknat och lägger sig innan vi har kommit hem. Honom ser vi bara när han är ledig och det var han i torsdags.
Bredvid honom, alltså på bottenvåningen två trappor under mig, bor en ung tjej i andra hand. Hon skäller alltid på sin stackars pojkvän och brukar ge stockholmshem-entrémattan en omgång när den ligger i vägen. Om jag inte minns fel hörde jag henne när vi gick ut i torsdags och jag vet att entrémattan låg på sin plats. Jag är säker på det eftersom det förvånade mig litet att den hade fått vara i fred så länge. När vi kom hem igår låg mattan ihopknölad vid källardörren en halvtrappa ned.
Ovanför henne, direkt under mig bor en gammal, smått dement kvinna med två hundar. Hon har ett hus i Kisa där hon bor större delen av tiden, men när hon väl är hemma märks hon desto mer. Hundarna skäller så fort man går förbi dörren och varje morgon steker hon fläsk. Hela hennes lägenhet är så inpyrd av stekos och otvättad hund att man måste vänta en stund innan man går ut i trappuppgången när hon har haft dörren öppen.
Jag hörde henne låsa dörren i onsdags kväll och eftersom vi varken har hört hundarna eller känt någon fläsklukt sedan dess så antar jag att hon har åkt igen.
Så antingen förvarar någon ett lik hemma, eller så har båda hundarna dött och tanten slutat att äta. För om nu någon granne hade dött så skulle det vara han i övernattningslägenheten som hade haft... längst tid på sig att börja lukta.
Tre dagar är väl inte tillräckligt lång tid för att det ska börja lukta så illa att man inte kan vistas trappuppgången?
fredag, augusti 01, 2008
helvete!
Det första Ludden sa när vi kom hem var: "Det luktar som i trappuppgången i Blackeberg".
Och precis så luktade det.
Nu har jag tejpat myggnät för ventilerna och meddelat R att vi är på väg.
Och precis så luktade det.
Nu har jag tejpat myggnät för ventilerna och meddelat R att vi är på väg.
onsdag, juli 30, 2008
den plankande kontrollanten
SL:s kontrollgrupp börjar som vanligt dagen vid Thorildsplan, där en av mina spärrvakter för ovanlighetens skull har blivit placerad.
De tre första kontrollanterna drar sina kort och hälsar diskret, som seden bjuder, med en lätt nickning mot spärrvakten. Den fjärde kontrollanten knäpper med fingrarna, gruffar något ohörbart och pekar på grinden.
Spärrvakt: ”Ursäkta?”
Kontrollant: ”Öppna!”
Spärrvakt: ”Har du kort?”
De ser på varandra i iskall tystnad. Kontrollanten bara gapar.
Kontrollant: ”VA?! Släpp in mig för fan!”
Spärrvakt: ”Ingen åker på uniform, det borde väl du veta.”
Kontrollanten går en bit bort, men kommer snabbt tillbaka, han har fortfarande inte passerat spärrlinjen och hans kollegor har lämnat honom.
Kontrollant: ”Nu får du fan öppna grinden och släppa in mig!”
Spärrvakt: ”Det vet du att jag inte får, det är mot reglerna. Dessutom är du oförskämd.”
Kontrollant: ”Jag ska anmäla dig!”
Spärrvakten bara tittar på honom.
Kontrollant: ”Vad har du för anställningsnummer?”
Spärrvakt: ”Vi vet båda att du inte behöver mitt anställningsnummer. HAR du inget kort?”
Kontrollanten PLANKAR in och försvinner morrande upp mot plattformen.
De tre första kontrollanterna drar sina kort och hälsar diskret, som seden bjuder, med en lätt nickning mot spärrvakten. Den fjärde kontrollanten knäpper med fingrarna, gruffar något ohörbart och pekar på grinden.
Spärrvakt: ”Ursäkta?”
Kontrollant: ”Öppna!”
Spärrvakt: ”Har du kort?”
De ser på varandra i iskall tystnad. Kontrollanten bara gapar.
Kontrollant: ”VA?! Släpp in mig för fan!”
Spärrvakt: ”Ingen åker på uniform, det borde väl du veta.”
Kontrollanten går en bit bort, men kommer snabbt tillbaka, han har fortfarande inte passerat spärrlinjen och hans kollegor har lämnat honom.
Kontrollant: ”Nu får du fan öppna grinden och släppa in mig!”
Spärrvakt: ”Det vet du att jag inte får, det är mot reglerna. Dessutom är du oförskämd.”
Kontrollant: ”Jag ska anmäla dig!”
Spärrvakten bara tittar på honom.
Kontrollant: ”Vad har du för anställningsnummer?”
Spärrvakt: ”Vi vet båda att du inte behöver mitt anställningsnummer. HAR du inget kort?”
Kontrollanten PLANKAR in och försvinner morrande upp mot plattformen.
tisdag, juli 29, 2008
söndag, juli 27, 2008
must is less
Plötsligt har jag nintendospelet upptryckt precis under näsan (det avstånd som barn verkar tro är optimalt läsavstånd).
-"Kan du läsa det här för mig?"
Det står, på engelska, att man ska göra någonting som jag inte förstår (jag är rätt säker på att det inte är ett riktigt ord) för att någonting som jag vet inte är ett ord ska leda till att något annat, som verkar vara någon slags variant av ett faktiskt existerande ord, ska uppnås.
Så jag läser det som det står och han säger: "Jaha! Ja, men då fattar jag." Och fortsätter att spela.
-"Kan du läsa det här för mig?"
Det står, på engelska, att man ska göra någonting som jag inte förstår (jag är rätt säker på att det inte är ett riktigt ord) för att någonting som jag vet inte är ett ord ska leda till att något annat, som verkar vara någon slags variant av ett faktiskt existerande ord, ska uppnås.
Så jag läser det som det står och han säger: "Jaha! Ja, men då fattar jag." Och fortsätter att spela.
fredag, juli 25, 2008
kattannons
"Bast
Goddess of joy and the rising sun. The Sanctuaries own very special egyptian temple cat / turtoise shell kitten are looking for new temple homes with gardens. If you are a cat lover - these love-cats will love you and you will love them. Fed with only organic cat food and fresh fish these royal cats are ready for kings and queens to host them. Expand your kingdom with the spirit of joyful sensuality and playful meditation. The healing sound vibration of their purr transforms all negativity and creates a sanctuary in your home."
onsdag, juli 23, 2008
tisdag, juli 22, 2008
Det hade inträffat en olycka vid station Thorildsplan och redan på långt håll såg vi polis- och brandbilar.
De stod parkerade vid sidan av vägen så vi hade stationen till vänster och bilarna till höger när vi åkte förbi, så jag gjorde mitt bästa för bara titta rakt fram.
Då var den bara där, precis framför oss, politibilen. De saktade ner och svängde upp på trottoaren vid nedgången, precis framför brandbilarna.
Det kändes som att återse en gammal bekant, på samma sätt som när man inser att man ännu en gång befinner sig i en återkommande mardröm.
Jag fortfarande är lika fånigt rädd för den.
Visst, det ÄR både äckligt och skrämmande, men så rädd att man bara vill skrika och springa därifrån vet jag inte om man får bli.
Jag försökte att tänka på föraren som nog gärna hade velat skrika och springa därifrån, helst redan vid stationen innan om det hade gått, och vars liv på bråkdelen av en sekund kanske hade fått ett före och ett efter.
Likt förbaskat känns det som om det absolut största hotet i min vardag är en mörkblå VW transport med vit takventil.
De stod parkerade vid sidan av vägen så vi hade stationen till vänster och bilarna till höger när vi åkte förbi, så jag gjorde mitt bästa för bara titta rakt fram.
Då var den bara där, precis framför oss, politibilen. De saktade ner och svängde upp på trottoaren vid nedgången, precis framför brandbilarna.
Det kändes som att återse en gammal bekant, på samma sätt som när man inser att man ännu en gång befinner sig i en återkommande mardröm.
Jag fortfarande är lika fånigt rädd för den.
Visst, det ÄR både äckligt och skrämmande, men så rädd att man bara vill skrika och springa därifrån vet jag inte om man får bli.
Jag försökte att tänka på föraren som nog gärna hade velat skrika och springa därifrån, helst redan vid stationen innan om det hade gått, och vars liv på bråkdelen av en sekund kanske hade fått ett före och ett efter.
Likt förbaskat känns det som om det absolut största hotet i min vardag är en mörkblå VW transport med vit takventil.
måndag, juli 21, 2008
studentsommar
Det är rätt illa när man inte vågar följa med till Myrorna för att man vet att man kommer att hitta något som man inte har råd med.
torsdag, juli 17, 2008
I’ll wear my leather mask for you
Tycker ni inte att duvorna har något ovanligt tomt i blicken?
Det kanske är årstiden, det finns gott om mat, vårens ungar har vuxit till sig, de har hamnat i något slags vakuum mellan första och andra kullen.
Allt är lugnt.
Det enda som stör är hundar och osnutna ungar. Och den, vem det nu är, som skjuter av några stycken varannan söndagsmorgon.
Jag drabbades av cohen-abstinens.
Jättefånigt egentligen, men det kändes som när man har kommer hem efter att ha varit utomlands och först efter några dagar inser att man är i Sverige igen.
Konserten var riktigt bra. Den var inte mäktig (ja, jag hatar när folk säger så) som Philip Glass-spelningen, men den var underbar, på ett mer försiktigt, litet smygande, kanske kärleksfullt sätt.
Jag sa någon gång innan att jag skulle gå, mest för att det var sista chansen att se Cohen på riktigt och jag utgick ifrån att han skulle verka trött. Men han gav inget trött intryck, inget hest läspande eller otydligt sludder, och det märktes knappt att det här är någonting han måste göra.
Det var litet osmakligt, med skämten i början, i kön utanför och då Cohen dröjde, om att han skulle ha ”trillat av pinn” precis före konserten, för det var ju precis det alla tänkte, det och att det här är sista gången. Det var inte så mycket skämten i sig som var obehagliga, utan mer det osäkra sätt som de lades fram på. Trevande först, som för att känna av stämningen, och sedan, då man fått bekräftat att det var ok, överdrivet tydliga som för att visa att man tillhörde gruppen.
Annars börjar det bli något av en vana, mer eller mindre långa resor på kort tid. Den här gången åkte vi hemifrån halv sex och var framme i Helsingborg vid tolvtiden. Riktigt varför vi gick upp så okristligt tidigt vet jag inte, jag minns inte vem av oss som bokade biljetterna, men parken öppnade först framåt kvällen så dagen fördrevs på stan. S anslöt under eftermiddagen och förgyllde tillvaron med synnerligen icke pk-kommentarer om omgivningen.
Efter konserten åkte vi tillbaka till Stockholm med S, som körde hela sträckan med knappt en halvtimmes paus. Jag vet inte hur lång tid det tog, men vi var framme i gryningen, mindre än ett dygn efter att vi hade åkt.
Och som vanligt kändes det som om tiden hade stått stilla.
Det kanske är årstiden, det finns gott om mat, vårens ungar har vuxit till sig, de har hamnat i något slags vakuum mellan första och andra kullen.
Allt är lugnt.
Det enda som stör är hundar och osnutna ungar. Och den, vem det nu är, som skjuter av några stycken varannan söndagsmorgon.
Jag drabbades av cohen-abstinens.
Jättefånigt egentligen, men det kändes som när man har kommer hem efter att ha varit utomlands och först efter några dagar inser att man är i Sverige igen.
Konserten var riktigt bra. Den var inte mäktig (ja, jag hatar när folk säger så) som Philip Glass-spelningen, men den var underbar, på ett mer försiktigt, litet smygande, kanske kärleksfullt sätt.
Jag sa någon gång innan att jag skulle gå, mest för att det var sista chansen att se Cohen på riktigt och jag utgick ifrån att han skulle verka trött. Men han gav inget trött intryck, inget hest läspande eller otydligt sludder, och det märktes knappt att det här är någonting han måste göra.
Det var litet osmakligt, med skämten i början, i kön utanför och då Cohen dröjde, om att han skulle ha ”trillat av pinn” precis före konserten, för det var ju precis det alla tänkte, det och att det här är sista gången. Det var inte så mycket skämten i sig som var obehagliga, utan mer det osäkra sätt som de lades fram på. Trevande först, som för att känna av stämningen, och sedan, då man fått bekräftat att det var ok, överdrivet tydliga som för att visa att man tillhörde gruppen.
Annars börjar det bli något av en vana, mer eller mindre långa resor på kort tid. Den här gången åkte vi hemifrån halv sex och var framme i Helsingborg vid tolvtiden. Riktigt varför vi gick upp så okristligt tidigt vet jag inte, jag minns inte vem av oss som bokade biljetterna, men parken öppnade först framåt kvällen så dagen fördrevs på stan. S anslöt under eftermiddagen och förgyllde tillvaron med synnerligen icke pk-kommentarer om omgivningen.
Efter konserten åkte vi tillbaka till Stockholm med S, som körde hela sträckan med knappt en halvtimmes paus. Jag vet inte hur lång tid det tog, men vi var framme i gryningen, mindre än ett dygn efter att vi hade åkt.
Och som vanligt kändes det som om tiden hade stått stilla.
fredag, juni 20, 2008
lördag, juni 07, 2008
dassproblem
Precis när jag hade satt mig upptäckte jag en gigantisk geting som surrade mot fönstret. Först tänkte jag låta den vara, men i samma ögonblick verkade det som om den hade upptäckt mig, den upphörde med studsandet och närmade sig stegvis, surrande som en kolibri i luften.
Jag kastade mig ut, i ren panik och slängde igen dörren efter mig. Sedan galopperade jag upp till huset och hämtade radarn.
När jag kom tillbaka till dasset, dörren var givetvis stängd, var getingen borta. Spårlöst försvunnen.
Försiktigt och med sprayen i högsta hugg såg jag mig omkring, jag hörde en tjock humla surra och jag hörde mitt hjärta slå, men ingen geting.
Då gjorde jag den ohyggliga upptäckten; locket låg inte på.
Jag kastade mig ut, i ren panik och slängde igen dörren efter mig. Sedan galopperade jag upp till huset och hämtade radarn.
När jag kom tillbaka till dasset, dörren var givetvis stängd, var getingen borta. Spårlöst försvunnen.
Försiktigt och med sprayen i högsta hugg såg jag mig omkring, jag hörde en tjock humla surra och jag hörde mitt hjärta slå, men ingen geting.
Då gjorde jag den ohyggliga upptäckten; locket låg inte på.
lördag, maj 31, 2008
veckans trafikant
En kvinna i nedre medelåldern (som vanligt) kommer fram till R och får sin biljett stämplad.
Vilket tåg tar jag till stan, undrar hon, och R svarar att hon kan ta vilket som helst på höger sida.
Med det menade han att hon, när hon kom upp på plattformen, kunde ta vilket tåg som helst som kom åkande på höger sida. Men hon såg litet förvirrad ut, tittade på R och vände sig om ett halvt varv, så att hon nu stod med ryggen mot trappan upp till plattformen, och så lyfte hon sin vänstra hand.
-Så jag kan ta alla tåg på den här sidan?
R svarade litet tveksamt att, ja det kunde hon.
-Men, hon viftade litet med handen, det här är ju vänster!
R svarade att om hon bara vände sig ett halvt varv och lyfte sin högerhand så kunde hon ta alla tåg på den sidan.
Hon vände sig återigen mot trapporna och viftade nu, mycket långsamt, med båda händerna.
Så blev hon stående en stund.
-Det finns skyltar därup...
-Nej, vet du vad! Jag frågar däruppe istället.
Så försvann hon, leende, uppför trapporna. På den vänstra sidan.
Vilket tåg tar jag till stan, undrar hon, och R svarar att hon kan ta vilket som helst på höger sida.
Med det menade han att hon, när hon kom upp på plattformen, kunde ta vilket tåg som helst som kom åkande på höger sida. Men hon såg litet förvirrad ut, tittade på R och vände sig om ett halvt varv, så att hon nu stod med ryggen mot trappan upp till plattformen, och så lyfte hon sin vänstra hand.
-Så jag kan ta alla tåg på den här sidan?
R svarade litet tveksamt att, ja det kunde hon.
-Men, hon viftade litet med handen, det här är ju vänster!
R svarade att om hon bara vände sig ett halvt varv och lyfte sin högerhand så kunde hon ta alla tåg på den sidan.
Hon vände sig återigen mot trapporna och viftade nu, mycket långsamt, med båda händerna.
Så blev hon stående en stund.
-Det finns skyltar därup...
-Nej, vet du vad! Jag frågar däruppe istället.
Så försvann hon, leende, uppför trapporna. På den vänstra sidan.
måndag, maj 12, 2008
kompetensutveckling
Connex, eller Veolia som företaget numera heter, anordnar med jämna mellanrum kurser för de anställda.
Det skulle visst vara fråga om någon form av utbildning, men eftersom de allra flesta, åtminstone av de äldre spärrvakterna, är långt mer utbildade än de som håller i kurserna så handlar det givetvis om att hålla närmare koll på personalen.
Den senaste kursen handlade det om att bemöta kunder (läs: hantera trafikanter/får).
Efter de obligatoriska rollspelen var det dags för en övning som gick ut på att omformulera olika meningar.
Spärrvakt 1 fick i uppdrag att omformulera meningen: ”Ta tåget till Hjulsta och gå av vid Sumpan”.
Han sa: ”Ta tåget mot Hjulsta och gå av vid Sundbyberg”.
Jag utgår ifrån att de flesta av er förstår precis hur han tänkte och, kanske, till och med, skulle säga samma sak själva?
Men nej, det var fel!
Det är mycket viktigt att man som spärrvakt ser till att trafikanten inte känner sig dum som frågar.
Det rätta ”svaret” var (det är sant): ”Det är många som undrar. Du ska ta blå linjen i riktning mot Hjulsta och gå av vid Sundbyberg”.
Spärrvakt 2 fick sedan omformulera meningen: ”Köp Stockholmskortet, då går du in gratis på Grönan”
Han sa: ”Ett bra tips är att köpa Stockholmskortet, och då går du in gratis på Gröna Lund också”.
Det var givetvis fel, fel, FEL, trafikanten kan ju känna sig korkad!
Rätt svar var: ”Det är inte lätt att veta vilket kort man ska välja, det mest förmånliga för Dig vore nog Stockholmskortet, då får du fritt inträde på Gröna Lund också”.
Visst låter det naturligt?
Så stod då spärrvakt 3 på tur. Han skulle få omformulera meningen: ”Tåget kommer snart”.
Han tog ett djupt andetag och så sa han: ”Det är inte lätt att veta, och vi är många som undrar när tåget ska komma”.
Efter det var det svårt att hålla ”undervisningen” på en seriös nivå.
Det skulle visst vara fråga om någon form av utbildning, men eftersom de allra flesta, åtminstone av de äldre spärrvakterna, är långt mer utbildade än de som håller i kurserna så handlar det givetvis om att hålla närmare koll på personalen.
Den senaste kursen handlade det om att bemöta kunder (läs: hantera trafikanter/får).
Efter de obligatoriska rollspelen var det dags för en övning som gick ut på att omformulera olika meningar.
Spärrvakt 1 fick i uppdrag att omformulera meningen: ”Ta tåget till Hjulsta och gå av vid Sumpan”.
Han sa: ”Ta tåget mot Hjulsta och gå av vid Sundbyberg”.
Jag utgår ifrån att de flesta av er förstår precis hur han tänkte och, kanske, till och med, skulle säga samma sak själva?
Men nej, det var fel!
Det är mycket viktigt att man som spärrvakt ser till att trafikanten inte känner sig dum som frågar.
Det rätta ”svaret” var (det är sant): ”Det är många som undrar. Du ska ta blå linjen i riktning mot Hjulsta och gå av vid Sundbyberg”.
Spärrvakt 2 fick sedan omformulera meningen: ”Köp Stockholmskortet, då går du in gratis på Grönan”
Han sa: ”Ett bra tips är att köpa Stockholmskortet, och då går du in gratis på Gröna Lund också”.
Det var givetvis fel, fel, FEL, trafikanten kan ju känna sig korkad!
Rätt svar var: ”Det är inte lätt att veta vilket kort man ska välja, det mest förmånliga för Dig vore nog Stockholmskortet, då får du fritt inträde på Gröna Lund också”.
Visst låter det naturligt?
Så stod då spärrvakt 3 på tur. Han skulle få omformulera meningen: ”Tåget kommer snart”.
Han tog ett djupt andetag och så sa han: ”Det är inte lätt att veta, och vi är många som undrar när tåget ska komma”.
Efter det var det svårt att hålla ”undervisningen” på en seriös nivå.
lördag, april 12, 2008
spärrsorken
Icke namngiven spärrvakt kommer till T-banestation Råcksta tidigt en morgon.
I spärren hittar hon en litet, litet djur, troligen en vattensork.
Då hon är svårt allergisk mot allt sådant (och troligen i behov av lite uppmärksamhet) ringer hon omedelbart till PLE (förkortning för personalledningen...tror jag) och meddelar att hon inte under några som helst omständigheter kan tänka sig att jobba under sådana förhållanden.
Till svar får hon endast att de ”ska se om vi eventuellt kanske kan skicka någon som kan...” så hon ringer till facket, som ringer till PLE, som genast skickar en avlösare, Gamal, en stor och något bufflig man från Palestina.
Några timmar senare (efter skiftbyte på PLE) ringer en personalledare till Gamal och frågar om han har sett sorken.
-Sorken?
-Ja, en sork...
-Vad är en sork?
-Som en liten mus, ungefär.
-Jaha, råttan! Den trampade jag på.
Till saken hör att en annan spärrvakt, en kurdisk man, också han stor och bufflig fast mer till sitt sätt, hade börjat mata sorken, han brukade klappa den och ha den i sitt knä.
När han fick veta vad som hade hänt sökte han upp Gamal och kallade honom, bland annat för mördare.
Enligt mer eller mindre tillförlitliga vittnen skall han ha skrikit: ”Du har torterat min mus!!”.
Det där sista tror jag inte på, det hade varit för bra.
I spärren hittar hon en litet, litet djur, troligen en vattensork.
Då hon är svårt allergisk mot allt sådant (och troligen i behov av lite uppmärksamhet) ringer hon omedelbart till PLE (förkortning för personalledningen...tror jag) och meddelar att hon inte under några som helst omständigheter kan tänka sig att jobba under sådana förhållanden.
Till svar får hon endast att de ”ska se om vi eventuellt kanske kan skicka någon som kan...” så hon ringer till facket, som ringer till PLE, som genast skickar en avlösare, Gamal, en stor och något bufflig man från Palestina.
Några timmar senare (efter skiftbyte på PLE) ringer en personalledare till Gamal och frågar om han har sett sorken.
-Sorken?
-Ja, en sork...
-Vad är en sork?
-Som en liten mus, ungefär.
-Jaha, råttan! Den trampade jag på.
Till saken hör att en annan spärrvakt, en kurdisk man, också han stor och bufflig fast mer till sitt sätt, hade börjat mata sorken, han brukade klappa den och ha den i sitt knä.
När han fick veta vad som hade hänt sökte han upp Gamal och kallade honom, bland annat för mördare.
Enligt mer eller mindre tillförlitliga vittnen skall han ha skrikit: ”Du har torterat min mus!!”.
Det där sista tror jag inte på, det hade varit för bra.
onsdag, mars 05, 2008
stockholmshemsyndromet
Har du inte själv alla papper så blir allting väldigt jobbigt, och räkna aldrig med att få tag i någon som har någon som helst aning om vad du pratar om.
tisdag, mars 04, 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
