otur?

I morse missade jag 53:an med ca 15 sekunder. Jag är rätt så säker på att bussföraren såg mig och såvida han inte körde turen innan och var nio minuter sen så hade han två minuter kvar till avgång (enligt reflexvästnapoleon vid 4:ans hållplats). I vilket fall började jag dagen som överkänslig och förbittrad trafikant– föga klädsamt.

Nu fick jag istället ta 4:an och gå den sista biten, inte jobbigt alls egentligen, men något irriterande. När jag passerade Frejgatan, precis före låsbutiken, mötte jag bussen jag hade tänkt åka med. Jag log glatt och demonstrativt så att bussföraren, om han nu mot all förmodan kände igen mig och om han nu hade dragit för att det är så kul att se fåniga tjejer springa förgäves, verkligen skulle se att jag i vart fall inte var någon missklädsamt sur trafikant för det. Vilket väl i och för sig var precis vad jag var.

Då stod den där igen.

Politibilen.

Det var inte alls lika läskigt den här gången, det var bara en bil.
Ok, en bil som används för att hämta döda människor som har slutat sina dagar på olika mindre trevliga sätt, men ändå bara en bil.






Ibland får jag en känsla av att den förföljer mig.

hundvecka

Det är en sak när undervisningen är så dålig att man skulle få ut mer av att läsa själv, det är illa nog. Men undervisningen på den här kursen är så dålig att jag skulle få ut mer av att fika med kursarna eller till och med av att ta en promenad. Dessutom är den obligatorisk. Lektionerna går i princip ut på att läraren berättar om någon spännande rättsprocess han är inblandad i och om hur idiotiskt fel motparten resonerar, sedan drar han några anekdoter som inte har någonting alls med ämnet att göra, men som framhäver hans förträfflighet. Efter det ställer han en fråga som han oftast själv besvarar genom att redogöra för vad hans kollegor tycker och hur fel de har. Skulle någon student drista sig till att svara på frågan ägnas resten att lektionen åt att se till att vederbörande verkligen har förstått hur korkat svaret var. Det bästa är nästan när han går igenom lagtexten, paragraf för paragraf, och berättar vad det är för fel på den och hur mycket bättre han skulle ha skrivit den.
Värdelöst och frustrerande.

Hundarna åkte igår morse, till min stora lättnad.
De ska bo hos tantens föredetta man tills hon är på benen igen.
På vår sista promenad rök de ihop med varandra. Den lilla hunden hade vaknat till, tittat på mig och viftat glatt på sin lilla svans. Jag satte mig på huk framför henne och hon blev helt till sig av glädje. Man kunde säga att vi hade ett ögonblick där.
Tyvärr fick pudeln fnatt, av svartsjuka misstänker jag, och attackerade den lilla hunden med ett blixtsnabbt bett över ryggen. Båda morrade och skällde, den stora hunden hoppade upp och ned och den lilla snurrade runt och bet omkring sig. När jag har lugnat ner dem fortsätter vi vår promenad, pudeln går framför mig och drar i kopplet, den lilla hunden går bakom mig, jag drar i kopplet. De nosar runt var för sig när jag märker att pudeln har hittat något... spännande. Något hon äter på. Jag drar in henne och inspekterar bytet. Det är bajs. Hundeländet äter bajs. Plötsligt har det blivit än mer angeläget att se till att hon inte hoppar och slickar.

När jag kom hem igår kväll, lättad över att inte ha några hundar att tänka på eller ta hand om, ser jag att det lyser i grannens lägenhet. Hennes väninna, som var där tidigare i veckan, hade sagt att hon nog kulle åka till sin dotter i Lund när hon blev utskriven och jag tänkte att det nog måste vara dottern som var där och packade. När jag ringde på var det tanten själv som öppnade. Hon har blivit utskriven, men mår helt uppenbart inte alls bra. Om hon åker till sin dotter, och i så fall när, vet jag inte och nu går jag som på nålar hemma, jag lyssnar efter minsta lilla andetag från hennes lägenhet. Tänk om hon ramlar eller får svårt att andas igen, eller bara slutar att andas. Tänk om hon dör därnere!

grann-tjat

Av en händelse snubblade jag över hittagraven.se där man kan söka bland ett antal gravplatser i Stockholm. Efter en stunds letande insåg jag att jag faktiskt redan vet var mina avlidna ligger begravda och att det inte är så där våldsamt spännande att söka efter människor som man inte vet någonting om, förutom det att man aldrig kommer att lära känna dem personligen.

Då kom jag på vem jag borde söka efter. Den döda grannen.

Jag hittade honom, han gravsattes i början av december- 07, i minneslunden på Brännkyrka kyrkogård.
Till min fasa upptäckte jag att man som dödsdatum hade satt ett datum i slutet av juni, ett exakt datum. Det fanns de som hade fått åååå-mm-00, vilket väl rimligtvis borde innebära att dödsdatumet inte har kunnat fastställas? Han hade fått ett exakt datum, ett datum som stämmer väl överens med tiden efter att det blivit tyst hos honom. Innebär det att detta, exakta datum på ett eller annat sätt har kunnat fastställas som ett någorlunda säkert dödsdatum?
Det skulle i så fall innebära att han legat död i sin lägenhet i mer än en månad. Politin hämtade honom den 29 juli.
Under den tiden har vi sprungit upp och ned för trapporna precis som vi brukar, vi har fortsatt våra liv precis som vanligt, lyckligt ovetande av vad som pågick i lägenheten snett under. Jag måste ha sprungit upp och ned till tvättstugan hur många gånger som helst och min syster och jag hade en mindre fest under den här tiden. Det känns rätt makabert när man tänker på vad som hände och på vårt firande en trappa upp. Tänk er huset utifrån, som ett dockskåp.

Jag vet att min mamma var barnvakt i början av juli, jag kom hem vid tre-tiden på natten och sov ensam i lägenheten, det var inga problem, inga spökande grannar eller vandrande lik. Jag skulle idag, inte för allt i världen, sätta min fot i den trappuppgången ensam. Jag inser hur fånigt det är.

Vet ni hur man vet att man är en curling-förälder?

När man med fara för sitt liv har klättrat över bråten i vindsförådet för att sedan, hängande på mage över en halvfull, mjuk flyttlåda, sträcka sig längre än vad som är fysiskt möjligt för att lyfta en snowracer på pek- och långfingret och sedan backa ut med den utan att fastna i tidigare nämnda bråte och det första ungen gör är att peka på draglinan och fråga: "Vad är det där snöret till för?"

Tror ni att han fick dra sin pulka själv efter det? Nja, till mitt försvar kan jag väl säga att jag hade frusit ihjäl om jag bara hade stått still i pulkabacken och att springa upp och ned för skojs skull var inte tillräckligt lockande. De andra föräldrarna hade tyckt ännu mindre om mig än de redan gör om jag hade visat mig så hurtig och jag misstänker att det är en sådan sak som folk i allmänhet tycker är lite för konstig.

Tanken är att vi ska baka i helgen, jag har nog råkat lova honom det. Julpynta ska vi också.
Lägenheten ser ut som sju svåra år, förutom mina små pluggstationer (högar med böcker, anteckningar och tekoppar), två för varje kurs, har jag två veckors tvätt stående i hallen och vardagsrummet, jag har inte hunnit tvätta på två veckor. Jag hade i och för sig kunnat tvätta i helgen om jag bara hade haft framförhållning nog att boka en tvättid, men nu hade jag inte det. Jag har en tvättid på lördag, 13-16, med litet viljestyrka kan jag säkert baka under tiden. Och fålla gardinerna. Och städa. Eller så städar jag natten till söndag, men då skulle jag ju plugga och jag hade lovat mig själv att inte bli en sådan där mamma som städar på natten för att hinna.

varför hon?

hundar alltså

Grannen under mig, hon som nästan aldrig är hemma och som steker fläsk till frukost, blev plötsligt sjuk. Jag hade precis satt mig i ett hörn med min pluggpärm och ett glas glögg när jag hörde ett svagt rop på hjälp från våningen under. Ambulansen kom snabbt, de konstaterade att det var bråttom och så försvann de.
Kvar stod jag med två hundar, en stor kungspudel och en liten oidentifierbar, rufsig sak. Jag kan ingenting om hundar. Den enda erfarenhet jag har av hundar är de där som, när man minst anar det, sniffar upp en bakifrån i trängseln på bussen.
Nu hade jag blivit tvungen att släpa, dra och knuffa in en jättepudel, som helt uppenbart bara ville skydda sin matte, i matrummet för att ambulanspersonalen över huvud taget skulle sätta sin fot i lägenheten. Ok, det finns de som hävdar att pudlar är pudlar- inte hundar. Men de har faktiskt tänder och det är det som räknas.

När ambulansen hade åkt gick jag tillbaka in i lägenheten och nu var hundarna som förbytta, eller pudeln var det i alla fall, den lilla hunden gick runt i cirklar i vardagsrummet och jag misstänker att det är vad den skulle ha gjort tidigare också om den bara hade fått plats. Den verkade inte ha något vidare grepp om vad som pågick. Den större hunden däremot hade klämt sig in under skostället i hallen, där den egentligen inte fick plats, och där låg den nu och försökte rulla över på rygg. Eftersom den egentligen inte fick plats där under lyftes hela skostället upp och det enda man såg av hunden var fyra hjälplöst viftande ben under ett gungande skoställ.
Jag gick ut i vardagsrummet och lockade på den lilla hunden som verkade göra sitt bästa för att försöka kravla sig upp i soffan, men den var fullständigt okontaktbar, jag misstänker att den är döv eller kanske autistisk. Nu hade det blivit lugnare ute i hallen och jag gick ut för att försöka locka fram pudeln, omedelbart började skostället att gunga och benen att vifta. Till slut gav jag upp, lyfte upp den lilla hunden i soffan, satte på radion och skulle precis gå hem till mig då pudeln anfaller mig bakifrån och ska hoppa och slicka. Isch!
När jag säger ifrån lägger den sig i en hög på golvet och gnyr och så fort jag vänder ryggen till ska den hoppa och slicka. Vad gör man?

jag har fått en tant

Tanten är tillbaka! Och jag har pratat med henne.
Som de allra flesta har jag svårt för omställningar och separationer och bara möjligheten att eventuellt ha förlorat en kuslig granne gjorde mig orolig. Så jag har sprungit fram och tillbaka mellan min arbetshörna (sängen) och köksfönstret för att kolla om hon hade kommit tillbaka. Det hade hon inte och jag var säker på att det hade hänt henne något och att jag aldrig skulle se henne igen när jag fick syn på en liten, liten tantliknande varelse som irrade kring buskarna på gården, klädd i tunn beige kappa och med tofflor på fötterna..
Det var hon.
Det visade sig att hemtjänsten hade släppt ut hennes katt av misstag och katteländet var för gammal för att orka hoppa in igen. Hemtjänsten var inte så bra, sa hon, men hon var tvungen att hålla sig väl med dem eftersom hon inte var riktigt tillräknelig och därför hade hon inte sagt något när katten hoppade ut. Den satt i buskarna precis under fönstret och pep ynkligt, men såg stark och välmående ut, som om det var stolthet snarare än ålder som hindrade den från att ta språnget. Tanten däremot var verkligen för skröplig för att klättra in i buskarna och hämta katten så jag fick pressa mig in och fånga den. Jag fick in katten genom fönstret och lyckades dra igen det utifrån. Sedan följde jag tanten till dörren och fick lova att komma förbi på en fika endera dagen. Nu vågar jag inte titta på henne från köksfönstret längre, tänk om hon ser mig, då vet hon var jag bor.

Det bor en tant på andra sidan gården, jag ser in i hennes vardagsrum. Hon sitter i där dag som natt och lampan är alltid tänd. Ibland äter hon och ibland lägger hon patiens. Hon sitter vid ett bord rakt framför fönstret, en bit in i rummet, så jag ser inte hennes ansikte, men jag ser hennes överkropp och hennes armar.
Jag har aldrig sett henne resa sig, men i morse var stolen tom.

skolböcker

I min bokhylla har jag ett par hyllmeter med kurslitteratur i utgångna upplagor som jag inte kan sälja i andrahandsbokhandeln.
Jag kommer med största sannolikhet aldrig att öppna dem igen, inte många av dem och inte frivilligt, och om jag någonsin skulle behöva göra det så skulle jag nog vilja ha en något nyare upplaga.
Det händer att jag fantiserar om att kasta dem, men det är ett absolut tabu inom min familj, man kastar inte böcker. Det är nästan lika illa som att kasta en levande krukväxt.

Jag har försökt att begränsa mig till att bara spara de böcker som jag har användning av eller som jag har en relation till. Att spara på gamla kursböcker som man aldrig mer kommer att läsa känns, för mig, nästan som att ha bokhyllan full av gamla expojkvänner, eller snarare avlagda tillfälliga förbindelser. Ändå står de kvar där, trots att det känns som om det skulle vara en stor befrielse att slänga eller kanske till och med bränna dem, på bål, tillsammans med alla gamla kompendier.

uppgivenhet

Snart skiter jag i det här och gifter mig rikt istället.

Hur kan det bli så här jävla kallt? Inomhus?
Det är inte precis vad man ser fram emot när man kommer hem efter en intensiv seminariedag, att att sitta insvept i ett täcke och försöka värma händerna på MacBebis batterivärme. Någonstans vid 18-19 grader går gränsen, 16 är långt ifrån behagligt. Till och med L har krupit upp i sängen och ser litet febrig ut.
Nu har jag 150 sidor att läsa till i morgon och jag önskar verkligen att jag hade någon som kunde åka till Islandstorget och köpa pizza.

politibilen

Ibland inträffar saker med en sådan osannolikt bra läglighet att jag undrar om det inte sitter någon däruppe och skrattar åt mig i alla fall. Det kan vara små saker, som när min pappa i ett av sina plötsliga damp-anfall råkade kasta in en av L:s leksaker bakom det enorma, fastbultade torkskåpet i tvättstugan och vi, efter ett antal misslyckade räddningsförsök, konstaterade att vi behövde någon slags krok, gärna en kraftig fiskekrok, för att få fram den. Så vi gav upp och tog en promenad. Nere vi sjön satte vi oss på en bänk och plockade fram våra medhavda bullar, L lekte vid vattnet. Plötsligt skrek han till, ett glädjetjut, han hade hittat en krok. På ett näckrosblad en och en halv meter ut i vattnet låg en rejäl metkrok, perfekt för att fiska upp leksaken.

Innan grannen dog visste jag inte mycket om politibilen. Att folk dog i hemmet var ju lika självklart för mig då som nu och att de ibland blev liggande visste jag ju också. Men jag hade liksom inte reflekterat över vem det var som hämtade dem eller vems uppgift det var att ta hand de riktigt äckliga dödsfallen, de som hade blivit liggande länge eller överkörda av ett tåg eller dumpade i en sjö. Det är politin som gör det, i samarbete med polisen.
I Stockholm är det i princip en enda bil som kör i polititjänst, en enda skåpbil, en mörkblå Volkswagen med vit takventil.

Att se den bilen när de hämtade grannen, det var nästan det mest avvikande i hela situationen, man har ju en bild av vad som händer om någon plötsligt dör. I den bilden passar män klädda i glansiga skyddsdräkter som skrapar upp ruttnande kvarlevor inte riktigt in och på något sätt kanaliserade jag hela chocken över grannens död till politibilen. Jag tycker fortfarande att den är jätteläskig.

Någon månad senare, efter att vi hade flyttat, satt min syster och jag hemma i mitt nya vardagsrum, flyttlådorna (de allra flesta) var uppackade och livet i den nya lägenheten hade hittat sina rutiner, vi hade ätit och nu satt vi med ett glas vin och pratade, om grannen och om politibilen. Under det samtalet kände jag att nu var jag redo att släppa det där med grannen, nu kunde jag vänja mig vid tanken på att det fanns en bil som körde runt och hämtade människor som hade dött, att det fanns folk som jobbade med att skrapa upp dem och köra iväg dem. Det var en stor lättnad.
Jag tog en klunk vin och sa till min syster att jag skulle gå ner efter tvätten.

Vår tvättstuga ligger ett par hus bort och eftersom jag hade städat tidigare den kvällen och ställt in mina skor i garderoben tog jag min systers skor när jag gick ut. Det var en underbar sensommarkväll i slutet av augusti, himlen var sådär vackert mörk och blå och luften var behagligt sval. Jag hade min ipod med mig och lyssnade på temat till Twin Peaks, för första gången på länge kändes allt riktigt bra.

Då fick jag syn på bilen.
På trottoaren framför mig stod en mörkblå Volkswagen med vit takventil. Först stod jag bara stilla och tittade på den, jag kunde inte ta blicken ifrån den, sedan började jag långsamt, långsamt att gå runt den, jag tänkte att det säkert fanns massor av sådana bilar och att just den där inte nödvändigtvis var politibilen. När jag kom runt till framrutan såg jag att det satt en lapp på insidan, med ett polismärke och texten: POLITI.

Jag tog ett steg tillbaka, men sedan blev jag stående, jag visste inte vad jag skulle göra. Det slog mig hur orimligt det var att den stod där. Skulle jag ha en sådan otur att två grannar, inom loppet av två månader, på två olika adresser, dog och blev hämtade av politibilen? Precis efter att vi hade pratat om den och precis då jag var på väg till tvättstugan, ensam, sent på kvällen. Fullständigt orimligt. Jag blev litet rädd när jag tänkte på det och jag ringde till min syster och bad henne komma ner. Hon vägrade först (trodde säkert att jag vill ha hjälp med tvätten), men när jag förklarade att politibilen stod framför mig, på trottoaren och att jag ville att hon skulle komma ner för att se efter om hon också kunde se den, då kom hon– trots att hon inte kunde hitta några skor.
Hon kunde se den, som väl var, och hon sa till mig med lugn och stadig röst, att nu går vi och hämtar tvätten. Vi gick ner i tvättstugan och samlade ihop tvätten, lugnt och metodiskt, sedan sa hon att nu går vi upp igen.

Bilen stod kvar när vi kom ut. Vi sa ingenting, men vi såg på varandra, och så gick vi, rakt fram förbi bilen. Precis då vi hade passerat den såg jag att ett fönster öppnades i huset bredvid och att en ung kvinna lyfte upp sitt barn. Jag tänkte genast att hon måste tro att det är en polisbil (pga skylten i framrutan) och att jag måste varna henne. Jag vände mig om och skulle precis gå tillbaka då porten öppnades av en man i diskret svart uniform. Jag vände igen och tänkte att nu går jag bara rakt fram, helt lugnt bara rakt fram och jag ser mig inte om. Det hade kunnat gå om det inte hade varit för att min syster, som fram till nu hade varit lugnet självt, plötsligt skrek och började springa, barfota längs gatan. Paniken grep mig och jag sprang också, med den rena tvätten i en säck på ryggen. Halvvägs till porten vände jag mig om, en enda kort sekund och jag såg två mycket förvånade politimän som tittade efter oss.

jag gjorde det!

Jag drack kaffet från den gamla lägenheten.
Jag förstår att det här både låter och är helt sjukt, men precis innan man hittade grannen hade jag köpt en burk panikkaffe, instant espresso, som lämnades oöppnad på köksbänken när vi flydde hals över huvud hem till min syster. Den blev stående tills vi flyttade och då kändes det litet dumt att slänga en nyköpt, oöppnad burk kaffe bara för att jag var hysterisk nog att se den som besudlad. Men jag kunde bara inte förmå mig själv att dricka kaffet.
Det var mycket jag inte klarade av att äta eller dricka, nötter, mjölkprodukter, i synnerhet mjölk, räkor. Jag kunde hitta liklukt i allt och kaffet var äckligt bara för att det hade stått framme. Inte så bara egentligen, när jag kom ut i köket morgonen efter den där sista skräckfyllda natten i lägenheten studsade en fet spyfluga mot fönstret. Den hade kommit in genom köksventilen, den kom från grannen. En kort stund senare ramlade det in en till.
När vi flyttade slängde jag allt. Utom kaffet.

Igår drack jag det. Det hade gått ut, men mitt vanliga kaffe var slut och pga av den rådande finanskrisen (min personliga och förhoppningsvis högst tillfälliga) vågade jag inte köpa något nytt. Jag hade att välja mellan att dricka det nyligen utgångna snabbkaffet och att vara utan. Ni vet vad jag valde.
Det smakade helt ok, litet blekt kanske, men annars helt ok.

lite mindre mmmm i livet

Ytterligare en anledning att bojkotta Marabou, förutom att de inte tillverkar något som är särskilt gott.

25g  135 kcal och så vikten på själva chokladkakan, 100g, under.

Så uppenbart ägnat att vilseleda.

Det kanske finns en och annan som inte hajar till och tänker efter när det står 135kcal på en chokladkaka (vet man vad kcal är i så fall?). 

Utgår de på allvar ifrån att folk är så dumma? Och även om man inte blir direkt lurad så känns 4x135 kcal/100g mindre än 540.

fåglarna

Det var fortfarande skumt i rummet när jag väcktes av ett svagt, men intensivt tjatter utifrån.
Jag tassade upp och kikade ut genom köksfönstret.
Gården var full av sidensvansar. De satt i alla träd och buskar, på taken och på fönsterblecken, precis överallt. Och de tjattrade oavbrutet.



Hursomhelst är de mycket trevligare än de cirka femton skator som normalt förgyller vår tillvaro med sina slagsmål och sopor. Jag misstänker att de hämtar sitt skräp ur papperskorgarna på tunnelbanestationen (för jag tror inte att våra grannar livnär sig på mcdonalds-mat i så stor utsträckning) för att sedan flyga upp hit och slåss om bytet. De är experter på det. En stormig vårnatt hade locket på en av grannfastighetens soptunnor blåst upp och skatjävlarna hade fått upp en hel soppåse. De hade lyckats släpa upp en full soppåse och efter att ha tömt den på allt ätbart de kunde hitta slogs de i flera dagar, om en gammal pappmugg. Visste ni förresten att skator kan sjunga?

knon?

Kommer du ihåg den här?

motsatsen till God Smak

29:90, ICA Roslagstull.

Benen sitter fast på små fjädrar och rör sig tämligen naturtroget när man går förbi

rationalisering

Som det att migrationsverket grundar avvisningsbeslut på att barnens berättelser skiljer sig från föräldrarnas och därmed använder sig av barnkonventionen på ett sätt som inte överensstämmer med dess syfte.
Den eller de som kom på den fantastiska lösningen ser det antagligen som just en fantastisk lösning på ett problem och tycker inte alls att man missbrukar barnkonventionen.

Anna-klara skrev om det här och det får mig att undra, inte så mycket hur det känns att meddela det beslutet för liknande beslut meddelas det dagligen och ofta på rutin, utan hur så många av de helt vanliga människor som fattar besluten lyckas rättfärdiga dem för sig själva.

När man läser rättsfall på området, framförallt sådana där sökanden till slut har fått rätt, ser man skrämmande ofta hur handläggaren verkar ha fört en nästintill personlig kamp mot sökanden, som om de var utsedda försvarare av våra allmänna medel snarare än tillsatta att göra sakliga biståndsbedömningar. En gång pratade jag med en socialsekreterare som faktiskt såg det som sin uppgift att göra sitt yttersta för att minimera samhällets utgifter genom att så långt det bara var möjligt neka sökande försörjningsstöd. Hon tyckte att hon gjorde helt rätt och såg varje meddelat avslag som en seger.

Jag har också träffat på en ekonomihandläggare som på fullaste allvar tyckte att en socialbidragstagare kunde och hade avtalat bort möjligheten att (av läkare!) bli sjukskriven från sin praktikplats. Detta trots att det var uppenbart för vem som helst att socialbidragstagaren i fråga inte var i stånd att sköta de arbetsuppgifter som ingick i praktiken. Men nej, enligt handläggaren rörde det sig om ett muntligt löfte(!) som hade brutits och därför skulle ansökan avslås. Efter ett samtal med enhetschefen tog det mindre än tio minuter innan handläggaren ringde upp mig och meddelade att beslutet hade ändrats, men han tyckte fortfarande att han egentligen hade rätt.

För ett par år sedan fick jag höra en inspelning av ett samtal till en handläggare på migrationsverket, det gällde en ansökan om svenskt medborgarskap. Sökanden hade bott i Sverige i 12 år, förvärvsarbetat hela tiden och var ostraffad, det fanns ingenting som talade för att ansökan borde avslås, men handläggningen hade pågått i närmare tio månader. På inspelningen hör man hur personen ringer upp, presenterar sig och förklarar vad saken gäller. Handläggare säger åt honom att vänta och lägger ifrån sig luren. Sedan hör man handläggaren säga till en kollega att han ska "gå och ta sig en kopp". Han är borta en stund och när han kommer tillbaka hör man hur han släpper två sockerbitar, en i taget, i kaffe koppen och rör om med en sked, man hör prassel från en papperspåse och att han tuggar på något. Efter ett tydligt kaffesörpel med efterföljande "aah" lyfter han luren och meddelar att ärendet fortfarande handläggs och att man får återkomma "om ett par veckor".

Nu är det här tre enskilda ärenden och tre enskilda personer som inte ens är särskilt representativa för sin yrkesgrupp, men gemensamt för dem och för många andra är att de till varje pris verkar vilja försvara sina beslut och att de lyckas rätt bra med det, frågar man dem skulle de nog säga att de anser sig vara högst medmänskliga.
Hur gör de?

kreti och pleti

Det finns en massa ointressanta och tråkiga människor som man absolut inte vill umgås med, men det är faktiskt bara dem man inte känner som är normala.

kvällsgnäll

Vi pratade om de verkliga effekterna av en viss princip inom den kommersiella avtalsrätten och jag sa något, i min mening, välformulerat och riktigt smart. Jag kände att jag visste vad jag talade om och jag såg att de andra runt bordet blev ganska så imponerade. Tills jag petade mig själv i ögat med en penna.
Mycket smidigt.
Jag kvävde ett jämmerljud och bet ihop, trots att jag egentligen hade velat krypa ihop till en boll och gömma ansiktet i den stora, mörkgrå axelvadden bredvid tills det slutade göra ont. Den stränge advokaten kastade en snabb och, som jag uppfattade det, förbryllad blick åt mitt håll, harklade sig och fortsatte som om ingenting hade hänt.


Det värsta med mitt nya schema är nästan att jag inte ens kan planera saker som jag är van vid att bara kunna göra. Jag brukar kunna hämta Luddet tidigt för att promenera, pyssla eller ta hem kompisar (de sysselsätter varandra medan jag pluggar) och så brukar jag klättra runt på gymmet var och varannan dag. Nu hinner jag knappt handla på vägen hem och jag har inte tränat sedan i lördags. Ok, det kanske är såhär för alla som jobbar, men jag tänker gnälla ändå.
GNÄLL!
Det jag saknar mest av allt är att få äta frukost hos R.

Plötsligt inser jag att det jag gnällde över i förrgår är en helt normal och vanlig heltidsdag för en helt normal och vanlig ickestudent. Ok, det är en hel del att läsa och min "arbetsdag" tar inte slut förrän jag är klar, men det får finnas gränser för hur gnällig man får vara.

gnäll gnäll gnäll

Jag vill gå hem och bädda ner mig i sängen, lyssna på regnet och läsa en riktig bok.
Men nej, den ena kursen börjar kl. åtta varje dag, den här veckan och nästa, och den andra kursen slutar vid 17. Jag går hemifrån kl. sju och kommer hem framåt 18-tiden. Hade det inte varit för att R hämtar Ludwig skulle det här aldrig fungera. Dispens måste jag söka också, från tre lektionstillfällen på den ena kursen, så att jag har en sportslig chans att uppfylla närvarokravet på den andra. Det gäller verkligen att ingen blir sjuk nu.

Egentligen skulle jag vilja skriva ett svidande kritiskt inlägg om många familjerättsliga instansers syn på och bahandlig av pappor. Men jag känner mig bara uppgiven och dum. Jag undrar om Cevin kommer att bli ett nytt lvu-namn eller om det redan är det.

blonde moment

Som så många andra har jag köpt de små flaskorna med blossaglögg och som så många andra känner jag att jag vill berätta om detta i min blogg. Att jag tillhör dem som har fått tag i flaskorna vill säga, att jag är en del av någon slags gemenskap som de som inte har 5x2 dl nyproducerad gammal årgångsglögg vackert får finna sig i att vara utanför. Att man just i år har producerat tre eller fyra gånger fler flaskor känns mindre viktigt.
En stor blåbärsglögg har jag också.
Fånigt eftersom jag egentligen aldrig har varit särskilt förtjust i årgångsglöggorna från Blossa, jag tycker bättre om trestjärtig med rom, men nu står de här.

Jag lyckades inte ta någon bra bild på dem, lådan hade blivit repig och ljuset i rummet var deprimerande betonggrått, så jag gick in på Blossas hemsida för att hitta en bra bild att stjäla. Jag möttes av beskedet att sidan behandlade ämnet alkohol och därför riktade sig till dem som hade fyllt 20 år, vänligen fyll i ditt födelseår.
Det där sista missade jag att läsa och det tog en stund (inte så lång, bara några sekunder) innan jag kopplade att de ville att jag skulle skriva mitt födelseår efter "19" och sedan trycka på pilen, inte att de ansåg att jag var nitton och att pilen betydde att jag skulle dra.

mordor

Eller en uppfriskande promenad runt sjön.

grannen

Han var en obehaglig person, inställsam och sliskig, närgången på ett krypande, personligt sätt.
Träffade man på honom när han hade druckit var han fyllesentimental, hade han inte hunnit var han butter, men pratade gärna om sin höftprotes. Han var mager och alltid propert klädd, med skräddarsydda skjortor och raka syntetbyxor. Håret vattenkammade han bakåt, det var mörkt med grånade inslag, litet långt för någon i hans ålder. Man såg att han var stolt över det, man såg att han en gång hade vant sig vid att vara ett kap.
Hans hy var askgrå och ögonen blå, lätt insjunkna, men bara lätt. Han hade fortfarande något i blicken även om den var dämpad, det där busigt spjuveraktiga som så många tycker om.Han log nästan alltid och det sprang alltid folk hos honom. Ofta blev det bråk, man hörde hur de skrek därnere, och de kvällar då hans gäster gick hem fortsatte han att slå på vattenledningarna och i taket med en käpp. Ibland skrek han bara.
Sedan dog han och det blev tyst. Veckan innan hade kvinnan på våningen ovanför ringt till Stockholmshem och klagat. De sa att de skulle skicka ett brev och vi trodde att det var därför det hade blivit så lugnt.
I vanliga fall ringde hans telefon i ett, en gammal med hög, ringande signal, efter klockan nio var det alltid någon som ropade efter portnyckeln. Från en dag till nästa slutade de att komma.

vad är det för fel på mig?

Vill någon veta varför jag är en idiot?

Som av en händelse råkade jag se att det fanns lediga platser på den specialkurs jag sökte som tredje alternativ.

Så jag mailade amanuensen och skrev in mig. Nu läser jag en riktigt tung specialkurs och en ganska krånglig. På den ena kursen är det otroligt mycket att läsa och på den andra är det en hel del att skriva.
Jag börjar undra om jag verkligen fattar vad jag har gjort.

Det är klart att det alltid finns undantag och man kan leta förmildrande omständigheter till dess att man inte längre kan kritisera någonting. Men rent allmänt; ett barn som gråter för att han eller hon inte får något godis från automaten på tunnelbanans plattform ska inget godis ha!

Jag försökte plugga (panikläsa ikapp) på tunnelbanan och var redan på riktigt dåligt humör när en mamma med pojke i fyraårsåldern kliver på i Alvik. Ungen skrek och grät och det visade sig snart att det var för att de inte hade stannat vid godisautomaten. Mamman gjorde sitt bästa för att lugna ner honom, Hon förklarade att hon inte hade några kontanter, kronor på sig och att det var så mycket dyrare i automaterna, att det var billigare i affären, men att de ändå kunde stanna vid automaten på vägen hem. Hon lockade med ahlgrens bilar och med söta björnar, ingenting hjälpte. Plötsligt dämpades gråten och pojken snyftade fram att han ville ha en glass. "Blir det bra då?", undrade mamman.
Jodå, om han fick en glass blev det bra igen.

När allt hade lugnat ner sig suckade mamman och sa något om att det var ett gissel att dessa automater överhuvudtaget fanns eftersom man inte kunde gå förbi dem utan att det "blev gråt".

Det där sista var riktat mot mig och jag svarade att om jag kunde gå förbi en godisautomat utan börja gråta så kunde min son också göra det och att jag såg det som min skyldighet att lära honom att man inte dör för att man inte omedelbart får det man för stunden känner för. Hon blev skitarg och det förstår jag (det finns bara en sak som är värre än att någon läxar upp en och det är när de dessutom har rätt), hon sa att jag minsann inte visste hur det var och att jag inte skulle tycka att jag var så jävla perfekt.
Jag log och sa att ibland får man helt enkelt offra sig och göra svåra saker för sitt barns skull. Då var vi vid Hötorget och jag gick av. Hon vinkade glatt med långfingret när tåget åkte förbi.

Flugor, det finns väl knappast någon, förutom en och annan mer eller mindre störd entomolog, som tycker om dem.
Efter att grannen i Blackeberg hade dött var det ett par stycken som irrade sig upp genom rören och ut genom min köksventil. Det var så outsägligt vidrigt, på gränsen till traumatiserande hemskt, att min syn på flugor (och grannar) för alltid har ändrats.

I förrgår, när jag stod i köket och skulle koka upp vatten till yllemakaronerna, såg jag i ögonvrån hur något stort och svart liksom glidflög ut i hallen och landade på golvet.
Fläskänger! Tänkte jag och rev åt mig en tuss hushållspapper.
Nu låter ju det äckligt nog, men fläskängrar är vanligt förekommande i äldre hus, de bosätter sig i ventilationsrör och trossbotten, och det är i det närmaste oundvikligt att en och annan ger sig till känna. Bara man ser till att de inte får något att äta och dödar alla man ser så brukar man slippa "ha" dem.
Hade det varit en fläskänger så hade jag plockat upp den med pappret och spolat ner den i toaletten, men nu var det inte det.
När jag kom ut i hallen satt det en alldeles äkta spyfluga på garderobsdörren och stirrade på mig.
Jag drog efter andan, pulsen ökade och jag kände paniken komma rusande. För att hålla den tillbaka tänkte jag att en spyfluga gör ingen död granne, medan jag långsamt, mycket långsamt sträckte mig efter en tidning som jag rullade ihop. Och så slog jag till. Blixtsnabbt.
Flugan landade på golvet, på rygg, fortfarande vid liv och jag slog en gång till. Nu fanns det ingenting som kunde hålla paniken borta och jag missade. Flugkräket studsade ut i köket och när vände mig om flög det upp i ansiktet på mig. Jag slog till den i luften och så var den borta, försvunnen, jag letade överallt, men jag kunde inte hitta den. Jag gjorde mitt bästa för att intala mig att jag hade träffat så bra att den låg död bakom någon dörr eller att den hade studsat in under spisen och att jag i vart fall aldrig skulle behöva se den igen. Men på något plan visste jag att den satt någonstans och bidade sin tid.

När jag hade lugnat ner mig kontrollerade jag ventilerna i lägenheten, myggnäten satt kvar, och jag lyckades resonera mig fram till att det var en övervintrare som i jakten på en sovplats hade lyckats klämma sig in under myggnätet i fönstret som stått öppet hela dagen. Flugor är mästare på sådant, finns det minsta glipa så hittar de den. Så måste det ju vara, en övervintande fluga som med all sannolikhet hade kläckts i skogen och som bara ville sova. Jag lagade mat och lyckades faktiskt äta, det gick bra, lite obehagligt var det, men jag kunde leva med att det låg en död fluga köket.

Framåt midnatt gick jag ut i badrummet för att borsta tänderna, jag hade glömt att köpa tandkräm och efter en stunds klämmande och pressande gav jag upp, jag vände mig mot skåpet ovanför toaletten och sträckte mig efter saxen som låg på nedersta hyllan. Upp flög flugsaten, rakt mot ansiktet på mig. Jag viftade och slog och den här gången skrek jag till, slängde igen dörren och så stod jag där i hallen. Kallsvettig.
Nu visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Flugan var instängd i badrummet och jag satt darrande av fasa på en pall i hallen. När jag hade samlat mig en stund gläntade jag på dörren. I badrumsskåpets spegel kunde jag se att flugan satt på väggen ovanför den andra spegeln, den över handfatet. Långsamt och mycket försiktigt smög jag in och hämtade radarflaskan som stod på badrumsskåpet. Jag backade ut och stängde dörren.
Sedan tog jag ett djupt andetag och gläntade återigen på dörren. Flugan satt kvar, orörlig. Jag höjde handen med flaskan och sprayade rakt mot flugan. Den störtdök, vek in sina framben och störtdök, rakt ner mellan spegelskivan och väggen, där jag aldrig någonsin kommer åt att ta bort den. Den surrade till, högt och genomträngande, om och om igen. Jag stängde dörren, men kunde fortfarande höra dess återkommande surranden från badrummet. efter tio minuter upphörde det och jag gick la mig.

Nästa morgon låg jag kvar i sängen medan Ludwig gick ut i badrummet. Plötsligt hör jag honom ropa: "Mamma! Alarm! Fluga i badrummet!".
Ludwig har inga problem med flugor, men han hade ju hört att jag stökade och slog ute i köket kvällen innan och han hade frågat vad det var. "Bara en fluga", svarade jag då.
Nu tänkte jag att den i sin dödskamp hade kravlat sig fram från bakom spegeln och att han hade hittat liket, men så hör jag ungen säga: "Ska du inte slå ihjäl den?".
"Vadå!? Lever den!", halvt skrek jag och rusade ut i badrummet. Den hade fått en så pass rejäl dusch radar kvällen innan att den hade varit världen segaste jävla insekt om den hade överlevt. Jag var helt övertygade om den skulle ha muterat och att jag skulle hitta ett monster därute. Det, eller att det hade kommit in en till, trots att alla fönster var stängda. Fasa!
Men när jag kom ut i badrummet var den försvunnen. Ludwig hävdade bestämt att den var där, någonstans och plötsligt skrek han: "Där är den!".
Upp ur en blomkruka steg långsamt och med irrande flygstil, den allra yttepyttigaste lilla blomfluga jag någonsin sett, knappt värd att kalla fluga.

menlösa husdjur

Den där katten, Ocean, han hatar mig.
Jag vet inte om det beror på att jag skrattade åt honom en gång för länge sedan, när han kom hem efter att ha blivit kastrerad, eller om det är för att jag alltid retar honom.
Hatar mig gör han väl kanske inte, jag duger ju ibland, i brist på andra trevligare, mjukare och mindre oberäkneliga människor, men jag har förstått att han inte är helt förtjust i mig. Det händer att jag matar honom när de är bortresta och när han ser att det är jag som kommer då vänder han i dörren och går och lägger sig igen. Vad jag vet är jag den enda som får ett så kyligt mottagande.

Precis som de flesta andra katter är han givetvis både lättstött och samtidigt rätt så klantig, en inte helt lyckad kombination för honom själv, vi andra skrattar i smyg.
Men han har sina egenheter.
Härom natten vaknade min syster av att han skrek, hon kastade sig ur sängen för att se vad som felades honom. Det visade sig att han skrek för att han inte hade lyckats hitta någon sovplats i hennes säng. När hon flyttade på sig lade han sig tillrätta vid hennes huvudkudde och somnade.

Om man klickar på bilden blir den större

Min mammas lägenhet är dragig och det blir väldigt kallt om vintern. Då lägger sig kattskrället på bordet och värmer tassarna på elementet. När han har legat där en stund och tassarna har blivit varma, då lyfter han sin lilla tass och värmer nosen med den.



Han äter spindlar.

rent hypotetiskt

För jag förstår ju givetvis hur fullständigt otänkbart det vore, särskilt med tanke på Ludwigs anseende, att verkligen göra det. Men om det nu skulle dyka upp sådana där "bus pengar eller godis"-ungar och ringa på, om man skulle... verkligen skrämma dem. Känns inte det väldigt lockande? Åtminstone som tanke?
Ingenting sådant som att öppna dörren, långsamt, långsamt, med spöklik musik och dämpad belysning för att sedan sträcka ut en häxlikt benig hand, utan någonting riktigt rubbat. Som att öppna dörren och bara skrika rakt ut eller vifta med en bibel.

Egentligen är det inte kul, det skulle inte bli kul om man verkligen gjorde det. Men, som sagt, tanken tilltalar mig.

HJÄLP!

Vad har hänt med hortensian?
Den har blivit såhär på bara ett par dagar. Den tappar all färg, blommorna var ljusblå från början, nu är de gröna med väldigt lite lila i kanterna. Bladen mjuknar och blir gula och fläckvis litet torra.

Vad behöver den?
Mer vatten, eller kanske mindre? Den dricker bra, men det har kanske blivit för kallt att ha den i köksfönstret. Behöver den mer värme? Eller kanske ljus? Den står i ett ljust fönster och det blir faktiskt inte kallare än en riktigt dålig sommardag, det borde den ju klara.

Dessutom trodde jag att de vill stå kallt. Så kallt som möjligt.

Kommer den att överleva?

Vi har gjort världens godaste glass.

På sju äggulor och en halv liter grädde, en vaniljstång och inte så jättemycket socker, men två kakor valrhonachoklad med kanderad apelsin. Ludwig petade ner minimarshmallows i sin.

Det märks att mörkret börjar ta ut sin rätt, de flesta är mer eller mindre deprimerade och enligt mina spärrvakter får trafikanterna allt oftare fullständigt vettlösa utbrott över småsaker. Som idag över en felstämplad remsa. För några veckor sedan hade det säkert kunnat passera, den felaktiga stämpeln hade strukits och tanten hade fått sina kuponger tillgodostämplade på baksidan, men nu fick hon ett hysteriskt utbrott.

Spärrvakten såg på henne en stund innan han sa att om hon kunde få ett sådant utbrott över en felstämplad remsa så hade hon verkligen problem.

Hon samlade sig, såg litet generad ut och bad, tro det eller ej, om ursäkt. Om bara ett par veckor gör de inte det längre.

Typisk höstand.

Precis när budgeten för den nya lilla lägenheten hade överskridits tyckte jag att jag absolut behövde gardiner till vardags/sovrummet. Jag åkte ut till ikea i förhoppningen att hitta ett par inte alldeles genomskinliga, vita gardiner, för mindre än 200 .-
Det var en gråmulen oktoberdag och långt, långt, långt till nästa knapra löne- och studiebidragsutbetalning.

Jag kunde direkt konstatera att alla gardiner var så pass breda att jag antagligen kunde köpa en uppsättning som jag skar på längden och fållade i kanten. Det vara bara det att även en uppsättning hyfsat snygga vita gardiner skulle kosta 549.-

Så jag gav upp. Det kändes deprimerande, som höjden eländighet, att åka tomhänt från ikea för att man inte tyckte sig ha råd att köpa ett par gardiner. Men jag bestämde mig för kolla i fyndhörnan innan jag åkte hem och där hittade jag, i en enorm "tag så mycket tyg du får plats med i en påse"-korg, ett par, en uppsättning av precis de gardiner jag ville ha!

Det är ett år sedan och jag har fortfarande inte fållat kanterna. Eller sytt upp dem.

Första gången jag tvättade dem krömp de dryga fem centimeter på längden. Tyvärr tvättade jag bara ett par, det vill säga en ituklippt gardin, så jag kände mig tvungen att tvätta det andra paret också innan jag gav mig på att sy upp dem, men jag kom mig liksom inte för att göra det.

Förrän härom veckan då jag bestämde mig för att det var dags, jag tog ner gardinerna och tvättade och manglade dem. Eftersom de hade hängt uppe ett tag (med ofållade kanter, jag vet) tvättade jag alla fyra.

 

Tror ni inte att samtliga gardiner gav sig till att krympa, de otvättade med fem centimeter och de tidigare tvättade med ytterligare fem centimeter. Det märkte jag givetvis efter att jag hängt upp dem för att se hur mycket de behövde kortas och nu kommer det att ta ett minst ett halvår innan jag kommer mig för att ta ner dem och krympa alla till samma längd.

Men i förrgår gick jag i alla fall upp på vinden och letade rätt på elementnyckeln.

Ok, man ska inte ropa hej förrän man har burit soppåsen över parketten.
Men jag pratade med en granne i tvättstugan. Hon hade varit på det där informationsmötet som jag missade, det om den stundande upprustningen.

Jag har oroat mig en del över hur  mycket de ska förändra. När vi flyttade in fick jag höra att man kunde välja om man ville ha matrummet kvar eller om man ville ha ett större kök, men W bor också i ett stockholmshemhus och hade valt att ha matrummet kvar när de renoverade hans lägenhet. Senare visade det sig att "matrummet kvar", enligt Stockholmshem,  var detsamma som ingång genom matrummet och en fånig köks-ö med överskåp som delade av rummet.

Det kan fungera i ett riktigt stort kök, men i ett på dryga nio kvadratmeter är det inte helt lyckat. 

En förutsättning för att Luddet och jag ska kunna bo tillsammans på 35 kvadrat är att allt har sin bestämda plats och att han har ett eget rum där han kan ha sina leksaker. Utan matrummet skulle vi, hemska tanke, dela på ett rum. Och det rummet är ju inte heller överdrivet stort.

Jag har alltså oroat mig och jag har till och med gått så långt som till att börja undersöka möjligheterna att få husen kulturminnesmärkta. Och vet vet ni vad?
De är redan kulturminnesmärkta!

Det betyder att de inte får byta ut mina originaldetaljer, matrummet blir kvar och köksluckorna ska omsorgsfullt slipas och målas innan de hängs tillbaka på sina snart 70 -åriga gångjärn.
Den inbyggda hatthyllan i hallen blir kvar. Och alla de underbara krokarna, till och med de på väggen nedanför.

Det enda som byts ut helt är diskbänk och spis, badrummet kommer att kaklas om och vi får ett badkar.
Ett badkar!


Marmorbänken i köket blir kvar!

(godisskålen på bilden har ingenting med saken att göra, bortse från den) 

i väntan på elementreparatören

Det verkar som om björktrastarna flyttar snart. De har samlats i den stora lönnen på innergården. Jag har alltid trott att de var strykfåglar, men de här verkar vara på väg och när jag tänker på det så brukar man väl inte se björktrastar på vintern?

Min pappa är rolig. Vi var hemma hos honom och hämtade saker till skolans loppis. Han var jätteglad, både över att få hjälpa till och över att ha lyckats rädda de saker vi tog med oss därifrån, men jag blev ändå förvånad när han drog fram ett violinfodral ur bråten och frågade om det gick att sälja.
Violinerna och allt som har med dem att göra är heligt för honom.
Mycket riktigt, när allt var packat fick han kalla fötter och sa att han nog förresten, vid närmare eftertanke, helt säkert hade en fiol däruppe som låg utan fodral. Jo, så var det bestämt.
Så fick vi packa om allting.

Det finns saker som han vet att jag kommer att vilja slänga eller skicka till Myrorna och när vi städar hos honom brukar han blixtsnabbt plocka undan de sakerna medan han muttrar, halvhögt: "Den där går dit och den går dit". Som om de var otroligt viktiga och alla hade sin plats. Han gör det för att jag ska vara tvungen att avbryta för att kunna invända.
Att hålla efter hans lägenhet är ett sisyfosarbete. Allt måste gås igenom och han har alltid fyllt på med något nytt, ovanpå det gamla. Jag vet inte hur många gånger jag har gått igenom samma lådor med samma skräp, som egentligen kunde kastas rakt av, utan minutiös sortering.

När han ser att jag är på väg att ifrågasätta hans behov av, exempelvis, en sjunde sliten dunjacka som kommer att packas ned i en flyttkartong och för evigt försvinna i röran, då skyndar han sig att säga att han minsann vet precis var just den platsar, någon som verkligen behöver den. Har anlag för den, brukar han säga.

dagens komplimang

Det var R, så klart.
Jag fikade inte efter den, jag frågade bara om han tyckte att mina stövlar såg konstiga ut på mig. Jag kände mig obekväm och han brukar vara ärlig.
Han svarade att alla andra tjejer är medelmåttor, men när man ser mig då tänker man: "WOW! Hon har stora fötter!"

min min min

Nu känner jag mig till och med litet uppåt!
Och lättköpt.

Egentligen tycker jag att tradera borde införa begränsningar i när auktioner får avslutas. Bara för att det passar mig.
Det här är den absolut sämsta tiden. För mig.
De allra flesta orkar vara uppe, vi är alltså fler som bjuder, det ökar spänningen och eftersom jag inte kan låta bli att bli litet uppjagad så är det inte alltid som jag kan somna direkt efter... en lyckad auktion... och jag borde verkligen sova vid 22-tiden.

Snart kommer jag att inse att det egentligen är litet sorgligt och tacka vintertiden för att jag åtminstone kan räkna bort en timme.

hnehehe

Det grämer mig litet att jag antagligen hade fått den till ett lägre pris om jag inte hade bytt bort comhem mot det här jävla tele2-eländet. Då hade jag lagt mitt enda bud kl. 21:00, men modemet är inte tillräckligt pålitligt för det.

Detta möttes jag av när jag vaknade i morse: